Har vi lämnat välfärdsstaten bakom oss?

Så kom då äntligen lite sansad kritik mot boken min. Efter två vänliga stycken skriver Johnny Munkhammar så här:

Den kapitalistiska högskattestaten? [....] I ivern att undvika att bli placerad i ett fack av nyliberala ekonomer vill [Bergh] ge sken av att försvara välfärdsstaten. Det gör han dock inte. Hela det omfattande reformregister han beskriver innebär att vi närmast definitionsmässigt har lämnat många av de traditionella delarna av välfärdsstaten bakom oss. Detta medgav han också på ett gemensamt arrangemang vi hade och påpekade att ett bättre begrepp vore "högskattestaten". Medges - men då faller också bokens titel.

Visst vill jag undvika facket 'nyliberala ekonomer' och visst vill jag försvara välfärdsstaten (inte bara ge sken av det).

Frågan om vi lämnat välfärdsstaten bakom oss eller ej är såklart en definitionsfråga. Men jag tycker definitivt att det är rimligt att klassa Sverige av idag inte bara som en välfärdsstat, utan även som en "universell", "generell", "socialdemokratisk" eller "skandinavisk" dito.

Som nyligen dryftades här är trenden ganska klar när man kikar på totala välfärdsutgifter, men det är också slutsatsen i en rad studier av framför allt statsvetare. Och eftersom detta är en kritik jag tror fler än Johnny har, tänker jag nu sammanfatta mitt bemötande (ursäkta språkbytet).

It is probably fair to say that most welfare state scholars agree with the careful conclusion that while there indeed were some cutbacks during the 1990s, Sweden still remains a ‘social democratic’ or ‘universal’ welfare state – see Rothstein and Lindbom (2004), Bergqvist and Lindbom (2003), Lindbom (2001a) and Kvist (1999).

For example, Lindbom(2001:171) summarizes “[a]lthough the Swedish welfare state was reformed in many ways in the 1990s and some cutbacks were made, the welfare state has not been dismantled. Its major attributes when compared with other countries — e.g. its generosity, universality and developed welfare services — are almost as prominent as before the crisis.”

Literature:

Bergqvist, Christina and Anders Lindbom. 2003. "The Swedish Welfare State: Neo-liberal Challenge andWelfare State Resilience." Österreicheische Zeitschrift fur Politikswissenschaft 32:389-401.
Rothstein, Bo and Anders Lindbom. 2004. "The Mysterious Survival of the Scandinavian Welfare States." Paper presented at the annual meeting of the American Political Science Association 2004, Chicago.
Kvist, Jon. 1999. "Welfarereform in the Nordic countries in the 1990s: using fuzzy-set theory to assessconformity to ideal types." Journal of European Social Policy 9:231-252.

Lindbom, Anders. 2001a. "Dismantling the Social Democratic Welfare Model? Has the Swedish Welfare State Lost Its Defining Characteristics?" Scandinavian Political Studies 24:3:171-193.

Comments

[Martin]

Vad detta handlar om är språkets makt över tanken, inte sant? Nog låter det fräsigare om man kan säga att alla utom några få marginaliserade bolsjeviker anser att välfärdsstaten är historia.

För övrigt: borde inte någon tipsa Esping-Andersen om att titeln på hans bok också faller? Tänk vad snopen han ska bli...

[JFE]

Är det inte rätt typiskt hur JM (och Timbroiter över huvud taget) brukar argumentera? Passar inte verkligheten så gör vi om den så att den pasar vår egen bild.

Jag minns fortfarande hur han på någon LUF-kongress använde Det kommunistiska manifestet av Marx och Engels för att argumentera mot progressiv beskattning och förmögenhetsskatt. Varpå några stycken påpekade för honom att JS Mill drev samma åsikt som Marx och Engels gjorde. Hans svar var då att man inte kunde låta 1800-talsgubbars tankar vara styrande för åsikterna i dag... ;-)

[Johnny Munkhammar]

De flesta länder i världen har ökat sin ekonomiska frihet de senaste 20 åren. Trots detta har Sveriges relativa position ökat från 40 till 20. Det är naturligtvis en enorm liberalisering.

Bakom detta ligger försäljningar av statliga företag, lägre marginalskatter, oberoende centralbank, låg inflation, avreglerade produkt- och finansmarknader, valfrihet i skola, entreprenörer i sjukvård, pensionsreform - bland annat.

Då kan man naturligtvis ha definitionen att detta på intet sätt har påverkat huruvida vi har en välfärdsstat eller ej. Detta för att definitionen är högt skattetryck och höga offentliga utgifter - som Sverige fortfarande har.

De som var emot alla reformer som nu har blivit av påstod att "välfärdsstaten" hotades. Kanske de hade fel definition. Kanske har inget av allt det som har gjorts påverkat välfärdsstaten.

Möjligen kan det vara retoriskt riktigt för den som vill ha stöd för reformer. Egentligen inget vi gör påverkar välfärdsstaten. Därmed kan de som gillar densamma alltid stödja fler reformer.

Nu sjunker skattetrycket som andel av BNP. Räknar man bort skatterna på transfereringarna är vi snart nere på EU-snittet. Vid vilken nivå kan man då anse att vi har påbörjat reformer bort från den traditionella välfärdsstaten?

Man kan tycka att detta är en ordlek. Men betydelsen av Berghs insats handlar om synen på Sveriges ekonomi och reformer. Då vore det synd om han bidrig till förvirring på denna punkt. Bättre om han höll sig till sin tidigare korrigering "högskattestaten".

(F ö har jag alltid vetat att Mill på dessa punkter drev samma ståndpunkter som Marx, och därför är jag i ekonomiska spörsmål ingen anhängare av Mill.)