onsdag
mar262008
Kan man ta poäng utan att plugga?
26 mar 2008, kl 11:30 | Samhälle och politik
Utbildningsfabriken tuffar vidare, och tidningen Lundagård låter ett antal studenter testa om det går att ta sina poäng utan att plugga. Följ deras blogg här.
Hur jag tror att det går? Vi kan väl säga så här: Jag minns hur det gick till när jag tog 5p arbetssociologi med VG hösten 1993. Jag tror inte de har höjt ribban sedan dess.
Hur jag tror att det går? Vi kan väl säga så här: Jag minns hur det gick till när jag tog 5p arbetssociologi med VG hösten 1993. Jag tror inte de har höjt ribban sedan dess.
Update on 27 mar 2008, kl 8:16 by
bergh
bergh
lämpligt nog skriver Mats Alvesson i Sydsvenskan idag om kunskapens förfall:
De flesta inser nog att högskolan är överdimensionerad och att det är orimligt att så många måste studera så länge för att lära sig så lite och sedan konkurrera om jobb som ofta inte alls förutsätter högskolestudier.
Reader Comments (18)
Mere alvorligt er naturligvis spørgsmålet, hvor mange kurser i f.eks. sociologi eller - ahem - statskundskab man kan tage "bare" ved at følge forelæsningerne. Der er en grund til, at studenterne vil have fingre i præsentationerne.
Vi hoppas att lärarna får ett stycke trevlig läsning här och att de bedömer Lundagårds testpersoner som vilken annan student som helst.
/ Lundagård"
Nån måste ju räkna andelen godkända på dessa kurser och jämföra med tidigare terminer! Ryktet kommer utan tvekan att sprida sig!
En annan viktig faktor är förkunskaperna, som i sin tur i mycket hög grad beror på antagningspoäng. Jag brukar tänka så här: den viktigaste kvalitetssäkringen som finns är höga antagningspoäng. Då förekommer ofta åsikter av typen: "på universitetet är det mest motivation och ambition som gäller - det spelar ingen större roll vad du har presterat förut". Då brukar jag tänka: om en person har 20,00 från gymnasiet är det oerhört mycket större sannolikhet att denne besitter goda kunskaper i kärnämnen, har ett bra ordförråd, bra inlärningskapacitet, är snabbtänkt, kan skriva bra uppsatser etc än någon som har 10,00 (betyget G i snitt). Helt enkelt sådant som är viktigt för universitetsstudier. Finns inte dessa förkunskaper måste kraven sänkas eftersom man i någon mån måste utgå från den genomsnittlige individen på universitetskursen.
Det är därför det är så vanskligt att betrakta genomströmningen på kurser när man bedömer om högskoleutbildningen är bra. Hög genomströmning på en kurs med låga antagningskrav reser, åtminstone för mig, varningsflagg. Problemet är ju att det tas in alldeles för många på universitetsutbildningar. Om man inte hade så stora kullar och en sådan mångfald av utbildningar i ett relativt litet land som Sverige skulle aldrig problemet "låga antagningspoäng" uppstå på samma sätt. Statlig studiefinansiering gör ju i och för sig att alla har tillgång till högskolan, men ändå...
Jag tycker dock att debatten om att studenter studerar för lite är ganska onyanserad. Om jag fick höra att personer på en utbildning med antagningspoäng över BG 18,50 repektive HP 1,5 bara läste två timmar per dag utöver schemalagd tid vore det kanske inte lika alarmerande som om personer på en utbildning som krävde G i snitt från gymnasieskolan gjorde det. Det kan ju finnas avsevärda generella skillnader i inlärningskapacitet, studieteknik och förkunskaper som har grundlagts under ett stort antal år. Dessutom är det jobbigare för en universitetsstuderande att lägga åtta timmar per dag på studier jämfört med någon som förvärvsarbetar. Det beror ju på att studerande hela tiden måste ta till sig nya kunskaper och full koncentration under lång tid är ansträngande. Dessutom är man aldrig riktigt ledig och har svårt att bedöma när ett arbete egentligen är klart. Det finns ju yrken som också innehåller inslag av kontinuerlig utbildning, men arbetslivet handlar ändå genomsnittligt sett mer om att göra saker på rutin.
Skulle man kräva åtta timmars heltidsstudier per dag för alla studenter tror jag att risken är stor att studierna skulle få mer korvstoppningskarakatär och inte innehålla lika mycket reflektion. Det där med kritiskt tänkande kontra korvstoppning skiljer sig ju också åt rätt mycket beroende på ämne. Det är ju stora skillnader i hur man studerar t ex språk, nationalekonomi, juridik, sociologi och filosofi. I Sverige har man under lång tid betonat det kritiska tänkandet, men har vi inte egentligen en övertro på detta begrepp? I många andra länder är det inte alls lika viktigt i universitetsstudierna.
Det sista stycket var en liten utvikning, men jag tror ändå att kopplingen framgår ganska tydligt.
7,5 p, Introduktion till pedagogik som vetenskap
Studentens arbetsinsats: 0 h självstudier, 0 h föreläsning, 5 h hemtentaskrivande.
http://www.lundagard.se/2008/03/26/svammel-lonar-sig-pa-pedagogen/
Utmärkt studentjournalistik av Lundagård. Det här borde gjorts för länge sedan. Hoppas att det blir uppmärksammat.
Man kan naturligtvis också fundera på ifall detta inte är ett oundvikligt resultat av att universiteten, primo, har tagit in allt större kullar; secundo, är tänkta att examinera de flesta i den växande skocken. Uppenbarligen kan isåfall inte kvalitén eller kraven bli desamma.
Om man ser universiteten som en slags AMS-åtgärd så har de dock mer än väl fullgjort sin funktion: oanställbara ungdomar som lånar till A-kassan. What's not to like?
Baron: Din kommentar om intagningen är viktig. Min erfarenhet är att detta spelar stor roll för motivation och förkunskaper. Kruxet är bara att vi - och de flesta - tar in så gott som alla som söker (dock ej i höstas).
1. Informera om bra arbetsmarknadsutsikter (om det nu stämmer)
2. Minska antalet platser på utbildningen
Kanske måste man också erbjuda betydligt färre platser inom områden med få jobb. Ibland verkar det som om folk alltför mycket styrs av intresse och väljer något ämne som de är intresserade av på hobbynivå, men som arbetsmarknaden inte efterfrågar i någon större utsträckning. Observera dock att jag inte förespråkar att man inte ska välja efter intresse...
Ett ytterligare steg för att höja förkunskaperna är incitamenten att satsa på "rätt" ämnen på gymnasiet. Med "rätt" ämnen menar jag samhällsekonomiskt nyttiga ämnen, vilka ger oss en framstående position som kunskapsnation, eller sådana som gynnar Sverige i kontakter med andra länder. Under de senaste åren har sådana incitament inte funnits. Väljer man bort främmande språk är det kanske rationellt för individen i ett kort perspektiv, men knappast långsiktigt bra för samhället. "Tunga" gymnasieämnen ger ofta bra förkunskaper för universitetsstudier, men för de flesta är det inte lätt att få bra betyg i dem.
Nu är det ju knappast så att det är särskilt vanligt med kurslitteratur på tyska eller franska på universitetet (förutom i just de ämnena), men jag tror ändå att vi förlitar oss lite väl mycket på engelskan.
Men jag kan ändå bara tycka det hela är löjligt som kritiken framförs nu. Alvesson skriver t ex: "Högskoleutbildningar riktar sig numera till bland annat spa-föreståndare, förskollärare, fritidspedagoger, kockar, läkarsekreterare, säljare, slöjdlärare, militärer och servicepersonal"
- Ja, detta är ju fruktansvärt hemskt. Och framförallt är jag mycket bekymrad över att läkare utbildas på våra universitet. En sådan simpel yrkesutbildning hör inte hemma på våra fina universitet! (han glömde den, alvesson)
Vidare skriver han: "De flesta inser nog att högskolan är överdimensionerad"
- Jaha, varför inser vi det? För att sådana som Alveson upprepar det med jämna mellanrum?
Jag är också kritisk, framförallt mot att jag anekdotiskt också upplever en slappare attityd vid examinering. Men kritiker som Alvesson gör att man bara suckar och ser framför sig en gammal man som tyckte allt var bättre förr (vilket det förstås sällan var).
Ironiskt nog är han professor i företagsekonomi. En sådan simpel yrkesutbildning, på våra universitet!? I det gamla Tyskland med framväxten av forskningsuniversitet hölls minsann företagsekonomin oftast utanför universiteten och vad förpassad till "business schools". Men nuförtiden...ojojoj...
Angående kritiken att universiteten erbjuder utbildningar som inte leder till jobb. Jag vet inte, det verkar finnas en väldigt låg tilltro till att vuxna människor inte skall lyckas göra hyfsat välinformerade val. För ett utbildningsprogram rör det väl sig om en investeringen någonstans i storleken 1 miljon. Är verkligen presumtiva studenter så dåliga på att utvärdera nyttan av olika utbildningar? [okej, subventionen gör att de underskattar kostnaden, men bortsett från det]
Jag har intuitivt svårt att se att studenter är så dåliga på detta. Och jag har ännu svårare att se att någon statlig central aktör skulle vara bättre på att fördela ut vilka utbildningar som universtiteten skall få ge, och i vilken omfattning.
Men har någon några siffror (över tid) på detta vore det förträffigt? Är det ett eskalerande problem att studenter läser kurser och utbildningsprogram som är iskalla för arbetsgivare?
För samhället: endast om dessa annars skulle ha valt något mer intressant. (Jag skulle tro att den lilla skara som läste innan utbildningsreformen fortfarande väljer de mer krävande utbildningarna.)
För individerna, tja, det är en massa lånade pengar man slösar bort på vin, kvinnor och thailändska utbildningsinstitut. Men man har ju valt att göra så, och det får vi väl respektera. Och nog har folk valt mystiska utbildningar utan större värde på arbetsmarknaden långt innan detta.
För skattebetalarna: sannolikt en bättre affär än att betala glinen A-kassa eller motsvarande. Så länge ungdomsarbetslösheten är stor så gör det nog inget, och drar kanske ner kostnaderna en smula.
För universiteten: något av en snedvridning antar jag. Sedan kan man naturligtvis bara sälja sina ideal så många gånger innan omgivningens respekt försvunnit. Det ger också en möjlighet att förädla sina varumärken för de som är mer specialiserade och kvalitetsinriktade, exempelvis KI, KTH (kanske), Handels.
Skillnaden är att för några decennier sedan fanns inte det enorma utbildningsutbud vi har idag. Det fanns ett fåtal utbildningsprogram och en del fristående kurser (inte alls så många som nu). Lärosätena idag marknadsför ju sig hårt för att locka till sig så många studerande som möjligt, eftersom det är konkurrens mellan lärosätena. Det sker genom färgglada broschyrer och "löften" om jobb. En del tror då att genom det fria valet ska var och en hitta något som passar denne. Visst, kanske det... Dock får man ju betänka att det är enorma skillnader när det gäller möjligheterna att få arbete på olika områden. Det är dessutom skattebetalarna som betalar för mångfalden av utbildningar.
Till Mikael:
Vad tror du händer om man börjar ta ut avgifter, förutom att färre går vidare till studier? Antagningspoängen, som i mångt och mycket avgör förkunskaperna, skulle sjunka p g a minskat söktryck, man skulle inte få in de bästa och mest intresserade studenterna och föräldrarna, som då i regel betalar studierna, skulle rikta krav både mot universitetslärare och studenter om att studierna skulle skrida framåt. Det borde väl vara svårare att bli underkänd när en förälder betalar?
Det är alltså inte så troligt att det skulle bli en kvalitetshöjning; snarare att villkoren runtomkring (inklusive examination) skulle ändras.
Övrigt:
Enligt mitt första stycke ovan borde det vara ett växande problem eftersom kurs- och programutbudet är så mycket större nu. Det leder till att de välinformerade (och då ofta med viss bakgrund) gynnas vid valet. I vissa andra länder är det viktigare att ha läst vid rätt lärosäte, vilket ger en kvalitetsstämpel och en möjlighet att gå vidare till en rad yrken, medan det i Sverige ofta är viktigt att ha utbildat sig inom rätt område (viss fakultet) för att få jobb inom ett visst yrke senare.
En annan följd av en överutbildad befolkning är att personlighet och kontakter blir viktigare. När "alla andra" också har ett examensbevis blir det svårt att sticka ut ur mängden. Lönerna sjunker samtidigt eftersom arbetsgivaren får fler kandidater att välja på. Om det ökade utrymmet för kontakter på bekostnad av meritokrati är positivt eller negativt får ni själva bedöma. Där går ju åsikterna isär - kanske mycket beroende på om man själv har kontakter.
Att betala för utbildningen (vilket man iofs gör även när man tar studielån, om än inte lika tydligt) gör sannolikt att studenter tänker sig för lite mer i sina val, och ställer högre krav. Som att handla kontant vs. med ett riktigt bra kreditkort. (Personligen skulle jag dock föredragit moroten av en högre utbildningspremie. Men det har Anders Borg i sin vishet uteslutit.)
För vikten av ett examensbevis, se USA för trendriktning: där väger en doktorsexamen från buskhögskolan i Växjö lätt jämfört med en kandidatexamen från Harvard. Det räcker alltså inte att vara "Ingenjör" eller "Ekonom". Dock verkar av oklara skäl svenska universitet i stort ta lätt på sina varumärken. Vad är t.ex. Uppsala känt för numera, annat än sina stolliga genusvetare med konspirationsanspråk? Sånt pekar snarast mot en framtid i sällskap med kontinentaleuropas skamfilade, åderförkalkade gamla institutioner än mot globala toppositioner.
Och för att avsluta, något för tillväxtekonomerna att fundera över: är dagens praktik voodoo/cargo cult eller ej? Mer utbildning ger mer tillväxt hävdas det, men gäller det även här och nu? Beror det sambandet även på utbildningens art eller ej?
En del studenter signalerar sina kvaliteer genom att ta flera examina samtidigt (KTH Teknisk Fysik / Handels sägs vara populärt). Har andelen sådana ändrats sedan mitten av 90-talet?
Jag kan anföra flera skäl till att skilja studenterna åt redan FÖRE antagning i stället för att göra det UNDER studiernas gång:
1. Ett graderat betygssystem fungerar bra när det är maximalt tre steg (U, G och VG går alldeles utmärkt), men när man inför fler betygssteg ändras stundenternas inlärningssätt. De börjar fundera mer på hur de ska få bra på tentan än att verkligen lära sig ämnet. Det kritiska tänkandet minskar. Samtidigt blir mätbarheten givetvis högre. Bättre än att sålla på betyg vore att (i kombinationa med höga antagningskrav) studenterna fick specialisera sig inom olika områden. En ekonom som vill arbeta med frågor som rör östeuropeiska länder kan studera slaviska språk och en ekonom med marknadsföringsinriktning kan t ex läsa ett par kurser i psykologi. Om antagningskraven på ekonomutbildningen är tillräckligt hög har studenterna goda förkunskaper vilket innebär att lärarna kan koncentrera sig på att bedöma den kvaliteten på den ekonomiska analysen i inlämningsuppgifter i stället för att ägna sig åt basala fel som t ex att rätta stavfel och upptäcka särskrivningar. Kort sagt: baskunskaperna är redan inhämtade om det är tillräckligt svårt att komma in.
2. Problem vid grupparbeten p g a konkurrensen
3. Graderade betygssystem kan påverka pedagogiken. Härvidlag finns en motsättning: Universitetsläraren vill ha motiverade och duktiga studenter som verkligen vill lära sig ämnet och komma med intressanta synpunkter som kan väcka nya frågeställningar. Studenterna vill också detta (i varierande utsträckning), men de vill också ha goda betyg för att visa upp för arbetsgivaren. I den jakten vill vissa hitta den lättaste vägen att nå dit, och då uppstår lätt en konflikt mellan två olika mål, hos skilda parter.
Tom, angående ditt sista stycke: mer utbildning ger bara högre tillväxt om det är hög kvalitet på utbildningen. Då måste du definiera vad som är hög kvalitet på utbildningen. Utbildning har inget egenvärde. Jag måste i så fall veta vad som lärs ut, målet med utbildningen, hur många som kommer in, vilket söktryck som finns, hur pedagogiken ser ut etc. Dessutom: finns det alltid ett självändamål med hög tillväxt? I-länder har ju t ex nästan alltid lägre tillväxt än mindre utvecklade länder. Det är ju lättare att få en hög årlig tillväxt om man utgår från en lägre nivå.
Tom, angående ditt andra stycke:
Du visar med ditt exempel att många inte är beredda att se studielånet som ens egna pengar utan mer som en svåröverblickbar kredit, vilket gör att man inte tänker sig för lika mycket. Det påminner ju lite om personer som lånar till konsumtion och köper kapitalvaror p g a ett infall. Kanske skulle man tänka sig för mer om statliga studielån inte fanns, men framför allt skulle det leda till att färre studerade vidare och att det inte alltid var de bästa som gjorde det. Då utbudet av akademiker i ett sådant läge blir betydligt mindre skulle lönerna stiga kraftigt för det fåtal som faktiskt tog examen. De flesta som antogs skulle nog ta examen eftersom man annars bara har slösat bort egna pengar.
En annan följd skulle bli att vissa mindre bemedlade personer (med riktigt stort studieintresse) skulle jobba heltid några år efter gymnasiet med något enkelt men relativt välavlönat arbete och samtidigt bo hemma för att överhuvudtaget kunna börja studera.
Vidare: studielån kan man visst ha (vad sägs om att privatisera dem?) men jag undrar snarare över terminsavgifter. Det kanske känns mer relevant att studera flitigt och välja rätt om man betalar 10,000 kr/månad för sin studieplats, det ungefärliga priset på MIT har jag för mig? För att inte tala om att samhället då efter en uppbyggnadsperiod kan avsluta skattefinansierandet av denna sorts verksamhet. (Vilket jag tror även är bra för universiteten.)