Bra och dålig kritik av låginflationspolitiken

När Phelps fick ekonomipriset i höstas, var det bara en tidsfråga innnan dravel likt detta skulle dyka upp på debattsidorna. Denna debatt är en ren repris på den som fördes under det tidiga 90-talet, när Riksbanken fick sitt inflationsmål.

Betydligt intressantare, är Niklas Jacobssons idé om att det spelar roll vilken inflationsnivå man siktar på. Det finns vissa skäl att tro att NAIRU vid 2 procents inflation är aningen högre än vid 4 procents inflation.

Jag har svårt att tro att detta är en väsentlig faktor när det gäller den svenska arbetslösheten, men jag är inte makroekonom så jag skulle vilja lära mig mer. Jag gissar att det Calmfors nämner parentetiskt i dagens DN har med saken att göra:

Många kritiker av ekonomisk forskning saknar förmåga att skilja värderingar från analys. Edmund Phelps fick 2006 års ekonomipris för sin teori om att det inte finns något stabilt samband mellan inflation och arbetslöshet som man hade trott tidigare. Phelps hypotes har fått ett överväldigande stöd i empirisk forskning (utom möjligen vid mycket låg inflation). Då är det förstås helt irrationellt att - som Dan Josefsson - förkasta hans teori bara därför att man tycker att det vore bättre om det skulle ha gått att byta lägre arbetslöshet mot högre inflation. 

Om journalister verkligen ville höja nivå på debatten, skulle de uppmärksamma Jacobssons artikel, inte Josefssons.