fredag
dec212007
Nyliberalism, ekonomisk frihet och Chiles välfärdsstat
21 dec 2007, kl 0:35 | Lite väl akademiskt Det går bra för Chile, och Magnus Linton och Johan Norberg träter om orsaken: Är Chile ett exempel på att nyliberalism ökar allas välstånd?
Som indikator på nyliberalism använder Johan Fraser-institutets economic freedom index (även i sin Naomi Klein-kritik):
In 1990, as Pinochet was voted out of office, Chile got 6.6 in economic freedom [...] and "neo-liberal" Venezuela got no more than 5.5. After five years of leftist governments in Chile, its economic freedom score was improved to 7.5, and Venezuela´s "neo-liberal" policies had reduced economic freedom to 4.2. Today Chile gets 7.8 and Venezuela 4.9.Min invändning: ökning av EFW-index är en dålig indikator på nyliberalism. Indexet mäter följande:
- Statens storlek
- Rättsstat/kvalitet på domstolar
- Betalningsväsendets pålitlighet
- Grad av frihandel
- Grad av produkt- och arbetsmarknadsregleringar
Nyliberaler skiljer sig från socialliberaler endast på område 1 - statens storlek. Det går dock utmärkt att öka ett lands totala indexvärde kraftigt utan att minska statens storlek, vilket Sverige är ett bra exempel på.
Faktum är att de reformer som genomförts i Chile påminner väldigt mycket om just Sverige, i varje fall enligt detta abstract:
Welfare state reform in Chile has involved the privatisation of the pension system with workers obligated to place 1.3% of their monthly salaries in an individual account with a private pension fund.
Educational reform involved decentralisation with responsibility for running schools passed down to municipalities. Competition was encouraged by allocating state funding to schools based on the number of pupils they could attract.
Private schools run by for-profit companies were also allowed to compete for state subsidised pupils, and can now also charge top-up fees.
Healthcare reform also involved decentralisation and partial privatisation of the system, with workers obligated to purchase health insurance from either the state system or a private health fund. Article discusses the inefficiencies and inequities arising from these reforms.
Källa: The reformulation of social policy in Chile 1973-2001: Questioning a neo-liberal model, M. Taylor, Global Social Policy, vol. 3, 2003, p.21-44
Reader Comments (29)
Och är det inte ett lite ovanligt att socialdemokrater är så frihandelsvänliga som de är i Sverige?
Johan N: Håller med till fullo. Väntar spänt på att Linton ska upptäcka att du bloggar och svara på frågan:
se kommentarstråden här:
http://magnuslinton.blogspot.com/2007/12/sant-om-chile.html
(en dålig sak med sverige är att vi har så nyliberalt väder i december...)
Intressant att de två senaste kommentarstrådarna har en stark dragning åt det socialkonstruktivistiska hållet... att makten över orden också definierar problemen etc. Ni ekonomer får akta er - snart är ni väl inne på sociologernas marker (eller om det är tvärtom...).
''MAN: De flesta försök att planera ekonomin strider mot demokratiska ideal och stupar på det.
CHOMSKY: Det beror ju på vilka planekonomier du menar. Det finns massor av planerade ekonomier - exempelvis är USA en planerad ekonomi. Vi talar visserligen om oss själva som en ''fri marknad'' men det är struntprat. De enda delarna av USA:s ekonomi som är internationellt slagkraftiga är de planerade delarna, de som är statssubventionerade, till exempel det kapitalintensiva jordbruket (som har en statsgaranterad marknad som skyddsnät om det går till överdrifter), eller den högteknologiska industrin (som är beroende av Pentagonsystemet), eller läkemedelsindustrin (som är massivt subventionerad av offentligt finansierad forskning). Det är delarna av USA-ekonomin som fungerar väl.
Och om man går till de östasiatiska länder som sägs vara de stora ekonomiska succéerna - vad alla talar om som den fria marknadsekonomins triumf - så har de inte ens den mest avlägsna relation till en fri marknadsekonomi. Formellt är de fascistiska, statsorienterade ekonomier som drivs i samarbete med stora koncerner. Detta är just fascism, det är inte fri marknad.''
Jag vill även minnas att Chomsky talar ganska mycket om de nyliberala myterna om just fallet Reagan i intervjuboken Propagandans makt (från 2002 någon gång). Där hävdar Chomsky bland annat att Ronald Reagan, trots allt tal om fria marknader, var en mycket marknadsfientlig president som bland annat öste in offentliga medel i det privata näringslivet.
Se där, även Kricke kan skriva inlägg utan att vara sur och tvär! Men jag måste ändå säga, August, att i det här sällskapet kommer du ingen vart med Chomsky. Du skulle hellre ha skrivet det där utan hänvisning till honom, så kaaanske någon av "nyliberalerna" (alla vill ju inte kallas det av ekonomerna som hänger här, men vi vet ju, du och jag, att ALLA av dem är det i själ och hjärta) hade lyssnat.
Men duger inte Chomsky kan jag ju citera Joseph Stiglitz, Nobelpristagare i ekonomi 2001 och före detta ekonomisk rådgivare åt Clinton och vicepresident i världsbanken (citatet är taget ur Stiglitz bok Globaliseringen och dess kritiker, s 102):
''Det var först när japanerna tryckte på om det som Världsbanken kom sig för att göra en undersökning av den ekonomiska tillväxten i Östasien (slutrapporten 1993 hade just titeln The East Asia Miracle) och först efter det att Japanerna erbjudit sig att betala för den. Orsaken var uppenbar: dessa länder hade varit framgångsrika inte bara för att de inte följ merparten av Washingtonsamsynens diktat utan just därför. Även om experternas slutledningar var nedtonade i slutrapporten visade den vilken betydelsefull roll regeringarna hade spelat. Det var långt ifrån det av Washingtonsamsynen omhuldade scenariot med en minimalistisk roll för regeringsmakten.’’
Jag vet inte vad det innebär att det amerikanska jordbruket är internationellt slagkraftigt men det mesta tyder väl ändå på att USA hade varit rikare om de inte subventionerat jordbruket, och därmed haft mindre av det.
Läkemedelsindustrin må vara subventionerad av offentlig finansierad forskning men det är ju den europeiska industrin också. Och den kan ju använda de offentliga forskningsresultaten amerikanska forskare kommer fram till också. Så alternativa förklaringar, som avsaknaden av priskontroller på läkemedel, framstår nog som troligare till varför den amerikanska läkemedelsindustrin är så framgångsrik.
Och att ge Pentagon äran för Goggle, Intel, Sun m fl. känns spontant ganska absurt.
Och vilken statlig myndighet är det som skapat Walmart?
Och nej, jag vill inte ''Socialisera hela skiten.'' Min poäng var att staten har en viktig roll att spela ifall en ekonomi ska bli framgångsrik. Det har gällt i USA, liksom i Sydkorea och Sverige.
Att Pentagon varit livsviktigt i utvecklandet av en hel del högteknologi är det väl ingen som inte håller med om?
''Läkemedelsindustrin må vara subventionerad av offentlig finansierad forskning men det är ju den europeiska industrin också.''
Yes. Och det är väl tur.
Med den ''den europeiska industrin'' antar jag att du syftar på läkemedelsindustrin?
Ds.
Men kanske är denna fråga överkurs, då den fordrar stor förmåga till den reflekterande verksamhet som kallas "självkritik" och som mig veterligen vare sig behandlas teoretiskt eller praktiseras av de tongivande nyliberala förebilderna.
Detsamma gäller ju tex internet, som utvecklades av Pentagon, och transistorer, som utevcklades av ett statligt stött privat monopol. Ingen fri marknad där inte.
Det är svårt att kvantifiera ekonomisk liberalism. Men lite kvalitativ tänkande skadar faktiskt inte: Chile var på väg att bli en planekonomisk diktatur, ledd av sin kommunistiska ledare (som vi idag vet hade KGB anknytningar). I stället blev det en brutal marknadsvänlig diktatur.
I den mån indexen inte fångar Chiles rörelse i riktning mot Kuba till riktning mot Sydkorea så är det indexen det är fel på. Det är bara larvigt att diskutera några promille hit och dit när den gamla regimen tvångskolletiviserade familjeföretag.
Det är ganska synd om Johan Norberg som måste ta de här absurda debatterna om huruvida himlen är blå. Hans motståndare har inga mentala spärrar, medan han försöker hitta data på allt, när en hel del inte går att kvantifiera.
Till exempel är det så att skattetrycket som andel av BNP mycket väl kan *öka* eller stå stilla som led av framgångsrik nyliberalism. Reagans reformerade skattesystemet, sänkte högsta marginalskatten från 70 till 28% och i enlighet med nyliberal teori tillräckligt ökning i skatteindrivningen för att reformen skulle vara mer eller mindre självfinansierade.
Resultatet är att skattebördan sjunker, BNP per capita ökar, men även att skatteintäkterna med nya lägre nivåer håller sig uppe.
Är inte detta nyliberalism? I relativa tal ändrades ingenting, så någon vänsteridiot eller Paulnut kan kanske komma och säga att det bara var myt, titta på skatteintäkterna som andel av BNP, de sjönk bara med 1,4% (ur minnet) bla bla...
Underutvecklade länder brukar inte ha höga skatteintäkter som andel av BNP, eftersom deras system är så snedvridande att de inte kan samla in mer än 20%, trots att de kan ha astronomiska skattesatser (exempel Pakistan, Mexiko). I takt med reform och tillväxt brukar skatteintäkter öka som andel av BNP, trots att skattebördan lika gärna har sjunkit (exempel Spanien-Portugal-Grekland de senaste 25 åren).
En kort poäng även om alla dessa index. Jag gillar också kvantitativa mått. Men när det inte finns några väletimerade kvantitativa mått på socialism så ska man inte låtsas. Statlig ägande eller kontroll av industrier, arbetsmarknadsregeringar, produktsmarknadsreglering etc är inte lätta att fånga in på ett jämförbart sätt. Jag antar att det konceptuellt är möjligt, som någon sorts estimat av värdet av alla ekonomiska beslut som staten förändrar jämfört med den konterfaktiska som skulle finnas i en
nyliberal ordning.
Vad välfärdsindex, ekonomisk frihetsindex, konkurranskraftighetsindex etc. gör är att ta kvalitativa mått, arbiträrt välja några, arbiträrt estimera de, arbiträrt vikta de och tilldela en siffra. Inte fan har det måttet blivit mer kvantitativt av det. Så varför låtsas?
Norberg har naturligtvis 100% rätt i sak, men han får lite grann skylla sig själv som legitimerar de här indexmåtten.
PS. Nominellt, som Cato brukar gilla att använda när det passar de, så har jag för mig att individuella statliga skatteintäkter fördubblades under Reagan tid. Bevisar nog att han var någon sorts socialist…
Stort tack för dessa klargöranden! Vi är rätt många som besväras över att president Pinochets insatser för den ekonomiska friheten i Chile konsekvent har förtigits och smutskastats av vänstern. Om indexen inte belönar nyliberala reformer måste vi naturligtvis ifrågasätta deras legitimitet.
Kanske skulle man kunna överväga några enklare faktauppgifter som mått på ekonomisk frihet - såsom exempelvis företagens vinster i förhållande till normalarbetstagarens inkomster. Med ett sådant mått på ekonomisk frihet torde liberala reformer ge utslag direkt.
Bästa hälsngar,
Kurt G. Rantzén
;)