Ståhl om Rand
8 feb 2006, kl 10:24 | Samhälle och politik Om man som jag bara orkade 60 sidor i Atlas Shrugged, kan Pernilla Ståhls text i Svenska Dagbladet möjligen vara ett alternativ (tack till Niclas för tipset). De övertygade Randianerna tycker säkert att Ståhl missförstått och är på tok för negativ, men eftersom det i Sverige finns en heltidsarbetande Rand-propagandist, kommer vi säkert förr eller senare att få se någon form av kommentar till Ståhls text. Ty Ståhl tar i ganska rejält:
Hennes [Rands] förakt för och beskrivningar av de icke-producerande individerna - de är alla feta, pluffsiga och svajar med blicken - är inte bara löjeväckande, utan har också obehagliga, totalitära övertoner. Rands normativa individualism gör åtskillnad mellan individer. Efter tusen sidor blir hennes övermänniskor lika smaklösa som fascistiska konstverk: hjältarna är blodlösa abstraktioner av storhet.
Reader Comments (15)
Detta är väl bara en artikel likt den Göran Greider skrev där även han lallade om övermänniskoideal. Sedermera visade det sig att han inte ens läst boken och inte visste att Rand tyckte Nietzche var avskyvärd...
Och nog hade det varit både mer snakfullt och mer roande av Ståhl, om nu jämförelsen måste göras, att dra likheterna mellan Rands hjälteporträtt och skurkar med låt säga sovjetiska kitschiga New Socialist Man resp. de kroknästa kapitalistporträtt som stolt brukar visas upp, snarare än att vagt kalla Alisa Rosenbaum för kryptofascist. Om ni förstår vad jag menar.
Men trots att Ståhl inte riktigt verkar vilja göra någon idékritik så är artikeln inte ensidigt negativ heller. Man får intrycket att Pernilla Ståhl inte riktigt vet hur hon ska ställa sig till Rands polemik för liberalismen; är det fascism? komik? pinsamt? upplyftande? Jag tror dock jag efter att ha läst recensionen kan föreslå henne den perfekta julklappen: Milton Friedmans Capitalism and Freedom.
Här har ni en annan Rand-recension, för övrigt sprungen ur samma biografi, från London Review of Books: http://www.lrb.co.uk/v27/n23/turn03_.html
Wikipedia sammanfattar f.ö. Rand och Nozicks argument här: http://en.wikipedia.org/wiki/Randian
http://home.neo.rr.com/jsryan/book/index.html
Sedan har ju Niclas Berggren en intressant artikel med viss relevans:
http://swopec.hhs.se/ratioi/abs/ratioi0027.htm
Intressant att polemisera mot någon i samma hus några månader senare, men i alla fall.
Pernilla Ståhls understreckare tyckte jag var bitvis rolig, men alldeles för lättsam för att kritisera. Visst finns uppenbara felaktigheter som det där med karaktäristiken. De som inte klarar av snygga hjältar kan med fördel läsa the Fountainhead där ingen av hjältarna är särskilt attraktiv (jo, Dominique) däremot två andra Keating och Wynand). Roarks kompis Mike beskrivs rentav som både fet och ful som stryk. Det bör man ju göra innan man dömer ut författaren som fascistisk för att hon gillar attraktiva människor.
Annars kan ni läsa här: http://www.smedjan.com/etta.asp?sida=display&nr=1201
Och så kan jag rekommendera lite dår-kontroll innan man som Dennis gräver upp ännu en person som kritiserat Rand. Jag menar att gräva upp någon som tror att tillvaron är en enda stor "I huvudet på John Malkovic"-upplevelse är inte sådär blytungt. Vilka är egentligen argumenten han anför?
"My full belief is that all of reality consists of a single Absolute Mind, and that everything we ordinarily know and experience -- including ourselves! -- is the activity of that Mind. That makes me not only an absolute or objective idealist but also a panentheist, a panpsychist, and several sorts of nondualistic 'rational mystic'."
Det är förmodligen så att Scott Ryans filosofi inte är så underhållande, och som jag skrev så kan man bortse från den. Den säger inte så mycket om hans kritik mot Rand, hon blir inte större som filosof bara för att Ryan har fel i övrigt.
Har du läst Ryans bok? Är den bra och relevant? Har du lust att dela med dig av någon särdeles välfunnen poäng?