It's state capacity, stupid!

Per T Ohlson har läst Varför går det bra för Sverige? Vändpunkten för Sverige sätts till krisuppgörelserna 1992. Jag tror det är helt rätt, av skäl som är högaktuella i krisernas Europa. Varför?

På ytan kan det te sig underligt att illustrera vändpunkten i Sverige med krisuppgörelserna, av åtminstone tre skäl:

1. Uppgörelserna misslyckades med det påstådda syftet: att försvara den fasta växelkursen

2. Innehållet var föga spektakulärt. Snarlik politik hade redan förts av regeringen Bildt, och skulle senare komma att föras av regeringen Persson.

3. Vändpunkten för Sverige i tillväxtstatistiken kom egentligen först fr o m 1996. 1993 blev krisens värsta år.

Det är illustrativt att få minns idag vad uppgörelserna gick ut på, även i kretsar som kan redogöra för skattereformen eller pensionsreformen i imponerande detalj. Åtgärderna gick i allt väsentligt ut på att återställa balansen i de offentliga finanserna genom att göra välfärdsstaten lite mindre generös, men många förslag var luddigt formulerade.

Häri ligger lärdomen: Det viktiga med krisuppgörelserna var inte primärt innehållet. Det var förmågan att komma överens.

I efterhand har diskuterats om uppgörelserna borde kommit tidigare, om kronan borde släppts snabbare, om mixen av besparingar och skattehöjningar i budgetsaneringen borde varit en annan - och så vidare. Intressanta frågor, men endast under premissen att de valda lyckas enas kring och genomföra politiska åtgärder överhuvudtaget.

Vad har detta med EU-krisen att göra?

I diskussionen om vad dagens skuldtyngda EU-länder borde göra, finns två skolor: Spara eller stimulera. Ekonomer som dryftar vilken mix och utformning av denna politik som har störst chanser att lyckas, glömmer ibland bort att båda förutsätter en förmåga att enas kring och genomföra en politik överhuvudtaget, vad som stundom kallas state capacity.

Besley och Persson uttryckte saken så här i sitt NBER-wp 2007:

Economists generally assume the existence of sufficient institutions to sustain a market economy and tax the citizens. However, this starting point cannot easily be taken for granted in many states, neither in history nor in the developing world of today.

Således: Penning- eller finanspolitiska stimulanser kommer inte att lösa problemen i länder som saknar ett fungerande politiskt och byråkratiskt system. Men det kommer inte påtvingade besparingar heller.

Comments

[Jan-Olof Nordenstam]

Jag håller med om att har man inte ett fungerande politiskt och byråkratiskt system blir allt mycket svårare.
Om Grekland inte hade gått med i Euron så hade man inte kunnat missköta sin ekonomi så länge som man gjort.
Greklands politiska system hade tvingats välja mellan olika alternativ eftersom marknaden hade reagerat tidigare.
En möjlighet hade varit att acceptera återkommande devalveringar hög inflation och hög ränta samt att begränsa de offentliga utgifterna eftersom statens lån snabbt skulle bli för dyra annars.
En annan möjlighet skulle vara att försöka förbättra de byråkratiska systemen så att t.ex. skatteindrivningen fungerar. Förbättra företagarnas villkor så att man får en mer effektiv exportindustri mm.