Social turism? Välfärdsstaten stod pall - men inte arbetsmarknaden

Hösten 2003 till våren 2004 pågick debatten om fri rörlighet inom EU som bäst i Sverige. Regeringen trodde att fri rörlighet skulle innebära att bidragssugna polacker skulle idka social turism i Sverige, och krävde därför långvariga övergångsregler med krav på bland annat fast jobb. Moderaterna lade sig på en mindre restriktiv, men ändå reglerad linje. Så småningom hakade även folkpartiet på, och partisekreterare Johan Jakobsson började prata om "bidragsrisker". Övriga partier krävde helt fri rörlighet.

Jag var en smula inblandad i debatten. Efter den här artikeln i Sydsvenskan, tyckte exempelvis Anne-Marie Pålsson (se även hennes politiska sida) att jag var naiv som inte förstod hur barnbidragspengar skulle flöda ut ur Sverige.

Riksförsäkringsverket har nu visat att svenskt familjestöd till utlandet går till Nordiska grannländer, och endast pyttesmå belopp går till de nya EU-medlemmarna:

"Det är uppenbart att de farhågor om massutbetalningar till de nya medlemsländerna som fanns före den 1 maj 2004 än så länge inte har besannats." (Försäkringskassan anaylserar, 2005:3. Läs hela rapporten här)

Och hur jag än söker, är det svårt att hitta annat än nyheter om att det inte blev så farligt, eller den klassiska analysen av Henrik Brors i DN som menar att det var när Göran Persson satt och tittade på Uppdrag Granskning som han bestämde sig för att sätta stopp för Östeuropéerna.

Det är naturligtvis fortfarande för tidigt att säga något med säkerhet, men hittills tyder det mesta på att debatten om social turism var ett pinsamt exempel på hur det blir när partier blir fega och taktiserar i syfte att inte stöta sig med en opinion, vars främlingsfientlighet partierna sannolikt överdrev.

Det finns dessutom forskning i frågan, inte på Europa, väl på delstater i USA. Detta är intressant, eftersom rörligheten mellan olika delstater i USA är mycket större än rörligheten mellan Europas länder. Trots detta, skriver Berry m fl (2003) som följer:

"[t]he poor do not migrate in large numbers for more generous welfare assistance." (p. 329) samt "[t]he magnetic effect of welfare is substantially weaker than the magnetic effect of high wages for low-skill workers and a low unemployment rate" (p. 344).

Källa: Berry , William D., Richard C. Fording, and Russel L. Hanson. 2003. "Reassessing the 'Race to the Bottom' in State Welfare Policy." The Journal of Politics 65, Vol 2.

Människor flyttar alltså för att söka jobb och för att få bättre löner, inte för att söka generösa välfärdsbidrag. De som hoppats att välfärdsstaten med automatik ska kollapsa när gränserna öppnas kanske blir besvikna eller förvånade nu. Men om man kan få en välfärdsstat som den svenska att hjälpligt gå runt med en befolkning som vant sig vid höga bidrag och stor offentlig sektor, då går det såklart att få den att gå runt också om det kommer hit folk från länder där man i mycket högre utsträckning måste jobba för sin egen försörjning.

Faktum är att i den mån Sverige misslyckats med att hantera den fria rörligheten inom EU, är det inte för att utlänningar kommit hit för att söka bidrag, utan för att de kommit hit för att jobba.

Ett exempel (inte från Zaremba ;-) är att svenska fackföreningar inte accepterar ens att polska elmontörer rycker in när vinterstormen ställde till kaos. Frågan är hur mycket facket skulle bråkat om Polackerna stannat i Polen och sökt barnbidrag över Internet.