Anders Åslund om den nya skandinaviska modellen
5 nov 2010, kl 9:13 | Samhälle och politik Här är en intressant artikel av Anders Åslund om bl a Sverige. Tesen är den numera allt vanligare: Att välfärdsstaten reformerats och anpassats så att samhällssystemet som helhet relativt välfungerande.
The old social welfare state model was utterly statist, allowing social transfers to rise unimpeded as they were financed with ever higher taxes. The new Scandinavian model is a modern social welfare society.
Mycket beror enligt Åslund på svenskars syn på staten:
The Swedes believe that the state should be competent, transparent, humane, and efficient
Bildt tillskrivs en intressant poäng i följande stycke:
Arguably, the Scandinavian countries are better managed and wealthier than ever. So is the new Scandinavian model something to boast about? I asked Swedish Foreign Minister Carl Bildt. He responded emphatically: No! “Last time Sweden was perceived as a model led to a complacency we could not afford. We have to continue reforming our society in an ever more competitive world. If we accept it as a model, we shall only lean back, doing too little to improve it.”
En liten korrigering av artikeln är dock på sin plats. Anders skriver om "cutting public revenues from 71 percent of GDP in 1993 to 52 percent in 2008—that is, by almost one-fifth of GDP". Det rör sig inte om intäkter, utan om utgifter. Dessa steg automatiskt till enorma nivåer pga arbetslösheten 1993. Och de föll automatiskt under återhämtningen därefter. Det krävdes således inga drastiska nedskärnningsbeslut för att åstadkomma denna minskning.
Därmed skulle man också kunna invända mot följande stycke:
After their experiences with “Keynesian” demand management in the 1970s and 1990s, Scandinavians no longer believe in it. Their lesson is that sound fiscal balances are preferable and safer, while growth is brought about through supply measures: deregulation, privatization, and investment in human capital.
Jag skulle snarare beskriva detta som att Keynesianismen institutionaliserats genom de automatiska stabilisatorer som socialförsäkringarna utgör. Men automatiken ger en regelstyrning och förutsägbarhet som förmodligen är överlägsen aktiv, diskretionär stabiliseringspolitik.
Reader Comments (4)
Och på slutet hyllas den svenska höga tillväxten nu som ett bevis på att Sverige hanterat finanskrisen väl. Kanske det. Jag har samtidigt svårt att komma bort från den stora skillnaden mellan Sverige och t.ex. Tyskland i hur arbetslösheten har påverkats av krisen. Det är lätt för oss liberaler att säga att det var självklart rätt att inte gå in med statliga åtgärder i industrin 2008-09, men en snabb internationell utblick ger en lite mer komplicerad bild.
1. Jo, utgiftsnedskarningarna pa 90-talet var rent makroekonomiskt nodvandiga eftersom den BNP som betalade for dem hade krympt med drygt sex procent under krisen. Sysselsattningsgraden sjonk med 8 procentenheter, vilket naturligtvis hade drastiska effekter pa skatteinbetalningarna.
2. Socialforsakringarna utgor s.k. automatiska stabilisatorer om och endast om de paras med budgetunderskott. Sa ar inte fallet i Sverige, dar man genomfor skattehojningar och/eller utgiftsnedskarningar i lagkonjunkturer. Nar man dessutom genomfor strukturella reformer for att permanent minska utbetalningarna i systemen urholkas forsakringarnas stabilisernade funktion ytterligare.
De skriver mycket i larobockerna som inte stammer i verkligheten...