fredag
feb082008
Hur världsinflationen sjönk från 14 till 4 procent.
8 feb 2008, kl 11:29 | Lite väl akademiskt
Ur senaste JEL: "How the World Achieved Consensus on Monetary Policy" av Marvin Goodfriend.
Här beskrivs hur teorier om rationella förväntningar tillsammans med erfarenheter från centralbankschefer spridits och implementerats världen över, i vad som måste betraktas som en synnerligen lyckad institutionell förändring: Övergången från höginflationssamhälle till låginflationsdito, på de flesta håll dessutom utan ihållande negativa effekter på sysselsättningen.
Numera är den intrikata frågan snarare: Hur låg inflation ska vi sikta på?
Som ekonom är det lätt att förklara för icke-ekonomer och studenter varför hög inflation är av ondo. Men ju bättre man lyckas med den förklaringen, desto säkrare kan man vara på följdfrågan: Varför siktar vi då inte på 0 procents inflation?
I senaste upplagan av Eklunds "Vår Ekonomi", diskuteras frågan kortfattat och pedagogiskt. Det är inte konstigare än att folk ogärna går med på nominella lönesänkningar. En inflation på några procent gör det möjligt att åstadkomma relativlöneförändringar genom att låta vissa löner vara oförändrade medan andra höjs en smula. Siktar man på för låg inflation, kommer folks ovilja att acceptera nominella lönesänkningar istället att leda till lägre sysselsättning. Den förväntningsutvidgade phillipskurvan är alltså inte helt vertikal överallt: Den arbetslöshetsnivå som är förenlig med stabil inflation (NAIRU) varierar beroende på vilken nivå man försöker stabilisera inflationen på.
Niklas Jakobsson är en av dem som antytt att det svenska inflationsmålet 2 procent kan vara aningen för lågt satt, och att ekonomin skulle fungera ännu bättre om man siktade aningen högre utan att för den sakens skull låter inflationen skena iväg.
Monetaristisk finetuning?
Här beskrivs hur teorier om rationella förväntningar tillsammans med erfarenheter från centralbankschefer spridits och implementerats världen över, i vad som måste betraktas som en synnerligen lyckad institutionell förändring: Övergången från höginflationssamhälle till låginflationsdito, på de flesta håll dessutom utan ihållande negativa effekter på sysselsättningen.
Numera är den intrikata frågan snarare: Hur låg inflation ska vi sikta på?
Som ekonom är det lätt att förklara för icke-ekonomer och studenter varför hög inflation är av ondo. Men ju bättre man lyckas med den förklaringen, desto säkrare kan man vara på följdfrågan: Varför siktar vi då inte på 0 procents inflation?
I senaste upplagan av Eklunds "Vår Ekonomi", diskuteras frågan kortfattat och pedagogiskt. Det är inte konstigare än att folk ogärna går med på nominella lönesänkningar. En inflation på några procent gör det möjligt att åstadkomma relativlöneförändringar genom att låta vissa löner vara oförändrade medan andra höjs en smula. Siktar man på för låg inflation, kommer folks ovilja att acceptera nominella lönesänkningar istället att leda till lägre sysselsättning. Den förväntningsutvidgade phillipskurvan är alltså inte helt vertikal överallt: Den arbetslöshetsnivå som är förenlig med stabil inflation (NAIRU) varierar beroende på vilken nivå man försöker stabilisera inflationen på.
Niklas Jakobsson är en av dem som antytt att det svenska inflationsmålet 2 procent kan vara aningen för lågt satt, och att ekonomin skulle fungera ännu bättre om man siktade aningen högre utan att för den sakens skull låter inflationen skena iväg.
Monetaristisk finetuning?
Reader Comments (10)
Deflation är varje Riksbankschefs mardröm då det lägger sig som en våt filt över ekonomin (varför köpa någonting utöver det mest nödvändiga i dag om allt är billigare i morgon?).
Ergo: Med några procents inflation finns det utrymme att agera om inflationen skulle bli oväntat låg. Det går inte om målet är noll procents inflation.
Se, typ, här: http://en.wikipedia.org/wiki/Friedman_rule
Se, tex
http://www.bankofengland.co.uk/publications/quarterlybulletin/qb030308.pdf
Det här argumement mot deflation är väldigt vanligt utöver det som Andreas B. skriver om. Är det inte ett rätt dåligt argument? Som pontus skriver blir ju allting billigare imorgon även med inflation. Dessutom så bortser ju det helt från tidspreferenser. Att ha en 46-tums TV idag är ju helt enkelt inte samma sak som att ha samma tv om 3 år. Om argumentet vore riktigt blir det väl helt omöjligt att förklara hur hemelektronikindustrin inte bara kunnat överleva utan också expandera under flera decennier?
Det finns väl en avsevärd skillnad mellan deflation (att priset på varor är lägre i morgon) och positiv realränta (att det kapital som uppbär ränta är mer värt i morgon).
Även om likheten är att man har råd med mer varor i morgon för samma kapital mätt i dagens mått så uppfattas det olika då den prissänkning som deflationen ger upphov till är mycket mer påtaglig än värdestegringen på kapital. Jfr med det klassiska resonemanget om hur folk tenderar att acceptera reella lönesänkningar i högre utsträckning än nominella även om det praktiska utfallet är detsamma.
Jag tycker det är intressant att det ifrågasätts huruvida det existerar deflations-spiraler, jag trodde detta var tämligen oomtvistat. Någon som har litteraturtips?. Tills vidare säger wikipedia: http://en.wikipedia.org/wiki/Deflationary_spiral
"The model of Akerlof, Dickens and Perry (2000)(ADP) predicts that low inflation may cause unemployment to persist at high levels. When applied to U.S. data, their results strongly rejected the conventional NAIRU model. We apply the ADP model to Swedish data. The fact that our Swedish data also reject the NAIRU model has a number of interesting implications for the Swedish economy and, potentially, for other European countries as well. The results indicate that raising the Swedish inflation target from 2 to 4 percent would bring long-run unemployment down by several percentage points. The possibility of ADP-type long-run Phillips curves also across the euro countries may raise some concern about the EMU project. While detailed studies on other countries are needed, there is nothing to suggest that these non-vertical Phillips curves would not differ considerably across the euro countries. Any single inflation level targeted by the ECB would then generate excess unemployment in individual member states."
Per Lundborg, Hans Sacklén. Low-inflation Targeting and Long-run Unemployment. The Scandinavian Journal of Economics, Volume 108, Number 3 (October 2006), pp. 397-418
Sen verkar alla glömma, Akerlof inkluderad, att papperspengar inte kan skapa välstånd, bara omfördela resurser (fattar ni inte det är ni dumma i huvudet). Så även om Akerlof et al har rätt i sak, så har vi ingen anledningar att tro att den omfördelning ökad inflation skulle ge är av godo. Ingen alls.