lördag
feb032007
En ovanlig statsvetare
3 feb 2007, kl 11:52 | Samhälle och politik Jag känner en statsvetare som är väldigt ovanlig: Trots att journalister ringer stup i kvarten och ber honom kommentera dagspolitiken, svarar han bara om han har något att tillföra i kraft av sin forskarkompetens (sug på den, Bjereld, Möller och c:o :-).
Icke desto mindre har han ganska bra analyser, och om man orkar ta sig igenom de ymniga referaten av damlängdskidåkning med gevär på hans blogg, kan man hitta analyserna som vi kunde fått läsa i tidningen (då sannolikt utan svordomar):
Bara under den gångna veckan har jag avböjt att kommentera/ta diskussioner omi? Andra bloggar om: statsvetare, analyser, inrikespolitik
- Alliansens första 100 dagar: en opinionsmässig katastrof.
- Mona Sahlin som partiledare: bra eller dåligt?
- Feministiskt initiativ: har de någon framtid?
- Folkpartiets olika utspel: en spricka i alliansen?
Ja,vad fan förväntas man säga?
Ja, det kanske är rekordfall i opinionen, men nej, det spelar ingen roll.Nej, Mona är inte min personliga favorit (som jag tidigare nämnt hade jag föredragit typ alla utom Nuder framför henne). Å andra sidan funkar ju sossarna på ett så underligt sätt så att det säkert blir jättebra framöver. Vem bryr sig. Jag orkar inte. Det är tre år till nästa val.Feministiskt initiativ? Ah! Allvarligt, jag orkar inte ens fundera på det. Det är tre år till nästaval. De kommer att hinna ömsa skinn fem gånger innan nästa valrörelse. Om Gudrun orkar hålla ångan uppe under de här fyra åren, vilket kanske är tveksam för en så rastlös själ, så kan de säkert nå upp till två procent om de sköter det organisatoriska på ett smart sätt.Och FP:s utspel? Ja, vaddå kris i Alliansen? I min enfald trodde jag att öppen debatt var en del av en levande demokrati?
Reader Comments (17)
Kjell Goldman har ju tidigare jämfört vilka svenska statsvetare som syns mest i debatten med vilka som har böcker på ett slumpvis utvalt amerikanskt universitetsbibliotek som bara råkar ha flera av Goldmans egna böcker, varpå göteborgarna svarade med att det kanske är lite rimligare att jämföra mot internationell publicering och citering.
Men det tycks som att det verkligt intressanta måttet förstås är om man uttalar sig om saker som man själv har forskat om. Att man överlag är en framgångsrik, publicerad forskare (eller att man har skänkt friex av sina böcker till ett amerikanskt universitetsbibliotek) garanterar ju inte att man har vetenskaplig täckning för det man häver ur sig i P1 Morgon eller på DN Debatt.
Egentligen handlar det väl om vad som gör en bra forskare, om det handlar om att vara duktig på att tänka kritiskt och dra relevanta slutsatser, eller om att "veta" något om det man uttalar sig om. Rätt svar är förmodligen: både och.
Det som slår mig från min engelska horisont är dock hur tidigt i akademikerkarriären man betraktas som en auktoritet i svenska media. Svenska doktorander har en status som saknar motstycke internationellt. Det, och inte människors benägenhet att prata utanför sitt forskningsområde, framstår faktiskt som den största anomalin.
Detta har såklart sina fördelar, men när även magisterstudenter får breda ut sig på DN-debatt med sina 'forskningsresultat' undrar man om det inte gått lite för långt.
Därför får väl forskare använda sig av sitt sunda förnuft och försöka göra en grov uppskattning av varje enskild situation.
I detta finns det förstås kostnader, i form av lägre tilltro till akademia på lite längre sikt o s v (som förhoppningsvis ingår i överslagskalkylen).
Vad jag tror saknas är tydliga normer för vad en forskare bör syssla med. Rankingar och poängsystem är notoriskt missvisande, men de har den trevliga fördelen att de blottlägger - även för de mindre insatta såsom journalister - att en pratglad och ideologiskt färgad professor som inte publicerat sig sedan 70-talet inte har så vansinnigt mycket akademiskt anseende att luta sig emot.
Kanske kan den nye forslningsministern - som ju gillar betyg och siffror - införa ett sådant system? Eller har han fullt upp med att bugga politiska motståndare?
When it comes to the first, it is often the case that the journalist has a preconceived notion of what they want to say and what they want the academic to say and they just want a quick, easy soundbite. This is annoying and meaningless and academics ought to realise this. But academics are sometimes vain and like to see their name in the paper, radio, tv.
The second is a little trickier. Op-eds tend themselves to be of two varieties: (a) a researcher wants to publicize some new finding; (b) a researcher uses his/her title in order to get print space in order to argue some position. The fact he/she is professor of X is of course orthogonal to the topic at hand.
Some people argue that academics have a responsibility and obligation to engage with the general public. Why? It's not obvious to me.
Finally, what are the consequences of academics speaking/writing in the media about topics that they aren't experts on? We all seem to assume that this will have dire consequences for democracy, the economy, social cohesion, fill-in-whatever. Is that really the case? Probably not. So let's let the media whores be media whores and the rest of us can get on with science.
Nej, givetvis är det inte så enkelt. Därför skrev jag "som förhoppningsvis ingår i överslagskalkylen", samtidigt som detta "förhoppningsvis", vilket jag också inser, är väldigt optmistiskt (och visst kan man räkna med snålskjutsåkande).
Men det betyder ju ändå inte per se, att det alltid är dåligt (återigen, vad är alternativet? Ibland något ännu sämre).
I övrigt tycker jag mer offentliga rankingar/poängsystem vore utmärkt. Också för tilldelning av forskningspengar. Som du nämnde, notoriskt felaktiga, men jag ser det som överlägset ett system där pengar delas ut via myndigheter, råd etc (trots att jag bara är doktorand tycker jag redan jag hört så många märkliga historier från alla dessa myndigheter och råd att det känns ganska olustigt).
Varnson, En poäng med "det tredje benet", kommunikation med "samhället", eller vad man vill kalla det är väl spridning av kunskap och forskningsresultat? För offentligt finansierad forskning tycker jag det är självklart att man skall arbeta också med detta. Varför skulle svenska eller europeiska skattebetalare vara intresserade av att investera i akademisk verksamhet annars (om forskare är helt ointresserade av spridning av resultat, oavsett vilken form)?
Martin: Ja, klart att vi ska skriva den DN debatt artikeln. Fast i det har fallet kan jag lite om amnet RAE, sa det kan bli svart att fa in den... But seriously, nagot att tanka pa. Jag mejlar (mailar? emailar? emejlar?)
Vem är han?