måndag
feb112008
Hur skapar man en forskningsmiljö?
11 feb 2008, kl 11:17 | Samhälle och politik
"Sverige bör ha färre men större universitet och högskolor än nu" säger forskningsminister Leijonborg. Gott så. Men hur åstadkoms detta? Vilka småhögskolor ska läggas ned?
Det visar sig att vad Leijonborg menar, är att småhögskolor ska samarbeta med varandra. Till detta anslås 20 miljoner, så att exempelvis Växjö, Kalmar och kanske teknologerna i Blekinge kan "samverka". Jag vet inte vad detta betyder, men jag anar att det blir en gemensam hemsida. Däremot kommer knappast Växjö, Kalmar och BTH att växa ihop till en gemensam forskningsmiljö på grund av detta.
Alternativ strategi: Lägg ned två av de tre och öka resurserna rejält vid den tredje. Fanns detta ens på Leijonborgs karta?
Det visar sig att vad Leijonborg menar, är att småhögskolor ska samarbeta med varandra. Till detta anslås 20 miljoner, så att exempelvis Växjö, Kalmar och kanske teknologerna i Blekinge kan "samverka". Jag vet inte vad detta betyder, men jag anar att det blir en gemensam hemsida. Däremot kommer knappast Växjö, Kalmar och BTH att växa ihop till en gemensam forskningsmiljö på grund av detta.
Alternativ strategi: Lägg ned två av de tre och öka resurserna rejält vid den tredje. Fanns detta ens på Leijonborgs karta?
Reader Comments (9)
I USA har det ju skett en utveckling att skillnaderna minskar (om man t ex mäter forskarkvaliteten i publicerade artiklar i de tyngsta tidskrifterna). Här tar de mindre anrika universiteten en allt större plats i t ex AER och liknande journaler (Greg Mankiws förklaring var väl i stil med att forskarna vid Harvard inte bryr sig lika mycket längre, eftersom det är en så mödosam process...hhmmm).
Jag tycker man bör erkänna modetrenden i detta. Sjukhus skall bli gigantiska (i Sthlm har två, i europeiska mått mätt, stora sjukhus blivit ännu större). Universitet skall bli större (gäller även på privata sektorn). Finns det evidensbaserad kunskap som visar att detta är rätt väg?
Jag tycker rätt väg borde vara att behålla regionala högskolor som utbildningsalternativ. Dels för att det finns arbetsmarknader som mår bra av detta, och för att det kan leda till social dynamik.
Sedan bör detta kopplas till att forskningsresurser sprids till de bästa, inte de största (även om dessa förstås kan korrelera starkt). Och här är Brändströmska utredningen om pengar efter citeringar inte tillräckligt.
Vid vår (Örebro uni) akademiska årshögtid i lördags berättade rektorn: "Om hälften av forskarna i Örebro citeras lika mycket som forskarna i Lund, och den andra hälften av forskarna i Örebro citeras 5% mer än forskarna i lund, kommer det ta 190 år (enligt nya förslaget) innan vi får lika mycket forskningspengar som Lund. Men den goda nyheten är, att om alla forskare i Örebro är 5% bättre än forskarna i Lund, kommer det bara ta 100 år innan vi får lika mycket forskningspengar som Lund".
- D v s, även om Brändströmska förslaget ger i viss mån forskningspengar efter prestation, är incitamenten fortsatt mycket svaga. Låt dessa incitament växa sig mycket starka istället. Om det sen innebär att forskningen vid t ex Örebro krymper drastiskt, så är allt bra med det. Jag tycker inte forskningsresurser skall spridas baserat på politiska hänsynstaganden. Men den ideologi som nu råder (med centralisering), är samma politiskt baserade princip, fast i motsatt riktning.
Du har skrivit om det här några gånger Andreas, men aldrig har jag sett argumenten till att Sveriges universitet mår bättre om vi får universitet som inte bara är 3 gånger så stora som vid Harvard, utan helst 5 gånger så stora. Vad är argumenten till att förorda ett sådant system, istället för att t ex argumentera för mycket starkare prestationsbaserad ersättning?**
** vilket förstås kan leda till att ännu mer resurser ges till de stora gamla lärosätena. Men då är det gott så.
(medan i andra fall kan det bli tvärtom, som Flodström t ex berättade om läkarprogrammen. Där vi nu i Örebro hoppas på positiva svar på vår ansökan, och förhoppningen är att den stärks av att utvärderingen av de befintliga programmen ansågs att Linköping har det mest kvalitativa läkarprogrammet. Det är också det ”minst anrika” och yngsta.
Större behöver naturligtvis inte vara bättre. Men som det är nu, är resurserna för utspridda. Forskarutbildning i nationalekonomi ges på för många ställen, med resultatet att få klarar av att erbjuda tillräcklig bredd och kvalitet.
Mer av prestationsbaserad ersättning låter såklart bra, men hur ska forskningsprestationer mätas och jämföras? Starka incitament riskerar snedvrida rejält - detta är inte lätt!
Jag håller med om att incitament riskerar att snedvrida om de inte är utformade på ett bra sätt. Jag tycker dock forskning låter sig mätas hyggligt bra inom samma ämnesområden antingen i form av kvalitetsjusterade publikationer eller citeringar (dock inte mellan t ex ekonomi och medicin). Jämfört med dagens alternativ ser jag det som överlägset: där en vänsterregering tycker att sprida resurserna är bra, medan en högerregeringen tycker att centralisera resursena är bra...båda baserat just på ideologi.
Jag skulle bli glad om universiteten fick klart för sig att den bästa strategin för att få mer "fasta pengar" vore att publicera så bra och så mycket forskning som möjligt. Inte att rätt politisk ideologi råkar bestämma för tillfället (eller att modetrenden går åt ena eller andra hållet).
Sen kanske forskarutbildningen ges på för många ställen i Sverige i NEK (eller, att kurserna ges på för många ställen i alla fall). Generellt tycker jag att man borde gå samman och satsa på gemensamma kurser (på forskarnivå). Jag läste mitt "andra kursår" i Schweiz, och där har de ett gemensamt institut som ger liknande våra "första-års"-kurser, dit universiteten skickar sina doktorander. De har förstås en enorm geografisk fördel (litet land). Men man borde kunna göra mycket mer av den varan i Sverige också.
De kurser jag läste var utformade som princip att man åkte till olika platser i cirka 2 veckor (vi var ofta kring 15 doktorander som kom från hela Europa) och hade intensiv undervisning. Sedan åkte man hem och examinerades på olika sätt (ibland hemtenta, ibland "lab-uppsatser", ibland papers). Varför utvecklas detta inte i Sverige i större utsträckning?
Sedan skulle jag verkligen vilja se att lärosätena specialiserade sig långt mycket mer i Sverige. Jag skulle gärna t ex se en forskarutbildning i NEK som hade en tydlig "policy-inriktning", vad gäller kursinnehåll och avhandlingar i Sverige. Intrycket jag fått är snarare att alla försöker ge ungefär samma program (vilket som du säger, nog inte alla klarar på ett bra sätt).
Lägg därtill andra problem med bibliometri: En artikel kanske citeras många gånger för att andra forskare tycker att den är fullständigt förryckt; artiklar som innehåller viktiga insikter kanske inte upptäcks förrän 10 till 20 år senare (en av extremerna som jag känner till torde vara fotoners banrörelsemängsmoment, som blivit väldigt hajpat i "mitt" forskningsfält under de senaste åren, men där de första insikterna - som står sig än idag - gjordes för 100 år sedan, för att sedan delvis falla i glömska); och så vidare.
Sedan finns det såklart problem med andra finansieringsformer också. Men dem ignorerar jag för tillfället.
- Fast det kan vi inte. Frågan är inte om prestationsbaserad ersättning är utan brister. Den relevanta frågan är om det är bättre än dagens alternativ? Eller mot de alternativ som står att finna i Brändströmska utredningen (som jag f ö anser är åtminstone några steg i rätt riktning). Jag tycker prestationsbaserad ersättning (kvalitetsjusterade publikationer elle citeringar) är mycket bättre än dagens alternativ (alla får lika mycket pengar som förra året, om inte den politiska ideologin ändras lite, då vi kan få se skiftningar).
Det är relevant och intressant att utvärdera förändringar jämfört med utgångspunkten, inte med någon slags "gyllene värld" som referens. Där måste vi börja.
Låt oss säga att vad jag främst reagerade på i ditt inlägg var då du skrev att "forskning låter sig mätas hyggligt bra" med ett bibliometriskt bedömningssystem. Detta håller jag inte alls med om, och det är oavsett andra lösningars eventuella fördelar eller brister. Bibliometri ÄR ett dåligt sätt att bedöma forskningskvalitet på, eftersom kvalitet är ett oerhört komplext begrepp som inte enkelt går att kvantifiera. Notera att jag alltså inte är mot resurstilldelning med fokus på forskningskvalitet rent allmänt, och jag kan mycket väl gå med på att viss hänsyn bör tas till antal publicerade artiklar, och så vidare, men att det blir väl enögt att till fullo utgå från en sådan metod när man bedömer kvalitet. Kompletterande procedurer bör också tas i beaktande.
T ex att en artikel citeras ofta för att den är dålig hör man ibland som kritik. Detta är dock knappast något större problem. Dessutom, var är sannolikheten högst för en dålig och ointressant artikel? I en tidskrift med låg eller hög impact? I en låg! I Norge har man just en rankinglista för att kvalitetsjustera publikationer för att komma runt detta.
Att vissa artiklar först får sitt genomslag långt senare är förstås sant. Men återigen, det är inte standardscenariot. Sen finns det, som jag sagt, faktiska och potentiellt viktiga problem. Men de exempel du tar upp hör knappast dit.
Och jag ser inga andra lösningar som bättre mäter forskningskvalitet. Och jag ser det som nödvändigt att den totala brist på dynamik som dagens ersättningssystem grundas på, försvinner så fort som möjligt. Fördelen med kvalitetsjusterade publikationer som ersättningssystem är också att vi kommer runt (i större utsträckning) den vänskapskorruption som ofta är ett stort problem i forskningsanslag som fördelas av de olika råden ("professor X ger professor Y pengar, givet reciprocitet o s v").