Hermeneutiker vill slippa bli granskade av positivister
16 dec 2005, kl 10:55 | Samhälle och politik Nu finns det nog fog att säga att vi fått en svensk version av Science Wars, som jag tidigare ältat här.
Maud Eduards m fl skrider till Eva Lundgrens försvar på DN-debatt. Deras budskap är att de akademiker som för Uppsala universitets räkning granskat Lundgrens forskning, inte begriper sig på den hermeneutiska forskningstraditionen. Därför skulle deras kritik mot att Lundgrens forskning saknar ambitionen att pröva de egna tesernas hållfasthet falla:
"I ett hermeneutiskt perspektiv har emellertid ett begrepp som falsifiering inte någon större mening " heter det i artikeln.
Detta märkliga debattinlägg slår mot själva grunden för det rationella akademiska samtalet. Budskapet är att granskarnas forskningstradition lägger för stor vikt vid hypotesprövning och entydiga fakta för att de ska förstå Lundgrens forskning. Lundgren är nämligen hermeneutiker. Tydligen är innebörden av detta att professorer i vetenskapsteori och statsvetenskap inte har kompetens nog att bedöma om det Lundgren skriver är vetenskapligt.
Självfallet ser världen annorlunda ut från olika perspektiv. Självfallet kan ingen forskare någonsin fullständigt frigöra sig från subjektiva värderingen. Just därför är det svårt att vara forskare, och på många sätt extra svårt att samhällsvetenskaplig forskare. Av detta skälv är också intersubjektiviteten - möjligheten att kontrollera andra forskares källor och tillvägagångssätt - synnerligen viktig.
Eduards m fl resonerar dock som om dessa svårigheter betyder att en forskare kan påstå att det förekommer ritualmord, för att sedan vifta bort jobbiga frågor om underliggande källdata och bevis, eftersom bara positivister pysslar med dylikt.
Underligt utfall mot feministisk forskning och kvalitativ metod
I artikelns sägs vidare att det är problematiskt att feministisk forskning och kvalitativa angreppssätt har låg akademisk status och inte ens förstås som egna kompetensområden. Med andra ord: Dylik forskning inte ska behöva utsättas för den sedvanliga vetenskapliga proceduren med hypotesprövning, ej heller ska forskare behöva lämna ut data till andra som är nyfikna på eller kritiska till resultaten.
Om Eduards med medförfattare är representativa för forskare inom dessa fält, är det inte så konstigt att just dessa fält har låg akademisk status. Det faktum att de nämner feministisk forskning som exempel innebär att många som forskar kring kön får det betydligt svårare: Hur övertygar man skeptiker om exempelvis patriarkatets existans om man inte anser att påståenden om olika fenomens existens behöver verifieras och styrkas med observationer?
Lika underligt är utfallet mot kvalitativ metod: I många fall skulle jag exempelvis hävda att kvalitativ metod är att föredra framför kvantitativ just när det gäller att beskriva verkligheten och få användbar kunskap om densamma.
Mer diskussion:
Se Dennis och LouiseP samt dibbuk.
Granskarnas rapport.
Bo Rothstein och Anne-Marie Morhed i DN i somras.
bergh
Gummo tar ut svängarna i frågan här och här.
Johan har i en kommentar rekommenderat mig Shapiros nya bok, The flight from reality in the human sciences som kan metaläsas med hjälp av detta symposium. Här finns mycket intressant, om än på en helt annan nivå än diskussionen kring Lundgrens forskning.
bergh
Även Lennart Regebro skriver intressant i frågan.
Reader Comments (17)
Men jag hade istället tänkt ställa en annan fråga (med förutsättningen att du inte anser att den forskningstradition du verkar i är den enda godtagbara): Föreställ dig att du skulle plocka tio doktorander i nationalekonomi att försvara den egna disciplinen (eller den egna forskningen) mot de mest typiska kritikpunkterna från andra forskningstraditioner. Hur många av dessa menar du skulle komma med godtagbara svar, eller för den delen svar överhuvud taget?
Min gissning är att de vore ganska få. Alltså är det öppet mål hos nationalekonomerna, och vi kan se fram emot en liknande uthängning på DN Debatt som den Lundgren blivit utsatt för?
Men nej, något sådant kommer givetvis aldrig att få se. Min egen slutsats är att kritiken mot Lundgren et al förmodligen är berättigad, men att dessa dubbla standards i bedömningen av forskning är ytterst ovetenskapliga.
Och naturligtvis är detta ett problem. Hela min poäng är nämligen att "hermeneutiker" och "positivister" båda mår bra av att bli granskade av varandra. (Med citattecknen (och denna parentes) vill jag indikera att vi i praktiken talar om en gradskillnad snarare än solklara motsatskategorier).
Men på mitt skrivbord ligger stapelvis med artiklar ur vetenskapliga tidskrifter som inte har minsta tillstymmelse till en hypotes, än mindre hypotesprövning. Är det inte i själva verket ett ganska litet garde av hjälplöst positivistiska samhällsvetare som håller hårt vid sådana procedurfrågor?
Fick för övrigt just i dag ett ex av Ian Shapiros senaste bok (The flight from reality in the human sciences) som slår hårt mot både hermeneutiker och sådana som du, Bergh, och visar varför ni är lika goda kålsupare. Rekommenderas.
http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=572&a=494766&previousRenderType=1
Själv ska jag naturligtvis kika närmare på Shapiro.
"I ett hermeneutiskt perspektiv har emellertid ett begrepp som falsifiering inte någon större mening"
helt obegriplig. Jag förstår inte heller hur de skulle försvara
"Detta betyder naturligtvis inte att det går an att påstå vad som helst."
På vilket sätt går det inte an att påstå vad som helst? Hur skall det motbevisas om falsifiering inte är "good enough".
Bergh:
Jag antar att du föredrar kvalitativa metoder framför kvantitativa endast när det kommer till samhällsvetenskaper.
Martin: Hur kommer de tio doktoranderna in i bilden med Eva Lundgren och hennes 14 forskare?
En motfråga:
Föreställ dig att du skulle plocka tio doktorander i nationalekonomi att försvara den egna disciplinen (eller den egna forskningen) mot de mest typiska kritikpunkterna från andra forskningstraditioner. Hur många av dessa frågor skulle inte bygga på rena missförstånd?
Vad handlar en vetenskaplig artikel om som inte har en hypotes (och således inte någon hypotesprövning)?
när det gäller samhällsvetenskap är det min erfarenhet att förståelsen ofta ökar att man kombinerar kvalitativ och kvantitativ metod: Båda metoder plockar upp sådant som den andra missar. Detta hindrar naturligtvis inte att varje metod för sig också kan göra viktiga bidrag.
Men oavsett vilken metod man använder, tycker jag att man som forskare ska försöka förhålla sig kritiskt till de egna teserna och lämna ut data till andra som vill granska dessa. (Nu börjar jag bli tjatig märker jag...)
En intressant bit är att Lundgrens 14 kompisar, som har skrivit artikeln i DN använder argumentet: "När granskarna dessutom i stor utsträckning saknar kompetens på Eva Lundgrens forskningsfält blir det problematiskt."
Det är intressant med tanke på att Lundgren själv har doktorerat i teologi, är professor i sociologi men forskar inom genusvetenskap. Ett (kvalitativt) mönster kanske kan skönjas om man även betraktar att Tiina disputerade i teaterhistoria och numer är professor i genusvetenskap.
Är inte det li(i)te att falla på eget grepp?
Sammantagna intrycket blir dock att Lundgrens forskning framstår som prcis så undermålig som man hade trott.
http://jennywesterstrand.blogspot.com/2005/12/varning-lng-blogg-om-att-susanna.html
En och annan konstighet, som t.ex.:
"Granskarna däremot menar att "dom [vi alltså] har helt enkelt procentuerat åt fel håll" när vi presenterar att 80 procent av våldet i nuvarande relationer utövas av svenskfödda män, att 83 procent av det rapporterade våldet i nuvarande relation utövas av män som dricker alkohol 1-2 ggr i veckan eller mer sällan. Jaha. Fel håll. Fri forskning, anyone?"
Det tycks mig som att det är ganska stor ekivokisering av vad "fri forskning" innebär, tror inte att någon menat att just det skulle innebära ett fritt fram för mindre lämpliga metoder. Att metoder inte får kritiseras.
Rent generellt, både Lundgrens och de 14 forskarnas invändning mot granskarna att de tillhör fel forskningsfält och därmed inte kan granska ordentligt är underlig. Det är ganska uppenbart att granskningen inte gällde mer specifikt vilka resultat Lundgren hade kommit fram till. Snarare hur hon kommit fram till dem. Och som sagt, en god forskare känner nog igen dålig metod när han eller hon stöter på det.
särskilt långt i vår förklaring av vilka män som utövar våld mot sina kvinnor.
Förklaringskraften är låg. Men detta drabbar inte bara vår analys, utan i lika stor
utsträckning analysen i Slagen dam. Materialet är vad gäller männen helt enkelt för tunt."
"Tunt" kan i detta fall inte syfta på antalet observationer; analysen bygger på 7.000 enkätsvar. Men... om granskarna i sitt falsifieringsförsök kommer fram till att de mest sannolika förklaringsvariablerna bara delvis är signifikanta och dessutom förklarar en påfallande liten del av variansen i materialet. Blir då inte slutsatsen att vi inte kan förkasta Lundgrens tes att "Föreställningen om att män utövar våld mot en viss typ av kvinnor och att dessa män främst
är invandrare, har alkoholproblem eller är lågutbildade är en myt"?
I en endaste bloggkommentar lyckas du förändra hela diskursen inom genusdebatten: Jag är övertygad om att Hallberg och Hermansson endast hade kunnat besvara dig med "Oj, det tänkte vi ju inte på".
Om bara inte...
Om bara inte det stod skrivet "Materialet är vad gäller <i>männen</i> helt enkelt för tunt" och ditt argument bygger på att det finns 7000 enkätsvar ifrån <i>kvinnor</i>. Hoppsan.
Dessutom så har jag stora problem med y-variabeln i detta fallet. Jag minns inte helt säkert, men jag har för mig att "en knuff" räknades som våld. Även hot och trakasserier av den milda grad att de är utanför lagens ramar. Detta motiverades med "våldets kontinuum". Men faktum är att Hallberg och Hermansson gör en faktoranalys (vilket är helt riktigt att göra i detta fallet) som falsifierar teorin om "våldets kontinuum". Alltså är principen för insamlingen av y-variabeln felaktig.
Varför inte köra regressioner y-variabelns fem kategorier separat? (quintile regression). Då hade man också fångat lite av det icke-lineära samband som troligtvist existerar.
Ännu viktigare är dock att sidan fem i "Slagen Dam" har rubriken "Företal", bara ett stavfel ifrån "Förtal".
När det gäller huvudfrågan om män som misshandlar är vemsomhelst eller inte, utesluter jag inte att ett feministiskt case kan hålla. Det skulle nog snarare vara min nollhypotes. Men detta är en annan fråga.
Pontus: "All HTML will be escaped", just för att computer wizkids som du inte ska kunna glänsa med taggar och annat flashigt :-)