måndag
sep292008
Finanskrisen: Vems är felet?
29 sep 2008, kl 20:30 | Samhälle och politik
Finanskris alltså. Finns det något att tillägga?
Public service radion har ju redan tillfört debatten avgrundsdjup genom att låta tänkare som Göran Greider och Johnny Munkhammar skylla problemen på kapitalismen respektive politiska regleringar. (Jo, deras analyser är exakt så djupa, lyssna själv). Och Bo Rothstein menar att problemet är att USA saknar en välfärdsstat av nordiskt snitt.
Själv lutar jag alltmer åt en idé om ungefärlig institutionell ekvivalens: Både politiker och kapitalister är människor, och människor är som folk är: Egoistiska ibland, gör fel ibland, men ofta både fiffiga och välmenande.
Hittar man en bra arbetsdelning mellan politik och marknad kan det bli riktigt bra. Olyckliga mellanting blir dock sällan lyckade.
Ekonomen Steven Horowitz noterar i en hyfsat läsvärd essä att bolåneinstituten Fannie Mae och Freddie Mac är just olyckliga hybrider mellan marknad och politik:
Andra skyller mest på ekonomerna, och undrar varför ingen förutspådde att det skulle sluta så här. Horowitz har svar även på det: Till och med New York Times varnade när Kongressen genom bl a slappare kreditprövningar ville uppmuntra utlåning till fattiga.
Så här lydde analysen i NYTs business section 30 september 1999:
Det faktum att gällande regler uppmuntrar uppenbart ekonomiskt oansvarigt beteende, betyder inte att man måste bete sig ekonomiskt oansvarigt.
Public service radion har ju redan tillfört debatten avgrundsdjup genom att låta tänkare som Göran Greider och Johnny Munkhammar skylla problemen på kapitalismen respektive politiska regleringar. (Jo, deras analyser är exakt så djupa, lyssna själv). Och Bo Rothstein menar att problemet är att USA saknar en välfärdsstat av nordiskt snitt.
Själv lutar jag alltmer åt en idé om ungefärlig institutionell ekvivalens: Både politiker och kapitalister är människor, och människor är som folk är: Egoistiska ibland, gör fel ibland, men ofta både fiffiga och välmenande.
Hittar man en bra arbetsdelning mellan politik och marknad kan det bli riktigt bra. Olyckliga mellanting blir dock sällan lyckade.
Ekonomen Steven Horowitz noterar i en hyfsat läsvärd essä att bolåneinstituten Fannie Mae och Freddie Mac är just olyckliga hybrider mellan marknad och politik:
For starters, Fannie Mae and Freddie Mac are "government sponsored enterprises". Though technically privately owned, they have particular privileges granted by the government, they are overseen by Congress, and, most importantly, they have operated with a clear promise that if they failed, they would be bailed out. Hardly a "free market."Det är således svårt att skylla krisen ensidigt på vare sig kapitalismen eller politiken på det sätt Munkhammar och Greider försöker göra.
Andra skyller mest på ekonomerna, och undrar varför ingen förutspådde att det skulle sluta så här. Horowitz har svar även på det: Till och med New York Times varnade när Kongressen genom bl a slappare kreditprövningar ville uppmuntra utlåning till fattiga.
Så här lydde analysen i NYTs business section 30 september 1999:
In moving, even tentatively, into this new area of lending, Fannie Mae is taking on significantly more risk, which may not pose any difficulties during flush economic times. But the government-subsidized corporation may run into trouble in an economic downturn, prompting a government rescue similar to that of the savings and loan industry in the 1980's.Johan Norberg lyckas som oftast bättre i sin argumentation genom att påpeka vad Mae och Mac egentligen heter:
their real names are the more officially sounding Federal National Mortgage Association and the Federal Home Loan Mortgage Corporation. The idea was that these government mission/private owners/government guarantees-hybrids would think more long-term and be more socially responsible than real capitalist institutions. Of course the opposite was the result.Den avslutande frågan är såklart tänkt att vara retorisk. Men är den det?
What would you do in Las Vegas if you could keep allthe gains but send all your losses to the taxpayers?
Det faktum att gällande regler uppmuntrar uppenbart ekonomiskt oansvarigt beteende, betyder inte att man måste bete sig ekonomiskt oansvarigt.
Reader Comments (7)
Angående den sista punkten så direkt uppmuntrade ju kongressen utlåning till låginkomsttagare vilket väl är att jämföra med en direkt uppmaning att spela rejält när du är i Vegas.
Detta är så svenskt att jag inte kan undgå att skrocka, en slags godmodig public choice från Mumindalen. Därmed inte sagt (kanske med amerikansk dialekt, närmare bestämt från Arlingtontrakten) att det är hopplöst naivt.
Var det mer än så? Vad fungerade egentligen bäst? (Och vad skulle konsekvensen för världsekonomin vara om USA följde samma spår som en liten ekonomi i Europas utkant?)
Fast jag vet inte om Tyler skulle uppskatta omdömet "godmodig public choice från mumindalen" lika mycket som jag.
http://www.econtalk.org/archives/2008/09/kling_on_freddi.html
Ytterligare en intervju:
http://bloggingheads.tv/diavlogs/14744
Eller för den som hellre läser, ett Cato briefing paper:
http://www.cato.org/pub_display.php?pub_id=9630
Nej, men i en pluralistisk värld innebär det att många kommer göra det. Och det är i sig inget problem, men det är ett problem när dom gör det med skattebetalarnas pengar.
Den enda anledningen till att en bailout diskuteras seriost aven av folk som inte jobbat pa Goldman Sachs ar ju att man ar orolig att krisen ska leda till atminstone en lagkonjunktur och kanske en ny depressio.