Senaste poster
Populära
Google Scholar
« TCO vs Svenskt Näringsliv | Main | Forskningsläget om ekologisk odling »
söndag
nov132005

Fattifdom i Sverige och i USA

Björn Halleröd skriver i Expressen om fattigdom i Sverige och USA, i polemik med både Sveriges regering och Svenskt Näringsliv. Artikeln är inte så pjåkig, även om den reser en del frågetecken - varav många föredömligt rätas ut av Dennis Josefsson. Till detta myller av köpkraftspariteter och fattigdomsstreck, kan tillfogas följande:
 
För det första: Oavsett var fattigdomsstrecket dras, kommer de fattiga i USA att vara en mer heterogen grupp än i Sverige - eftersom inkomstspridningen är större.
 
Det är således troligt att USA-kritikerna har rätt i att de fattigaste av de fattiga - folk som sover hungriga utomhus medan tänderna ruttnar i munnen - är ett större problem i USA än i Sverige. Samtidigt har USA-vännerna rätt i att en genomsnittsfattig i USA även med svenska mått mätt har det helt okej, och typiskt har egen bostad med färgtv och bil.
 
För det andra: Köpkraftsjämförelser har den trevliga egenskapen att de inte bara beaktar inkomster utan även vad inkomsterna räcker till givet landets allmänna prisnivå. Men att beräkna den allmänna prisnivån på ett rättvisande sätt, är skitsvårt eftersom konsumtionskorgens sammansättning är endogent bestämd av bland annat relativpriserna.
 
I klartext: I USA är exempelvis snabbmat och tjänster som biltvätt billiga, på grund av de låga minimilönerna och de låga skatterna på dessa löner. I Sverige är detta betydligt dyrare, på grund av högre skatter och högre lägstalöner. I gengäld går det i Sverige att bo stort och billigt även centralt i de större städerna (om man har de rätta kontakterna), och i det offentliga välfärdspaketet ingår en hel del som i USA kostar extra.
 
En amerikan som är fattig skulle med bibehållet konsumtionsmönster i Sverige vara ännu fattigare, eftersom de många av de saker hon vant sig vid som billiga, är dyra här. Och vice versa.
 
För det tredje: En fattig i USA är ofta en person som jobbar och bidrar till sin egen försörjning. Systemet med Earned Income Tax Credit innebär att fattiga får stöd genom att deras arbete subventioneras.
 
En fattig i Sverige är ofta en person som inte arbetar. Systemet med socialbidrag innebär att fattiga får stöd genom att deras fritid subventioneras (medan deras arbete beskattas hårt, samtidigt som socialbidraget trappas av helt mot varje intjänad krona).
 
Vilket system man föredrar är såklart en fråga om hur viktigt man tror att det är för människor att arbeta för sin egen försörjning. Min egen helt ovetenskapliga fundering kring detta är präglad av Barbra Ehrenreichs bok Nickel and Dimed, i vilken författarinnan "på riktigt" försöker överleva på amerikanska hamburgarvändarjobb och beskriver vilka människor hon möter på dessa arbetsplatser.
 
Det bisarra är att denna bok, som anklagats för att vara snedvriden vänsterpropaganda och som går in för att beskriva nackdelarna med den amerikanska modellen, snarare gör mig mer kritisk mot den svenska modellen. Ty nästan alla Ehrenreich möter är glada och optimistiska och bär på något slags yrkesstolthet, även om de tjänar uselt och bor i en husvagn.
 
Men om det finns forskning som tyder på att en typisk svensk fattig med socialbidrag, söka jobb-kurser, aktivitetsgaranti och som bor i en lägenhet betald av kommunen, har högre subjektivt välbefinnande än en fattig som steker hamburgare på Wendys och bor i en husvagn som han äger själv, då ändrar jag mig gärna.

PrintView Printer Friendly Version

EmailEmail Article to Friend

Reader Comments (1)

freelance writer
26 jul | Unregistered CommenterDARLAMonroe

PostPost a New Comment

Enter your information below to add a new comment.

My response is on my own website »
Author Email (optional):
Author URL (optional):
Post:
 
All HTML will be escaped. Hyperlinks will be created for URLs automatically.