Om sociala normer och paxade stolar på lunchställen
På lunchställen med matkö, finns två olika normer kring hur platserna ska fördelas. På vissa ställen markerar folk stolar med sina ytterkläder och ställer sig sedan i matkön. På andra ställen är detta socialt oacceptabelt. Det konstiga är att båda normerna tycks existera parallellt.
Om alla följer samma norm, blir utfallet att sittplatserna fördelas efter i vilken ordning folk dyker upp. Men om vissa ställer sig i kö med ytterkläder på, och senkomna inser att de riskerar bli utan plats, finns genast en frestelse att markera en plats - varpå någon som kommer från matkön blir stående med maten utan att ha någonstans att sitta.
Annorlunda uttryckt: Paxningsstrategin är riskdominant. Ändå har den inte tagit över fullständigt. Förmodligen är den aningen mindre effektiv - det blir en liten omväg och folk vill gärna ha uppsikt över sina kläder.
Man kan nu läsa lite här och var kan man läsa att en tysk jurist (Ralf Höcker) kommit fram till att det inte finns lagligt stöd för paxningsnormen, vare sig när det gäller pubstolar eller solstolar på stranden. Däremot påpekar Höcker att det faktiskt är olagligt att förstöra andras kläder och handdukar. Tydligen är Höcker på väg med en hel bok med titeln New Dictionary of Popular Legal Errors.
För folk som blir suckers i lunchserveringen och blir stående med mat men utan sittplats, kan det möjligen vara kul att veta att man inte begår något lagbrott om man helt sonika flyttar någon annans ytterjacka - så länge man tar någorlunda väl hand om densamma.
Men frågan är om man bidrar till upprätthållandet av en mer effektiv social norm?
Reader Comments (7)
Och till sist: kan jag vara säker på att de tjejer jag hade chans på i mellanstadiet inte har laglig rätt till hälften av mina tillgångar?
Vad skiljer ställena åt? Två saker förefaller skilja dem åt, och dessa två saker kan också fungera som oberoende variabler; (1) På Druvan har vi en utpräglad övre medelklasspublik, på Baltali steakhouse har vi en publik mestadels bestående av lokala byggjobbare eller hantverkare av allehanda slag. (2) På Druvan är det i princip alltid "nästanfullt", sånär som på en 4 - 12 platser lunchtid, på Baltali är det nästan alltid ett överflöd av lediga säten.
Kan dessa två faktorer bidra till att bestämma vilken typ av norm som blir rådande, eller finns det andra saker som inverkar? Vad tror nationalekonomen?
Till Gummo säger nationalekonomen såhär: Du har rätt i att normen blir intressant först när lokalrestriktionen binder (som i fallet Druvan). Finns det lediga stolar som alla är någorlunda likvärdiga, kan ju folk göra som de vill.