Konsekvenserna av att kunna välja 100% ersättningsnivå
5 jan 2006, kl 14:14 | Samhälle och politik Johnny Munkhammar skrev i gårdagens SvD att man borde få välja vilken ersättningsnivå man vill ha i socialförsäkringarna, och premien man betalar ska vara sådan att den "följer med ersättningsnivån: låg ersättning, låg skatt." Enligt artikeln förhindrar detta att alla väljer 100 procents ersättningsnivå.
Vilka konsekvenser skulle detta förslag skulle få? Detta skulle kunna vara en tentamensfråga på en ganska avancerad kurs i offentlig ekonomi. Här kommer en början.
För det första måste slås fast vad som avses med att "premien följer med". Numera är det ju endast pensionssystemet som har en egenavgift, övriga socialförsäkringar finansieras på pappret främst av arbetsgivaravgifter. Ska den som väljer lägre ersättningsnivå få sänkt skatt eller ska dennes arbetsgivare få sänkt arbetsgivaravgift?
En större fråga är hur mycket man ska vinna på att minska sin ersättningsnivå: Ska premiesänkningen bygga på den individuella risken, risken hos någon grupp man tillhör (kön, yrke, allergiker), eller på genomsnittsrisken bland alla försäkrade?
Jag dryftade saken med Johnny, som inte hade någon bestämd uppfattning. Sannolikt är det dock endast det sista som är praktiskt genomförbart (och kanske även etiskt tänkbart). Då är det troligt att de som skulle välja 100% är de som har högre risk än genomsnittet, eftersom de ekonomiskt tjänar på detta. (Fotnot: Eftersom moral hazard-problemen lär förvärras när ersättningsnivån närmar sig 100%, får man nog tänka sig att premien stiger icke-linjärt när ersättningsnivån närmar sig 100%, annars blir det väldigt dyrt.)
Huruvida folk med risk under snittet skulle välja 0% är däremot inte uppenbart. Avgörande är om de kan köpa ett billigare skydd på en privat försäkringsmarknad. Då måste de trovärdigt kunna signalera att de är lågrisk-personer. Detta kan vara ganska svårt, kräva medicinska tester, undersökningar av sjukdomar i familjen och annat kostsamt.
I vissa fall kommer dessa riskdiskrimineringskostnader sannolikt att vara så höga att lågriskgrupperna trots allt väljer att stanna kvar i den offentliga försäkringen, där de väljer lägre ersättningsnivå. Konsekvensen av förslaget blir då att socialförsäkringen omfördelar mer till högriskgrupper.
I andra fall är det lätt att signalera att man tillhör en lågrisk-grupp, exempelvis för män som vill slippa betala pensionsavgifter för kvinnor som i snitt lever längre. Effekten av förslaget blir då att män skaffar sig förmånligare privata försäkringar, medan kvinnor blir kvar i det offentliga systemet, som ekonomiskt måste kompensera männens uttåg på något sätt. Troligen får kvinnor som vill ha lika hög pension som män arbeta lite längre (pensionssänkningar och skattehöjningar riktade enbart mot kvinnor ter sig osannolika). Detta skulle möjligen kunna ses som rättvist just eftersom kvinnor lever längre.
Hittills har risken betraktas som exogen. Så är det naturligtvis inte, och en god idé med konkurrens och valfrihet är att det kan skapas bättre incitament för att med exempelvis friskvård hålla nere riskerna i sjukförsäkringen.
Detta är bara en grov ansats till konsekvensanalys av förslaget, och det är fritt fram för hugade att fortsätta.
Till sist vill jag påminna om vad som kan vara ett underskattat förslag från Fölster, Gidehag och Norén, som (om jag minns rätt) skapar incitament till förebyggande åtgärder utan att skapa ovan beskrivna problem med att olika riskgrupper selekteras på ett olyckligt sätt.
Reader Comments (4)
Medan det i gruppen 25-64år finns 2.579.738 kvinnor (51,48%) och 2.430.975 män (48,52%).
Alltså 12% fler män arbetar ihop till pensionen än som får tillbaka.
Varför tar du aldrig upp de orättvisorna? Alltså att män diskrimineras genom att pensionsåldern är satt så hög att de flesta pensionärerna är kvinnor.
visst är det så: effekten av ett enhetligt system är att kvinnor gynnas av att de lever längre. Vidare kan man hävda att icke-rökare gynnas, eller att akademiker gynnas eftersom även dessa grupper lever längre.
Men detta bygger bara på genomsnitt i olika grupper - man skulle också kunna hävda att alla gynnas av tryggheten i att ha pension även om de skulle råka bli 98.