Senaste poster
Populära
Google Scholar
« Coase, Åkarp, rökning och advokater | Main | Mycket viktig ny facebook-grupp »
måndag
aug032009

Mer om viljan att vara alternativ och det svåra med tolerans

Göran Hägglund satte igång en lustig debatt i somras, när han i Visby hävde ur sig följande:

Vi Kristdemokrater är verklighetens folk. De som har familj, arbetar, tar semester och lever sina liv som folk gör mest; och som får höra av krönikörerna och teaterregissörerna att de ska skämmas, att de är inskränkta och att deras tillvaro är falsk och förljugen (...) Från vänstern hörs inte mycket annat än svårartade performance-vrål och kultursidornas idisslande av dekonstruktionen av könet, och annat hyllande av sådant som i deras avskydda USA allmänt brukar gå under benämningen bullshit [...] När andra partier pratar om genuspedagogik, queerteori,
mångkulturalism, så talar vi om verkliga problem... om sånt som folk
ser och upplever i sin vardag

Kanske inte en flirt med Sverigedemokraterna, men onekligen ett klart ställningstagande för det normala, för mainstream. En grupp vanliga människor med jobb och familj som någon kd-strateg gissningsvis ansett vara ibehov av ett retoriskt försvar. Dessa vanliga svenskar antas förmodligen känna sig en smula undanskuffade i en kulturdebatten som bland annat handlar om dekonstruktionen av könet.

Intressant nog har Bo Rothstein gjort en liknande analys, när han skriver om varför det går dåligt för europas socialdemokrati:

Istället för en politik ”för alla” (barnbidragen!) har vänstern blivit
till ett konglomerat av politiska krafter som strävar efter att
uppfylla intressena hos olika identitetsgrupper, vars medlemmar
uppfattar sig som förtryckta genom sin gemensamma (och marginaliserade)
identitet. Det kan vara någon av alla våra etniciteter, någon av alla
olika sexuella läggningar, någon av alla de många olika kulturella
intresseyttringarna, någon av många olika handikapp. Alla är de
kränkta, alla vill de ha en egen ombudsman och helst ett eget litet
ämbetsverk, som verkar för just deras intressen.

Hägglund försöker alltså göra det som socialdemokraterna enligt Rothstein misslyckats med: skapa en politik för "alla", de som lever sina liv som folk gör mest. De normala. Mainstream.

Det kommer naturligtvis inte att gå, och det är knappast önskvärt heller.

Icke desto mindre: Nog är de alternativa stundom ganska fördömande mot mainstrem? Och nog är mainstream ofta är intolerant mot det alternativa?



PrintView Printer Friendly Version

EmailEmail Article to Friend

Reader Comments (6)

Jag använder själv på min amerikanska blogg följande varudeklaration:

"Published remarkably without regard to sex, lifestyle, race, color, creed, physical handicap, or national origin."

Jag håller delvis med både Hägglund och Bo Rothstein. I Sverige men framförallt i USA har det blivit en minoriteteras tyrrani. Lägger du ihop alla olika minoriteter som vill bli särbehandlade så är de i majoritet. För mig är det per definition omöjligt att vara minoritet om du har en majoritet av rösterna bakom dig.

Jag tillhör själv en extremt liten minoritet. Jag kräver ingen särbehandling utan endast att bli lämand ifred. Det får jag inte. I alla mina görande och låtanden måste jag ta hänsyn till alla minoritets intressen, jag måste i varje ögonblick vakta mitt språk, tillämpa "speech codes".

Jag anser därför att vi bör som Rothstein och Hägglund gå tillbaka till att titta på det normala, med det förstår jag 80 % av befolkningen, och ha deras beteende som norm, utgånsgspunkt. Vi i minoriteten har rätt att inte bli diskriminerade men vi har inte rätt att kräva att särbehandlas eller rättigheter utöver normen.
Jag tycker att definitionen för diskriminering/särbehandling måste förtydligas.
Är det diskriminerande att inte ha en ramp för rullstolar i trappan? Att inte ha hörslinga i en hörsal? Att inte erbjuda vegetariskt/koscher/halal i skolmatsalen? Eller att undvika att umgås med någon man inte tycker om, oavsett vilken sexuell läggning eller etnicitet denne har? Jag blir så trött av alla kränkta! Men jag inser att vissa av dem kanske har rätt...
4 aug | Unregistered CommenterC
diskriminering betyder väl strikt sett bara att göra åtskillnad på (jfr eng discriminate). Frågan är alltså vilken diskriminering som är icke-önskvärd, vilket är betydligt svårare...

nyckelordet borde väl vara tolerans: att ingen ska behöva skämmas för sin livsstil, oavsett om den är mainstream eller alternativ. Men tolerans är som sagt svårt i praktiken!
4 aug | Unregistered Commenterbergh
Det jag inte inser är varför det skulle finnas någon konflikt mellan det som är "mainstream" och det som är avvikande, och varför politikerna måste välja vilket som ska gynnas. Vad är det för fel på "ni får vara hur normala eller onormala ni vill -- vi bryr oss inte"?

C: sakerna du nämner är diskriminerande omm inrättningen sköts i offentlig regi.
Det här med värdekonservatism finns ju både på höger och vänsterkanten. Men det är ju lite komiskt att kultur- och samhällsdebatten automatiskt får en vänsterstämpel av Hägglund. Han känns verkligen omodern, men det är väl hela poängen. Hursomhelst är han verkligen obehaglig.

David: Precis, men det är väl det som skiljer KD från de (flesta) andra partierna. De vill bevara vissa värden genom politiken. I deras fall är det kristna normer som de vill göra till samhällets.
5 aug | Unregistered Commenterip
Nu säger väl Rothstein inte exakt samma sak som Hägglund. Rothstein vill skippa identitetspolitiken och lyfta fram det ekonomiska intresset. Hägglund vill göra identitetspolitik till huvudsak.

Jag arbetar inom synskaderörelsen och där finns den här debatten i fokus varje dag. Å ena sidan avskyr man att buntas ihop med identiteten "funktionshindrade", helst skulle man vilja bli behandlade som vem som helst. Å andra sidan inser man att det inte skulle fungera, då skulle man tvingas hantera alla dessa digitala displayer, texter på papper och skyltar på väggar som vanligt folk använder, och det går inte. Därtill kommer att ingen kommer att ta ett dugg hänsyn till synskadades behov om de inte markerar sig som ett identitetsstarkt kollektiv och gärna visar upp förmåga att ställa till besvär för överheten.

Så livet och politiken blir en ständig och ofta plågsam balansgång mellan det önskvärda och det nödvändiga.

Jag tror att Rothstein har rätt - Europas socialdemokrater har misslyckats med, eller struntat i, majoritetens ekonomi och börjat fria till smågrupper som kompensation. Men som även synskadade har märkt kommer man ingen vart med minoriteterna heller om inte det ekonomiska är fixat. Rehabiliteringen av synskadade har försämrats drastiskt i vissa avseenden sen 1990 på grund av den slakt på välfärdsstaten som övre medelklassen har krävt.

PostPost a New Comment

Enter your information below to add a new comment.

My response is on my own website »
Author Email (optional):
Author URL (optional):
Post:
 
All HTML will be escaped. Hyperlinks will be created for URLs automatically.