Istället för fotboll...

Om en vecka börjar Wimbledon. Från Gunnar F fick jag tips om en läsvärd artikel i Financial Times:

When Roger Federer upset Sampras inthe 2001 championship, it marked a turning point for tennis as well as for theprodigiously gifted Swiss teenager. Federer attracts a devoted following amongtennis lovers whose soubriquet for him * TMF, or *The Mighty Federer* *reflects a widely held belief that he is the greatest player of all time.

The Swiss’s serene elegance,in contrast with the Spaniard’s near-bestial intensity, is like a clashbetween high classicism and turbulent romanticism. It puts one in mind of thegreatest Mozart symphonies, in which that tension between rationality andemotion speaks so eloquently of the human condition. Sport can, on rareoccasion, take on the same themes as the subtlest of art forms.

Och Wimbledon fyller en funktion för det brittiska samhälletssjälvbild:

Wimbledon is in many ways ametaphor for what Britain has become, a fast, hard, rich society that likes todress itself up in vague notions of fair play and nobility of spirit thatbelong to a bygone age.

Comments

[Leif]

Wimbeldon är på ytterligare ett sätt symboliskt för det brittiska samhället; även om det är Britter som organiserar tävlingen så står utlänningar för all talang (jfr Premier League, Londons investmentbanker).

[Fredrik I]

Och mer trevlig Wimbledonläsning kan man finna i Tim Adams utmärkta "I huvudet på John McEnroe", om den mest geniale spelaren före Federer. Stort utrymme ges till en annan klassisk tennisrivalitet, nämligen den mellan motpolerna McEnroe och Borg.

[Viktor]

Federer är en utpräglad gentleman, både på och sidan av planen. Han är Unicef-ambassadör och har aldrig något ont att säga om motståndare. Samtidigt rör han sig fantastiskt graciöst, levererar delikata enhandsbakhand och visar fantastisk volley-teknik. Det är svårt att se att han har några brister över huvud taget. Summa: Man kan bara inte heja på Federer!