Rapport från utbildningsfabriken
14 dec 2005, kl 14:06 | Samhälle och politik Debatten om sänkta krav i den högre utbildningen rullar på. Förutom Sydsvenskans artikelserie, finns nu även en DN-debatt som bygger på en rapport från Högskoleverket, samt en färsk rapport från SFS.
SFS-rapporten är anekdotisk, men de flesta lärare torde känna igen sig i dess exempel: Kompletteringar som godkänns bara de lämnas in och tentor som blir multiple choice för att de ska vara lätträttade kanske inte är något att gå i taket över. Men vad sägs om följande:
I ett av fallen uppgav läraren att denne var tvungen att få in tillräckligt många godkända i en viss tid för att få tillgång till de pengar som delas ut i samband med att studenterna klarat sina kurser.
[...] Några av de tillfrågade kårerna nämner fall där gränsen för godkänt resultat har sänkts i efterhand. Detta då en stor del av studenterna har misslyckats. Ett specifikt ämne där en kår nämner att det har hänt är matematik.
Varför har det nu blivit på detta vis? De flesta skyller på resurstilldelningssystemet: Lärosätena får i allt för stor utsträckning pengar när studenterna tar poäng. Men om pengarna mestadels beror på antagning istället, kan vi gissa att det skulle bli misstänkt lätt att bli just antagen.
SFS vill att en del av medelstilldelningen styrs av "lärosätenas kvalitetsarbete", vilket onekligen låter bra, men hur mäter vi kvalitet? Eller menar SFS faktiskt att det är "kvalitetsarbete" snarare än kvalitet som ska spela roll?
Varför ska varannan läsa vidare?
Låt oss vidga debatten. Regeringens mål är att minst varannan ungdom ska läsa vidare. Varför har detta ett egenvärde?
Sannolikt är det det hedervärda målet att minska den sociala snedrekryteringen som ligger bakom, möjligen i kombination med en tro på den akademiska utbildningen som nyckel till framgång på arbetsmarknaden.
Den massiva expansionen är dock ett dyrt och trubbigt sätt att minska den sociala snedrekryteringen. Och en fil kand idag är inte längre samma garant för trygga och välbetalda jobb som den var förr. Förmodligen beror detta inte främst på att resurserna krympt och att utbildningen försämrats. Den stora skillnaden mot förr är helt enkelt att många fler har en fil kand idag. Signalvärdet av högre utbildning har minskat på grund av expansionen.
Om jag och hr Fink har rätt i vår spaning, kommer detta snart att leda till en marknad för privata vinstdrivande elituniversitet i Sverige. Den som lever får se!
Reader Comments (8)
Jag tänker mig att ett lärosäte lyfter fram några utbildningar som man menar håller högsta klass, och motiverar varför (varje lärosäte får då en möjlighet att själva defiiera vad det är som ger hög kvalitet). Regeringen/riksdagen håller eller håller inte med.
Men det ska också vara möjligt att få möjligheten att lyfta kvaliteten, om lärosätet har goda förslag på hur det ska ske.
I grund och botten handlar förslaget om att 10-20% ska fördelas genom att lärosätena gör åtaganden, som sedan följs upp.
Mvh
Kristoffer Burstedt
Vice ordförande
Sveriges förenade studentkårer
Strategin att jämna ut ojämnheterna i samhället genom att ge högskoleplatser åt alla är ungefär att likställa med att lösa landets ekonomiska problem med att trycka mera pengar. Självklart måste man göra allt för att alla ska få *samma möjligheter* att plugga på högskola, men det betyder inte att *alla* ska plugga.
Läs gärna mitt inlägg i frågan: http://samtidigt.blogspot.com/2005/11/framtiden-r-vlutbildad-och-arbetsls.html
Jag tror inte att Bergh har motsatt sig ditt(sarkastiska) påstående om att "studenterna faktiskt lär sig något på sina utbildningar", så jag förstår faktiskt inte riktigt relationen mellan inlägget och kommentaren.
Jag, å andra sidan, motsätter mig den på ett sätt: jag tror att marginalprodukten av utbildningar har gått ner något ohyggligt det senaste. Inte främst för att utbildningskvaliteten i sig har gått ner. Snarare för att valet av utbilning är för fritt; om tjugo år kommer arbetsmarknaden vara fullständigt nerlusad av statsvetare, managementkonsulter, frisörer och AD-assistenter.
Tack och lov att det finns nationalekonomer som ser till att hålla den nedåtgång under kontroll ;)
Sannolikt är det det hedervärda målet att minska den sociala snedrekryteringen som ligger bakom, möjligen i kombination med en tro på den akademiska utbildningen som nyckel till framgång på arbetsmarknaden."
De enda två skäl han anger för att öka intaget till högre utbildning är alltså dessa. Själv har jag en benägenhet att tro att utbildning (från samhällets perspektiv) först och främst handlar om att förmedla kunskaper, och att de två skäl som Bergh anger är eventuellt önskvärda bieffekter.
Men nu blir jag nyfiken: vad anser du att den sociale planeraren anser att man ska studera? Nog för att utbildningspremien är låg i Sverige så att det "fria valet" kan tänkas bli lite snedvridet, men såvitt jag vet får den som studerar något samhällsekonomiskt "lönsamt" trots detta en ganska trevlig bonus i form av inkomst, status och minskad risk för arbetslöshet.
Det finns alltså fortfarande ekonomiska och andra incitament att studera överhuvud taget, och bland universitetsutbildningarna finns det incitament att välja dem som är särdeles samhällsekonomiskt lönsamma.
Dessutom: ofta inträffar mer eller mindre oväntade saker som drastiskt ändrar en utbildnings attraktivitet på arbetsmarknaden. Efter EU-medlemskapet behövdes plötsligt fler jurister, med IT-revolutionen blev bibliotekarie plötsligt ett spännande yrke. Kanske finns det hopp även för statsvetarna?
:) Nä, nu tycker jag inte att vi ska börja med sånt. ;)
Vi har själva aldrig kallat vår skrift en rapport eller utredning, utan en sammanställning, ty vår enda ambition har hela tiden varit att sammanställa de exempel vi ständigt får höra.
Som vetenskaplig skrift är den förstås inte mycket att hurra för, men vi har heller aldrig utgett den för att vara något sådant. Skriftsformen har missförståtts av media.
Mvh
Kristoffer Burstedt
Vice ordförande
Sveriges förenade studentkårer
jag spekulerade i orsakerna till 50-procentsmålet. Att utbildning också handlar om att förmedla kunskaper, tog jag för givet, så det har jag således inga invändningar emot.
En examen handlar dock till stor del om att signalera både vilka kunskaper och förmågor man faktiskt besitter. Det finns en del forskning om just signalvärdet kontra humankapitalvärdet av den högre utbildningen, referenser i det länkade pappret om du är nyfiken. Det är inte alltid uppenbart att det *huvudsakligen* handlar om vad man faktiskt lär sig.