måndag
jan122009
Man får vad man betalar för
12 jan 2009, kl 17:42 | Samhälle och politik
DN refererar idag en undersökning från Uppsala universitetsstudentkår 2006 och en liknande studie i Lund.
Genomsnittligt antal undervisningstimmar per vecka:
Varför ser det ut så här? För att man får vad man betalar för!
Genomsnittligt antal undervisningstimmar per vecka:
Uppsala, historisk-filosofiska fakulteten: 3,84 timmars föreläsning och 36 timmars självstudier - så är det alltså tänkt att studentens arbetsvecka ska se ut. I praktiken är tentorna på grundnivå inte så svåra, så en del av självstudierna har onekligen karaktären av fria aktiviteter.
Uppsala, samhällsvetenskap 4,6
Lund, humaniora och teologi 3,75
Lund, samhällsvetenskap 4,5
Varför ser det ut så här? För att man får vad man betalar för!
- Ingen betalar lärosätena för att genomföra högkvalitativ, lärarintensiv undervisning. De får betalt av staten för att ta in många studenter och ge dem godkänt på kurserna.
- Lärosätena betalar inte heller sina lärare för att genomföra bra undervisning. De får betalt för att undervisa, och man får i regel inte mer betalt för att man undervisar bättre. (På min egen arbetsplats kan man få mer betalt för att undervisa många - men din faktiska timlön blir högre om de flesta får godkänt direkt.)
- Studenterna betalar inte heller lärosätena för att få bra undervisning. De betalar faktiskt inte alls, vilket onekligen påverkar deras förhandlingsposition. I synnerhet inte när en betydande del av studenterna tycker det är trevligt att få studiemedel för fria aktiviteter.
Reader Comments (16)
Inte så konstigt, är min slutsats, men inte av detta utan av en liten undersökning som lär vara utförd av f.d. rektor vid Lunds Universitet och f.d. universitetskansler Carl-Gustaf Andrén och som visar att av fakultetsanslagen för utbildning till en genomsnittlig kurs nere på stan (dvs humsam) går ca en tredjedel till själva undervisningen och resten till institutions- och universitetscentral administration samt lokalhyror. PDF av det scannade pm:et finns här, underlaget som hänvisas till och som Andrén är upphovsman till letar jag febrilt efter. Återkommer.
"Lärosätena betalar inte heller sina lärare för att genomföra bra undervisning. De får betalt för att undervisa, och man får i regel inte mer betalt för att man undervisar bättre."
I sanning sant; min erfarenhet är att vissa lärare är lojala ja-sägare som är "populära" hos studenterna år ut och år in. Dessa personer underkänner sällan ("det är ju så tråkigt för alla"), är därtill undfallande mot bråkstakar/gaphalsar/krävande studenter och är individer som ALDRIG förnyar sig eller sin kurs.
I värsta fall får de högre lön än de som ställer krav. I bästa fall åtminstone en lika dålig höjning som de senare.
Systemfel, sa Bull.
Olof, jag håller helt med dig. Men lärosätena beter sig rationellt, de har mycket svaga incitament att använda pengarna till att faktiskt förbättre undervisningen.
Nu är min erfarenhet väldigt begränsad, men på Chalmers var det verkligen inte så. Jag har bestämt för mig att vi hade minst 20-30 timmar per vecka inplanerade som föreläsningar och labbar, ofta mer. Jag minns också att jag någon gång i början fick höra att de förväntade sig att vi skulle ägna 60 timmar per vecka åt studier. Det var väl visserligen en rejäl överdrift, men rätt mycket tid la nog de flesta ändå.
Jag undrar om det är något i förutsättningarna som skiljer de tekniska högskolorna som kan förklara skillnaden, eller om där kanske kan finnas något att hämta i att studera dessa?
Danni, det är bara att se i budgetproppen (bilaga 16, sid 89) hur mycket staten satsar på de olika undervisningsormådena så får du det förklarat för dig:
HÅS för hum/sam 20 866 kr och HÅP 18 315 kr.
HÅS för tek/nat 47 926 kr och HÅP 40 417 kr.
Alltså i runda slängar 35 000 per helårsstudent inom hum/sam, mot 80 000 inom nat/tek. (Med hänsyn tagen till prestationsgraden inom områdena.)
Så även om tekniska högskolor har behov av labbsalar och liknande som kostar mycket lär det bli kvar avsevärt större resurser till lärarledd undervisning inom de området.
Åh, vad smidigt med direkt svar på tal :) Tackar för upplysningen, JFE!
Dessa personer underkänner sällan ("det är ju så tråkigt för alla"), är därtill undfallande mot bråkstakar/gaphalsar/krävande studenter och är individer som ALDRIG förnyar sig eller sin kurs.
Som man kunde ha sagt, they pretend to teach us and we pretend to learn.
Bergh påpekar de bristande incitamenten att utbilda hos våra utbildningsinstitutioner. Dels beror detta vad jag vet på härskarens direktiv, att inte proppa igen systemet med överliggare utan flyhänt examinera även de mest patetiska. Dels beror det gissningsvis också på att kunderna inte har någon särskild koll på sina val; kanske för att de inte heller behöver det.
Det finns väl ett par svenska universitet och högskolor som har någon slags kvalitetsstämpel: Handels i Stockholm, Karolinska, Chalmers, eventuellt KTH. Några fler? Mitt gamla alma mater Uppsala verkar tyvärr numera fokusera sig främst på högröstade vetenskapliga pinsamheter. Men de stora universiteten har egentligen tillfälliga öar av kunskap i hav av institutionaliserad mediokritet, där finns inga varumärken att mejsla ut. Dessa kan man nog förvänta sig följa den kontinentala vågen av barfotauniversitet.
En slutsats är att det kanske inte spelar så stor roll, de bästa tar sig fram oavsett och de andra lär sig ett yrke väl ute i arbetslivet och klarar det galant.
Jag kan tänka mig att mer anslag för och krav på undervisning bara skulle kosta pengar, likaså högre examinationskrav på grundutbildningar.
Uiversitetens viktigaste funktion är att de ger en möjlighet till fördjupad utbildning till de som vill, inte i första hand att trycka i så mycket fakta i så många som möjligt.
Tom: Karolinska förlorade innan jul sin rätt att ge sjuksköterskeexamen... Så kvaliteten är väl inte god överlag där.
Karolinska förlorade innan jul sin rätt att ge sjuksköterskeexamen... Så kvaliteten är väl inte god överlag där.
Sic transit gloria mundi.
Slutsats? Privatisera högskolesystemet. Inför skolpengsvariant.
Ett sätt att skapa incitament för att bedriva god utbildning vore att fördela delar av utbildningsanslagen på samma sätt som delar av forskningsanslagen.
Om Leijonborg får som han vill och vi får en vettig utbildningsranking i Sverige kan man dela ut ett antal extra mijoner till de fakulteter som hamnar i topp nationellt. Det skulle skapa ett incitament för att bedriva bättre utbildning.
Om bonusen låg på samma nivå oavsett område skulle man samtidigt jämna ut de ekonomiska skillnader som orsakas av de olika nivåerna i grundanslag per HÅS.
Fast nu är väl problemet att en ranking inte håller för de kriterier som man bör ställa upp för ett fördelningssystem av resurser. Alltför många komponenter störs av ovidkommande yttre faktorer som inte säger något om kvaliteten på utbildningarna. (T ex är alla mått i stil med arbetsmarknadsutfall mer beroende av vilken LA en utbildning utbldar för och vad folk tror om utbildningarna, än deras faktiska kvalitet.)
Därför har också departementet mer eller mindre kört fast i sitt arbete med att hitta ett fungerande system för resursfördelning baserat på kvalitet.
Prestationsbaserad individuell lönesättning.
Som den förre rektorn vid LU sa: "Universitetslärarna håller på att avskaffa sig själva."
Med det menade han att när facket förhandlar upp lönerna men HÅSen inte ens följer pris- och löneomräkningen, så kommer naturligtvis antalet undervisningstimmar att minska.