Hård och mjuk utbildningspolitik.

Det ser ut att bli hårdare antagningskrav för gymnasiet. Minister Jan Björklund förklarar:

- I dag lurar vi in ungdomar in på utbildningar som de ganska snart måste hoppa av för att de saknar rätt förkunskaper. [...] Har man bara godkänt är det ändå inte säkert att man klarar av gymnasiet.

Åtgärd mot problemen blir troligen ett tionde år i grundskolan istället för gymnasiets individuella program. Det verkar rimligt: Ge människor tid att lära sig läsa ordentligt, försök inte vara snäll genom att släppa igenom folk som saknar tillrckliga kunskaper.

Färre platser och höjda krav upphör emellertid att vara fp-politik när vi lämnar gymnasieskolan och kommer in på den högre utbildningen. Då är det minister Lars Leijonborg som styr, med en helt annan devis:

på lång sikt tror jag inte att vi kan neka folk möjligheten till bättre utbildning [som förklaring till varför vi självklart inte kan ha färre platser på högskolan (i Fokus)]

Comments

[Johan Richter]

FP har väl redan tagit steg mot färre platser. Att man inte går längre beror nog på att det är en alliansregering man sitter i.

[Baron]

Det handlar inte bara om tid att lära sig läsa, utan även om intresse och förmåga. Vissa personer kommer aldrig att bli riktigt bra på att ta till sig information och kritiskt bearbeta den (även om de säkert kan lära sig läsa) hur mycket de än försöker. Alla kan dock bli bättre. Om man redan på högstadiet känner att man aldrig kommer att vilja skaffa sig en högskoleutbildning utan i stället vill arbeta mer praktiskt och snabbare komma ut i arbetslivet är det ett lämpligt val för den just den personen. Och alla ska förstås INTE bli akademiker eller ens ha det som mål.

Varför inte återgå till situationen i Sverige på 1960-och 1970-talen då det gick alldeles utmärkt att få ett arbete direkt efter högstadiet? I så fall måste en attitydförändring till bland arbetsgivare i samhället. Jag anser att personer som är studietrötta och/eller ej studiemotiverade vid 15-16 års ålder bör kunna gå direkt ut i arbetslivet och skaffa sig lite erfarenhet därifrån (eller åtminstone praktisera på olika arbetsplatser under 2-3 år tills de får fler möjligheter beträffande arbetstid etc) och eventuellt återgå till studier efter några år om de vill. Men i dag när i princip alla har studentexamen går inte det. Då klarar inte en person som bara gått ut högstadiet konkurrensen. Att ha gått ut gymnasiet räcker heller inte till flertalet jobb.

En utveckling enligt ovanstående modell skulle också ändra försöjningkvoten eftersom fler sätts i arbete. Då skulle man kanske inte behöva höja pensionsåldern så mycket som man annars kommer att göra. Jag tror att vi snart kommer att gå i pension vid 70 års ålder i Sverige, åtminstone om vi vill kunna få en hyfsad summa pengar varje månad.

Samhället blir visserligen alltmer komplicerat p g a den snabba tekniska utvecklingen, miljöproblematiken, det globala samarbetet (med ökade krav på språkkunskaper och kunskaper om kulturer), men frågan är om samhällets komplexitet ökar i samma grad som människors utbildningsnivå? Och om utbildningsnivån ökar så snabbt kan man då förutsätta att kunskaspnivån ökar i motsvarande mån? Nej, är min uppfattning. Det är inte rimligt att betydligt fler blir studiebegåvade eller mer ihärdiga i teoretiska ämnen bara för att arbetslivet och samhället ändras. Andelen borde ju logiskt sett vara relativt konstant.

Kraven för att bli antagen till de studieförberedande programmen på gymnasiet borde öka (t ex inte underkänd i biologi, kemi, fysik eller matematik om man har för avsikt att gå NV-programmet på gymnasiet). Då blir färre elever från högstadiet behöriga, men gruppen blir mer homogen och gymnasieläraren slipper sänka kunskapskraven för resten av gruppen också.

I stället för att gå ett extra år på högstadiet skulle de ju kunna praktisera på olika arbetsplatser och efter något år få tillträde till en yrkesutbildning (efter att ha diskuterat det med en potentiell framtida arbetgivare). Arbetsgivaren skulle då kunna intyga att man passar där och har talang för det arbetet. I och med att ungdomarna då nästan är garanterade arbete där, kommer de att se målet. Och då blir resan dit mycket enklare.

Vad är det för mening att hålla kvar elever ett extra år i grundskolan om de ändå inte är godkända i ett antal teoretiska ämnen? De kanske inte är intresserade av de ämnena ens på lång sikt och upplever en enorm uppförsbacke? Man kan fråga sig huruvida vetskapen att de inte får gå vidare om de inte följer en viss plan leder till ökad motivation...

[Peter S-W]

"Åtgärd mot problemen blir troligen ett tionde år i grundskolan istället för gymnasiets individuella program. Det verkar rimligt: Ge människor tid att lära sig läsa ordentligt,"

Vågar man hoppas på en kommande utvärdering av det tionde läsårets effekt på elevernas läs- och skrivförmåga? Jag har svårt att tro att en elev som fortfarande är illitterat efter nio år i grundskola skulle bli mycket bättre efter ett tionde år. Men det är väl bara jag som är cynisk.

[Baron]

Dessutom är det troligen avtagande marginalnytta av extra läsning, precis som marginalnytta annars fungerar. Knappast någon läsfärdighetsutveckling som är proportionell mot tiden. Ponera att en elev visar upp en god formulerings- och rättstavningsförmåga redan i femte klass. Då kommer denne med stor sannolikhet att ha blivit lite bättre i 9:e klass. Utvecklingen i skrivförmåga från första till femte klass var troligen ändå betydligt större än mellan 5:an och 9:an. Likaledes kan man anta att den som i 5:e klass inte är särskilt duktig på att skriva inte kommer att gå om klasskamraten som redan i 5:e klass var väldigt duktig i detta avseende. Personen kommer troligen ha kvar försprånget flera år senare.

En bra variant vore om fler elever i grundskolan läste lite mer på sin fritid, och då tidskrifter eller lite svårare romaner. Det vore mycket bra för språkförmågan. Den inlärning som kan ske utanför skoltid bör man inte underskatta.

Vad jag vill få fram är att sådana här förmågor med stor sannolikhet upptäcks väldigt tidigt och att man för att ha en chans att komma ikapp de andra eleverna behöver hjälp.

Att kunskaperna i läsning etc bland eleverna som går ut högstadiet ofta är bristfälliga beror väl på allt dataspelande, internetaktiviteter etc. Många av de kunskaper ungdomar får idag verkar inte inhämtas via svåra texter och det är enklare att välja icke krävande flumkurser p g a stigande ämnesutbud och fler valfria poäng.

Förr var det hårdare i skolan med i genomsnitt mer auktoritet bland lärare. Se också hur bilden av läraryrket och lärarens roll har förändrats de senaste decennierna. Betänk även alla mobiltelefoner som ringer och stör ordningen i klassen och som förstör för disciplinerade elever. Mobiltelefoner har ju inte funnits särskilt länge i den miljön.

Kort sagt: det är inte så märkligt om det blir problem med många underkända...

[Peter S-W]

Jag tror att en av de viktigaste förklaringarna till skolförfallet också är en av de svåraste att åtgärda. Vi sitter idag med mängder av lågstadielärare som inte har full koll på hur man lär barn att läsa.

En lågstadielärares viktigaste och svåraste uppgift är att lära alla barn i klassen att läsa och skriva ordentligt. Misslyckas lågstadieläraren med sin uppgift är resten av skolgången förstörd för eleven om det inte finns föräldrar som kan kompensera. Läsinlärningen har tidigare varit kärnan i lågstadieläraryrket, adelsmärket, det hemliga handslaget. Precis som frisörer som kan klippa hår med virvlar. Det var den färdigheten som gjorde lågstadielärare till en särskild profession, inte bara till en andra rangens mellanstadielärare.

Ta en titt på hur den färdigheten ser ut hos lärare som utbildats under 90-talet och framåt, när lärarutbildningen reformerades sönder och förflummades.

Min hypotes kan testas: Om jag har rätt ska det finnas en signifikant skillnad i läsförmåga hos niondeklassare beroende på om deras gamla lågstadielärare utbildades före eller efter flumreformeringen av lärarutbildningen. (Glöm dock inte att kontrollera för att skickliga lärare av gamla sorten antagligen får ta fler av de svåra barnen, på samma sätt som skickliga läkare får svårare patienter.)