Andreas Bergh is associate professor in Economics at Lund university and fellow at the Research Institute of Industrial Economics in Stockholm.

His research concerns the welfare state, institutions, development, globalization, trust and social norms.

He has published in journals such as European Economic Review, World Development, European Sociological Review and Public Choice. He is the author of 'Sweden and the revival of the capitalist welfare state" (Edward Elgar, 2014).

Google Scholar
Ny hem
« Tre lästips i junihettan | Main | Öppen arbetslöshet i maj: 4,2 % »
onsdag
jun142006

Det bekymmersamma läget i universitetsvärlden

Kaliber i P1, 28 maj tog upp situationen för svenska forskare: "Förr sökte jag sanningen, nu söker jag pengar" uttryckte någon saken i programmet. Bland annat har de samlat synpunkter från Sveriges professorer på sin egen arbetssituation i ett långt word-dokument.

Visst är det illa att så mycket arbetstid går åt till att författa ansökningar, som nästan samtliga ändå avslås. I synnerhet om Bo Rothstein har rätt i att  det är politik och inte vetenskaplighet som avgör vilka projekt som får pengar. Man ska dock komma ihåg att även akademiker har ett egenintresse: Naturligtvis skulle landets alla forskare föredra att få forskningspengar utan att behöva ansöka.

Synpunkterna i Kalibers enkät stämmer dock väl överens med mina egna erfarenheter av livet på svenska universitet: Undervisning, administration och anslagssökande skapar en sådan miljö på arbetsplatsen att många väljer att åka iväg från sin institution när de vill forska. Inspiration och arbetsro får man i hemmet, på semester och (naturligtvis) på konferenser.

Argumentet att stora universitet är bra för att de skapar en kritisk massa genom att samla många forskare på samma ställe är faktiskt inte helt vattentätt längre.

PrintView Printer Friendly Version

EmailEmail Article to Friend

Reader Comments (8)

Rothstein har ratt i sin bekymersamma kritik!
Rothstein har ratt i sin bekymersamma kritik!
"Argumentet att stora universitet är bra för att de skapar en kritisk massa genom att samla många forskare på samma ställe är faktiskt inte helt vattentätt längre."

- Har det nagonsing varit sa vattentätt egentligen?

Om vi ser fran dagens perspektiv, hur mycket har detta minskat av www-revolutionen (jmf diskussionerna hos mankiws blog, marginalrevolution m m).

Sen, hur mycket har det hängt ihop med att bra forskare har sökt sig till de bästa universiteten, och givetvis varit bra forskare redan innan de kom dit (vilket väg de än nu kom dit)? Finns det studier pa detta?

Hur mycket överskattar man kreativiteten i "stora grupper" av psykologiska anlednignar? Finns indikationer pa detta i rent brainstormande, men fragan är om det ocksa stämmer för akademiskt arbete?

Dock, tror jag ända att det är viktigt och bättre ju större och bättre universitet du är vid (eller rättare sagt, hur stor och bra den forskargrupp som är relevant för dig är). Bra forskaridêer har i alla fall under min korta tid som doktorand nästan uteslutande kommit till under forskarkurser, seminarier eller liknande. Mycket sällan när jag suttit för mig själv pa rummet och funderat. Och jag tror säkert, att hade jag fatt lyssna pa diskussionerna och samtalen vid kaffepauser och lunchtid vid Harvard hade jag även kunnat haft payoff vid dessa stunder.
14 jun | Unregistered CommenterMikael
"Inspiration och arbetsro får man i hemmet, på semester och (naturligtvis) på konferenser."

Och som gästforskare. Visst finns det administrativt tjafs och office politics även på värdställena, men man gör två flugor på smällen genom att (a) slippa delta i sånt trams på hemmaplan (man är ju ändå borta) och (b) kunna stänga av öronen så fort folk t ex ägnar halva seminarietiden åt att diskutera vilket referenshanteringssystem som ska köpas in (man är ju ändå gäst).
14 jun | Unregistered CommenterJohan
kloka synpunkter, mikael & johan.

Intressant i sammanhanget är ju att rörligheten mellan svenska universitet är grymt låg. Som nydisputerad vid ett svenskt universitet är det lättare att bli gästforskare vid ett bra utländskt universitet än att röra på sig inom sverige.

bättre då att stanna vid sin egen institution och hålla på rätt sida när det gäller vilket referenshanteringssystem som ska köpas in :-)
14 jun | Unregistered Commenterbergh
Håller verkligen med Johan om att man slipper mycket administrativt huvudbry när man är borta från sitt hemuniversitet. Men ibland kan man inte, även om man verkligen försöker, låta bli att dunka huvudet i väggen. Som när ens hemuniversitet väljer att ENDAST utannonsera sina lediga tjänster i Universitetsläraren -tidningen för framstående, ambitiösa och välrenommerade forskare.

Varför är rörligheten låg på svenska universitet? Man kan verkligen undra.
15 jun | Unregistered CommenterOla
Rörligheten i Sverige är verkligen bekymrande. Jag bloggade om det för ett tag sedan.
Fragan är varför det har blivit sa. Men likasa, det är svart att bryta ett
sadant dödläge (om universitet x börjar neka sina egna och inte universitet y och z
gör det samtidigt kommer det ju drabba universitets x egna forskare ganska hart pa kort sikt.

Nagot man skulle kunna göra ännu mer är ju att koppla t ex post-doc
stipendier till att väldigt, väldigt starkt vara beroende pa om man geografiskt
flyttar mellan olika forskargrupper..."professorsreformen" var väl knappast heller
positiv för rörligheten.
15 jun | Unregistered CommenterMikael
I agree with most of what's been said already. As someone who did some uni in Sweden, a PhD in England then a postdoc in Canada and now is about to start a tenure track job, the situation for Swedish academics is somewhat strange. (And again, yes I could write this in Swedish, but I'm too tired and I would make too many silly mistakes.) I don't quite understand the system. As far as I understand, people get their PhDs then they more or less just slot into a position at their home department (I only refer to the social sciences, perhaps it's different in natural sciences and medicine etc). So they get these almost automatic lektor possitions. OK, but what are these!? It's not a tenure track position, it's not permanent (or is it). How is funding for these dealt with? Is it based on the individual cobbeling together grant money or is there a salary paid by the university? What is the division between teaching and research?

In the UK and in North America it's basically the case that once you get a position you are paid a salary and have certain teaching and research responsibilities, the ratio of teaching to research varies from place to place. But you don't need to go out and fund yourself. Of course, it's possible (and necessary) to get grants for major research projects, but that's on top of your salary---which is actually reasonably good by comparative standards.

Why wouldn't a Swedish department just decide to become world class and go out and recruit the best people they can get? OK, so their own PhD students would have to find work elsewhere, but so what? In the medium and longterm they would be able to attract better students, better researchets etc etc. One problem, as I see it, is that there are no clear criteria on which to judge the quality of researchers and departments. There is far too much "report" writing, for example. With at least somewhat clear ideas of what's good and bad, it would be easier to have competition which would increase mobility.

But let's face it, none of that will happen. And I might have completely the wrong impression of how things work.
20 jun | Unregistered Commenterdr

PostPost a New Comment

Enter your information below to add a new comment.

My response is on my own website »
Author Email (optional):
Author URL (optional):
Post:
 
All HTML will be escaped. Hyperlinks will be created for URLs automatically.