Jobbar svenskar mycket eller lite?
8 sep 2006, kl 12:17 | Samhälle och politik Efter TV4-debatten mellan Persson och Reinfeldt, är det mer angeläget än någonsin att reda ut följande:
Hur kan Reinfeldt påstå att Sverige har sysselsättningsproblem, samtidigt som Persson hävdar att Svenskar nästan jobbar mest i Europa?
Oftast i fall som dessa har båda sidor rätt. I detta fall är Perssons påstående smest lurigt: Han talar nämligen inte om hur mycket svenskar jobbar. Han talar om andelen vuxna svenskar som är sysselsatta (sysselsättningskvoten).
Orsaken till att Sveriges sysselsättningkvot är bland de högsta i världen, är jämställdheten mellan kvinnor och män.
Sverige är tillsammans med Danmark det enda land i världen där kvinnligt förvärvsarbete är nästan lika vanligt som mäns. Detta kan man naturligtvis vara stolt över. Och visst kan socialdemokraterna ta åt sig äran av bland annat den offentliga barnomsorgen som gjort detta möjligt.
Men debatten kring sysselsättning och arbetmarknaden, rör ju de problem som uppstod under 90-talskrisen. Om man studerar sysselsättningskvot för män, eller kikar på hur många timmar som kvinnor eller män faktiskt arbetar, är det uppenbart att de problem Sverige fick under krisen 90-93, är problem vi dras med än idag. Och Sverige ligger inte längre bra till jämfört med andra länder.
Slutsats: Den historiskt och kulturellt betingade höga jämställdheten mellan kvinnor och män i Sverige, gör att det finns ett mått på sysselsättningen som Persson kan använda i valrörelser för att ge sken av att den svenska arbetsmarknaden fungerar bra. Men det gör den inte.
Andra bloggar om: jämställdhet, persson, reinfeldt, sysselsättning, statistik
Reader Comments (9)
Men oavsett vad han nu menade så stärker detta bilden av en statsminister som ljuger om fakta.
Jodå sysselsättningen mätt som andel av befolkningen är hög i Sverige jämfört med andra länder. Endast Danmark, Norge, Island och Nederländerna hade 2005 högre sysselsättningsgrad. (Källa Eurostat. För DI-läsare: Det är ingen sosse-propaganda-myndighet så siffrorna ska inte viftas undan av det skälet, utan en offentlig institution.)
Precis som Bergh skriver beror framgången just på att kvinnor jobber mer, och en plausibel förklaring är dagis m.m. Hela 70% av Sveriges kvinnor, i åldern 15-64, är sysselsatta jämfört med 56% i EU25.
Samtidigt så jobbar män i Danmark, Spanien, Irland, Cypern, Nederländerna, Osterrike, Island, Norge, UK, USA och Japan i större utsträckning (samma mått som ovan) än vi svenska softa män.
Mitt svar skulle bli "nej". Men så tillhör jag ju dem (åttiotalister?) som absolut kan tänka sig lägre lön om jag bara får arbeta sex timmar per dag. Tid är värt mer än pengar när man nått en viss minimistandard,
Det är väl snarare ganska ofta som de svänger sig med sysselsättningsgrad som något mått på hur mycket det arbetas. Det hela beror på vad som menas, hur mycket jobb som utförs uttryckt i timmar per år eller hur många som jobbar jämfört med hur många som inte jobbar. Och socialdemokrater menar för det mesta det sistnämnda.
Andreas:
Sebastians poäng var väl snarare att sysselsättningsgraden inte är ett bra mått på hur mycket det jobbas.
Det är bra att erbjudas möjlighet till jobb. Enligt statistiken så väljer också en klar majoritet av befolkningen att ta ett kneg, att svettas lite i utbyte mot käcka varor och tjänster. Som "sjuttitalist" skulle jag, precis som du, om möjligheten fanns, att arbeta ett mindre antal timmar. Jag tror inte det har direkt med generationer att göra, det är en vanlig inkomsteffekten (kolla nek-boken :)
Notera f.ö att den statistik som jag refererar inte alls indikerar hur många timmar det arbetas. Det krävs endast 1 futtig arbetstimme i veckan för att räknas som sysselsatt.
A
Jag tycker sysselsättningsgraden är ett väldigt bra mått. Det är också lämpligt som ekonomiskt-politiskt mål (reguljär sysselsättning till 80%). Den enda nackdelen är att även många sjukskrivna räknas in, men om man då samtidigt har ett mål om om att minska dessa, så tycker jag målen är självklara.
Det är på modet att istället tala om arbetade timmar, som ett slags renare mått på hur mycket det jobbas. Intuitivt verkar detta rimligt och i många avseenden är det ett mer rättvisande mått. Det är ju det som i hög grad bestämmer inkomsten.
MEN, som ekonomiskt-politiskt mål lämpar det sig dåligt. Anledningen är att regeringen inte kan och heller inte bör styra över våra arbetstimmar. I Sverige är det arbetstagare och arbetsgivare som kommer överens om en arbetstid, inte alltid så individuellt (kollektivavtal) men ändå långt ifrån en verklighet där regeringen skulle bestämma arbetstiden. Eftersom hur mycket var och en vill jobba sannolikt varierar betydande blir ett mål om ett visst antal arbetstimmar absurt.
Att däremot ha mål om minskad arbetslöshet är enklare just därför att alla vill att den ska minska. Självaste definitionen av arbetslöshet innefattar att man "vill" ha sysselsättning. Per definition ar alltså arbetslöshet en oönskad företeelse. Det är inte alls lika självklart att vilja öka sin arbetstid.
I Sverige är det väl uppåt 2% av 'i arbetskraften' som sysslar i 'Max-Taxan'.
Hur är detta i andra länder.
Om man inte har 'Max-Taxa' utan låter mor o far föräldrar sköta barnpassningen syns ju detta inte varken som anställda eller i sysselsättningen, men det går väl åt ungefär lika mycket folk för denna uppgift.
Varje ’fröken’ har 5 barn i Sverige = 20% är ’fröken’
Om 70% nyttjar ’Max-Taxan’ blir det 14% av varje enskild hel årskull som är ’barnpassare’
Borde vara 7 årskullar som ingår i ’max-Taxan’ vilket ger ungefär 1-årskull ’barnpassare’ anställda med 10% sjukskrivning, sjukskrivna är sysselsatta i AMS:s statistik, SCB?? i.a.f. inte arbetslösa.
Sverige <-> Underutvecklade, bör man ju då tänka på dessa 2%, eller?
Om man politiskt skapar förutsättnigar så att företagen kan anställa några till så tjänar hela samhället på det, i stället för att man försöker suga ut allt i skatter.
Självfallet är ett högt antal arbetade timmer inget egenvärde, problemet är ofrivillig undersysselsättning.
Ett relaterat problem är politiker och välfärdssystem som inte låtsas om kopplingen mellan materiellt välstånd, arbetstid och produktivitet.
Så länge 80-talisterna (och alla andra) är på det klara med att 6 timmars arbetsdag innebär 6 timlöner per dag, är saken ganska biff.