Veckan som gick/kommer
18 okt 2011, kl 18:57 Igår hölls ett möte med SNS förtroenderåd. Det resulterade i en handlingsplan och ett antal fina formuleringar och mål (läs själv):
SNS roll som förmedlare av policynära forskning och brobyggare i debatten är viktigare än någonsin. Nu fortsätter SNS sin verksamhet med obruten kraft”, säger förtroenderådets ordförande Sten Westerberg i en kommentar.
Den som är nyfiken på vilka som sak ersätta Anders Vredin och Laura Hartman får alltså vänta ett tag.
I övrigt: Ekonomiklubb med Lars Calmfors. Möte med det roliga korruptionsforskningsgänget, där Gissur Erlingsson nyligen skrev i Sydsvenskan och påpekade att rapportering om skandaler och affärer påverkar människors uppfattning om vad som är acceptabelt. Det tål att tänkas på, inte minst med tanke på rapporteringen kring Håkan Juholt.
Förra veckan
Seminariepresentationen i Växjö var trevlig. Förstod att det inte är helt lätt att slå ihop universitet.
Att vara med i P3s morgonpasset var omtumlande. Vad ska man säga när någon utbrister “Men allt handlar ju bara om pengar nuförtiden”?
Reader Comments (21)
Mitt personliga svar till dylika utrop av "truthiness" och meningslösa vänsterslagord är oftast att grymta något ohörbart och sedan gnissla tänder en kvart. Fast jag slipper ju också att bli anstormad i direktsänd radio, din stackare.
Hur som helst en förtjänstfull insats av dig. Gör gärna om det, om du får och orkar.
1. Någon måste ju förlora
2. Fonderna bara minskar i värde
3. Allt handlar ju om pengar nuförtiden
4. Systemet förutsätter ju att tillväxten bara fortsätter
1 och 2 kan nog förklaras av en 'negativity-bias'
3 tolkar jag som att folk är mer materialistiska nu än förr, och det är tveksamt om det stämmer. Men kanske ska det tolkas som en kritik mot att folk som har sina basbehov täckta med mycket stor marginal ändå strävar efter ännu mer.Vilket ju leder till påstående 4. Jag vet inte riktigt vilket system som åsyftas, men som jag ser det är tillväxt snarare resultatet av människors tendens att vilka förbättra sin situation.
I synnerhet tycks barnen ofta vilja förändra och förbättra det samhälle deras föräldrar skapat. Trots att de har det så bra.
1, 3 och 4 är enligt min erfarenhet mycket vanligt förekommande uppfattningar bland "vänstersympatisörer" (i brist på bättre benämning).
Jag tycker mig uppfatta att dessa punkter ofta samverkar. Tillväxt anses dåligt (för miljön, för fattiga eftersom den mest gynnar rika, för att den är beroende av utsugning av u-länder etc) varför 4 förstärker, eller agerar som stöd för uppfattning 1.
4 och 3 påvisar varandra (tillväxt = "pengar", materiella värden). 4 och 3 påvisar härmed även 1, eftersom materialism leder till att fattiga och/eller anhängare av mer immateriella värden sätts på undantag i samhället.
2 har jag nog faktiskt aldrig påträffat.
Jag uppfattar punkterna 1,3,4 som byggstenarna i den känslo- och slentrianmässiga misstänkliggörelsen av marknadsekonomin. En uppsättning försanthållanden med en stark "inbördes logik", som har ett starkt fäste bland marknadskritiska medborgare. 2:an känns dock lite för komplicerad för att framhävas som truism under blöta förfester (främst där som min personliga erfarenhet av dessa åsikter uppstått).
Därför bra att någon utmanar dessa uppfattningar, särskilt i oväntade forum, extra särskilt i sådana där de vanligtvis, s.a.s., reproduceras i det kollektiva medvetandet.
Själv tycker jag inte att det är varken debatteknik eller tjusigt. Jag beskrev bara en personlig iakttagelse.
Men i det fall man deltar i en debatt är det säkert inte bra att avfärda argument som truismer. Fast jag skulle inte kalla punkterna 1 - 4 argument, utan snarare slutsatser som ska understödas av argument. Truismer kallar jag dem eftersom jag upplever att de tas för givna, utan goda argument som grund. Känslomässiga eftersom de oftast uttalas just känslomässigt. Slentrianmässiga eftersom de som uttalar dem sällan brytt sig om att undersöka deras stöd i empirisk forskning eller dylikt.
Vad gäller den enda debattliknande situation som varit på tal i den här kommentarstråden anser jag att Andreas Bergh i morgonpasset bemötte programledarnas frågor och åsikter med tillbörlig respekt. Aktning vore väl att ta i, men väl respekt.
Påståendet grundar sig nog dessutom snarast på politiska beslut, typ sänkt A-kassa, försämrad sjukförsäkring, vilka ofta motiveras just med att det är nödvändigt att det ska "löna sig bättre att arbeta än att inte arbeta".
Det är väldig lätt att rynka på näsan och fnysa bort "känslosamma" argument som detta, men då undviker man också att ta såväl frågeställaren som frågeställningen på allvar.
Desustom tror jag många menar 'relativa förlorare', dvs alla vinner inte lika mycket på en transaktion (och det är onekligen nästan alltid fallet).
Hur man bemöter dem? Tja, det fanns ju en gång ett nyliberalt samhällsmagasin som tyckte det bästa bemötandet var att berätta hur fantastiskt bra allting är eller blir. Den approachen tycks inte riktigt ha tagit skruv. Anledningen skulle kunna vara att det faktiskt håller på att ske en betänklig polarisering på arbetsmarknaden som leder till att den som talar om win-win-situationer uppfattas som något utopisk.
Så det bästa sättet att bemöta kanske är att visa på hur man kan ta sig ur fördelningskonflikterna om man har progressiva politiker som kan se bortom endimensionella arbets- och bidragslinjer.
Andreas - Ja, det är nog sant ang. relativa förlorare. En del anser säkert att en transaktion, hur frivillig den än må vara, bör gynna båda parter lika (rättvist) mycket om den ska vara helt OK. Annars blir ena parten definitionsmässigt en förlorare. Sen ifrågasätts ju den frivilliga transaktionens frivillighet på vissa håll... Men det är väl en annan fråga.
Martin - På vilket sätt menar du att "arbetslinjen" bygger på en statisk syn på ekonomin?
Därutöver ligger det, som jag skrev ngt om ovan, mkt i vad Olof tog upp - att det ofta grundar sig i ett missnöje med politiken. Detta missnöje har sedan naturligtvis lätt för att projiceras på det som alla redan hackar på - marknaden. Ännu lättare blir ju detta när de som orsakar de dåliga förändringarna, enligt den gällande begreppsbildningen, är de som är för marknadsekonomi mer än de som klagar på förändringarna. Den stackars fria marknaden blir alltså offer för ngt slags "guilt by association".
För att kunna bemöta dem i en allmän bemärkelse måste man, tror jag, åstadkomma ett slags diskursbrott, utanför det rent politiska samtalet. Till exempel genom att prata, utan att agitera, fnysa eller skälla, i P3. Både forumet som sådant och din position som doktor i ekonomi, snarare än medietränad Muffare med tydlig agenda, gör att lyssnare faktiskt lyssnar och (kanske) börjar omvärdera sina försanthålllanden.
Just därför som jag tyckte att det var bra att du var med i morgonpasset. Precis rätt forum för denna opinionsbildning (jag menar dock inte att du var där i syfte att opinionsbilda), även om det var förståeligt omtumlande för en sansad akademiker. Insatser som din i P3 är vad som långsiktigt kan påverka det civila samhällets diskurs kring exempelvis "marknaden" och "tillväxt".
Det tycks mig som att den gode Reinfeldt uppfattat just detta och därför som mer kortsiktig strategi istället börjat prata annorlunda.
att gemene man inte uttrycker sitt missnöje med de rådande förhållandena på ett akademiskt stringent vis (jösses) får man ta. Om man istället för att hänga upp sig på det, använder sin kreativitet eller nåt, till att förstå vad missnöjet beror på, kommer diskusionen att bli mer givande.
Ta påståendet om västvärldens välstånd och utsugning t.ex. Naturligtvis är inte ekonomiskt välstånd omöjlig utan exploatering.Det tror nog inte heller personen som med sån emfas spottar ur sig kritik. Inte vid närmare eftertanke i alla fall. Men faktum är väl ändå att industrialismen när den uppstod hade stor hjälp av kolonierna-som på den tiden väl ändå får anses var föremål för plundring och förtryck- försåg oss med i atraktiva och nyttiga varor.
Och nog är det ändå så i dagsläget, att en del av vår köpkraft beror på låga priser på arbetskraft och råvararor i fattigare länder. Om de som arbetade med att framställa mycket av det vi konsumerar skulle få löner som relativt var i paritet med våra, skulle ju de produkter vi köper bli dyrare. Dessutom kanske de bättre lönerna skulle möjliggöra en snabbare växande inhemsk marknad i dessa länder, byggd på de människornas behov/önskningar.
Den här snedfördelningen av resurser har "marknaden" ensam ingen lösning på, och det är grunden till mycket av den kritik av marknadsekonomin som förekommer. Tror jag.
Vad missnöjet beror på beror väl på vilket missnöje man avser. Vad gäller de punkter som Andreas tog upp i början av tråden ser jag 1, 2, 4 som faktamässiga verklighetsbeskrivningar. Med reservation för viss osäkerhet om punkt 2 anser jag att de är falska (gällande marknadsekonomi). Frågan är då varför dessa (enligt mig) missuppfattningar är så utbredda. Jag tror inte att man ska överskatta människans rationalitet i hur hon ansluter sig till sådana här förhållandevis vaga och generella åsikter. Som jag skrev ovan tror jag att det till stor del har en kulturell förklaring. De är åsikter som ihärdigt upprepats i offentligheten under lång tid, av främst ideologiska skäl. (De har på senare tid, upplever jag, fått visst uppsving iom exempelvis den gröna rörelsens tillväxtkritik.) Jag tror att punkterna 1,2,4 snarare än att informeras av faktiska förhållanden informerar synen på/tolkningen av faktiska förhållanden.
Ta exemplet om vår handel med låglöneländer. Varför vara missnöjd med att vi successivt ökar fattiga asiaters välstånd genom att handla med dem? Har man utgångspunkten att ”någon måste ju förlora” blir det betydligt lättare. För även om asiaterna bevisligen får det bättre, kan det ju omöjligen vara väst som förlorar. Alltså är det asiaterna.
Att, tvärtom, dra slutsatsen att ”någon måste ju förlora” efter betraktandet av vår handel med låglöneländer är kanske naturligare om man avser den relativa förlust som Andreas skrev om ovan. Frågan är väl dock vem som i relativ mening egentligen tjänar mest på handeln. Jag tror personligen att Kinesiska arbetare generellt är gladare än vi för att vi köper billiga plastleksaker av dem.
Sammantaget tror jag att missnöjet (väldigt brett definierat) beror på uppfattningarna 1 - 4:s utbredning, inte tvärtom.
Ett mer specifikt missnöje rörande exempelvis sänkt A-kassa har naturligtvis betydligt mer rationellt betingade orsaker. Det är ju en mer konkret fråga. Kan av många säkerligen tas för intäkt för att ”någon måste förlora”, vilket ju är sant gällande hushållning med begränsade resurser.
3 känns snarare som en etisk värdering eller en rent subjektiv känsla. Kan väl diskuteras huruvida den är ”sann” eller inte (och för all del vad som egentligen avses), i så fall är min känsla densamma som Andreas: tveksamt. Vad 3 beror på? Även här tror jag på en till stor del kulturell/social förklaring. Svårt att säga dock, eftersom det är en upplevelse som jag själv inte delar. Känns som att det kan vara lite som det är med ungdomens eviga förfall – varje generation tycker sig iaktta det.
"Nej, allting handlar inte om pengar. Jag gör många saker varje dag som inte handlar om pengar. Men vi har vissa materiella behov, en del oudvikliga som människa, andra som vi valt att ha. För att få saker måste de tillverkas, och för det brukar någon vilja ha betalt i gengäld. Och där är vi, och allt annat bygger egentligen på det. "
Det ar inte loner som paverkar priset pa produkter utan produktivitet.
"Den här snedfördelningen av resurser har "marknaden" ensam ingen lösning på, och det är grunden till mycket av den kritik av marknadsekonomin som förekommer. Tror jag."
Loner tenderar att oka (mer eller mindre i takt med produktivitet) dar marknaden far rada (tex i Kina) och minska eller sta still dar marknaden inte far rada. Jag ar mao hyfsat overtygad om att du tror fel
Att det vore så fint att marknaden bara påverkade löner uppåt har jag också svårt att se. Vad grundar du det på?
Att lönerna i USA t.ex sjunkit ett par år, är det ett utslag av brist på marknad eller vad?