fredag
aug072009
Krönika, augusti. Om vinster och kvalitet i välfärden
7 aug 2009, kl 12:09
Augusti månads krönika finns redan i VK, (och som osignerad ledare i ST!) och handlar lämpligt nog om vinster inom välfärdsföretagen:
Se exempelvis Sandstrom, F.M., and Bergstrom, F. (2005). School vouchers in practice: competition will not hurt you. Journal of Public Economics, 89, 351-381.
Ett vinstförbud sänder en tydlig signal till alla företag som lyckasVid skrivandet igår hade jag inte läst Carin Jämtins svar i dagens DN, som dock är upplysande på sitt sätt. Jämtin verkar mena att kvalitet korrelerar väldigt högt med många anställda:
effektivisera: Sätt genast sprätt på insparade slantar igen. Hur de
används spelar mindre roll. Det viktiga är att bokslutet inte uppvisar
vinstsiffror!
Drivkraften att skära ner är särskilt olycklig i en sektor där vi vetNotera att Carin inte hänvisar till något output-mått på vad skolor faktiskt producerar (dvs kunskap, mätt exempelvis som resultat på standardprov). Använda dylika, visar det sig att om konkurrens mellan skolor har någon effekt på kvaliteten, är den positiv.
att det oftast är personalen som utgör kvaliteten. Ett exempel som
illustrerar detta är den genomsnittliga lärartätheten. I kommunala
grundskolor ligger riksgenomsnittet på 8,5 lärare per hundra elever. I
friskolorna är den 7,7 lärare per hundra elever. Dessutom är andelen
behöriga lärare betydligt lägre i friskolorna.
Se exempelvis Sandstrom, F.M., and Bergstrom, F. (2005). School vouchers in practice: competition will not hurt you. Journal of Public Economics, 89, 351-381.
Reader Comments (7)
Att fler lärare och mindre klasser inte skulle vara pedagogiskt gynnsamt känns som rent humbug, och det räcker inte att hänvisa till två timbroekonomer för att övertyga mig om motsatsen.
Därmed inte sagt att jag nödvändigtvis är emot vinstdrivande företag i offentlig sektor. Kruxet är att skapa medvetna "konsumenter" som väljer på basis av god information (t.ex. uppgifter om lärartäthet).
jag har läst artikeln och kritiken mot den. Båda finns refererade i min bok, Den kapitalistiska välfärdsstaten. Där finns även referenser till andra publicerade artiklar som visar ungefär samma sak (ej skrivna av "Timbro-ekonomer" (ett epitet som oavsett hur nedsättande det är, inte är något sakargument).
Naturligtvis är output för en skola mångdimensionellt, men för att göra studier av denna typ behöver måtten vara kvantifierbara. Betyg är mindre bra eftersom det finns en risk för betygsinflation, vilket är skälet till att jag inte nämde detta mått. Resultat på standardiserade prov är ett ganska bra mått på faktiskt uppnådda kunskaper.
Även här finns dock en teoretisk möjlighet för skolor att frisera resultaten genom att säga åt svagare elever att inte skriva proven, så att snittet drivs upp. Detta är en av punkterna som Sären Wibe anför i sin kritik av artikeln. Det känns dock mindre troligt, och resultaten överlever även en bortfallsanalys i syfte att korrigera för detta, svarar B&S.
Observera att huvudpoängen i artikeln inte är att friskolor är bättre, utan att konkurrensen gör att även kommunala skolor blir bättre.
Jag arbetar åt Synskadades Riksförbund. Här talas det hela tiden om new public management, fast med vår egen term "Svarte Petter". Dvs när offentligfinansierade instanser försöker bli av med fall de betraktar som besvärliga för att rädda sin budget, och inte drar sig för att spela falskt i sådana lägen. Det spelar ingen roll om de är kommunala eller privata, det viktiga är att budgeten styr arbetet och kvaliteten kommer i andra hand. Detta gäller omsorg, skola eller vad som helst där det är oklart och otydligt vem som är kund och/eller det är praktiskt svårt att utöva sitt kundskap pga assymmetrisk information eller andra skäl.
Det är för all del riktigt att man kan sätta upp kvalitetskriterier som inte får underskridas. Men det är svårt i praktiken, eftersom det är omöjligt att se alla tänkbara möjligheter på förhand. De ser man först när de har hänt och då är det för sent. Enda handlingsmöjlighet kan i sådana lägen vara att vända sig till en annan leverantör vid nästa upphandlingstillfälle, med de återkommande inkörningsproblem som sånt oundvikligen leder till. Färdtjänsten i Skåne som byter utövare varje gång pga misskötsel kan stå som ett typiskt exempel på detta.
Det viktiga blir inte heller att göra ett bra jobb, det viktiga blir att göra som det står i avtalet och inte ett dugg mer. "Det blir jurister och ekonomer som tar makten", som f.d. ordföranden i SPF Barbro Westerlund uttryckte det på ett möte hos Föreningen för synrehabilitering för ett par år sen.
Jag bidrar gärna med följande utskåpningar av NPM:
Wolfgang Drechsler på http://www.paecon.net/PAEReview/issue33/Drechsler33.htm
Tom Christensen på http://www.alternativstad.nu/Dokument/Christensen.pdf
Det känns märkligt att påstå att konkurrens ökar kvaliteten i skolsystemet när PISA visar sjunkande kvalitet just under den tid som privatskolesystemet har rått - samtidigt som länder med helstatliga skolor ligger i topp.
Här uttalar sig OECD:s skolansvariga om det svenska skolpengsystemet och de är inte imponerade: http://www.skolvarlden.se/Article.jsp?article=2877
Betygsinflationen är en mycket intressant företeelse. Den är lätt att förklara: ju fler skolor som etablerar sig, desto hårdare blir konkurrensen och desto viktigare blir det att knyta till sig många elever (särskilt om ersättningens storlek, "skolpengen", är beroende av detta). Höga betyg blir det viktigaste lockbetet. Inget annat är väl lika roligt att få för eleven om denne strävar efter att söka till attraktiva utbildningar med högt söktryck? Idag är det viktigare att det ser ut som att eleverna kan mycket än att de faktiskt kan det. Mycket har hänt sedan 50- och 60-talet. Numera finns mobiltelefoner i klassrummen, ingen obligatorisk tyska och franska i grundskolan o s v.
Om det nu inte finns något problem med betygsinflation idag, hur kommer det sig då att betygen skenar iväg samtidigt som högskoleprovsresultaten är oförändrade? Och hur kan universitetslärare påstå att förkunskaperna har blivit allt sämre samtidigt som avgångseleverna från gymnasiet har allt bättre betyg? Ekvationerna går inte ihop!
Det finns olika lösningar på problematiken med betygsinflation, som jag ser det:
1. Lägg ner samtliga friskolor, förstatliga skolan och omfördela pengarna inom offentliga sektorn så att utbildningsdelen får större tyngd. Då kan lärarna få högre lön och då blir det också lättare att få de duktigaste gymnasieeleverna att söka.
2. Vill man inte vidta åtgärden enligt steg 1, så behåller man dagens system och alla prov ska då konstrueras centralt och rättas av en extern kommitté från en myndighet. Lärarens roll blir då enbart att vara pedagog, inte examinator. Följden skulle bli att föräldrar vill sätta sina barn i den gymnasieskolan som har rykte om sig att ha mest krävande lärare. De klasserna kommer att få bäst resultat i de nationella proven. Poängen med standardisering är rättivisa. Denna typ av prov visar kunskap som förvärvats under lång tid. Skapa mindre valfrihet beträffande ämnen - inga flum- eller hobbykurser.
Fler tilläggsförslag, som inte har så mycket med betygsinflationen att göra, är att återinföra obligatorisk tyska och franska redan på högstadiet. Denna modell fanns ju för några decennier sedan i Sverige. Min tanke är att man skulle kräva godkänt i dessa kurser för att alls vara behörig att söka till teoretiska gymnasieprogram. Då reses säkert invändningar av typen att "alla är inte språkbegåvade" o s v. Då hävdar jag att dessa ämnen är så viktiga för att kunna ta del av forskningsrapporter och kurslitteratur som inte kommer från den anglosaxiska världen, att de är klart värda ansträngningen. Åtminstone en läsförståelse på relativt hög nivå vore önskvärd. En sådan här förändring skulle, i kombination med krav på teoretiskt gymnasieprogram för att kunna bli antagen till universitetsutbildning, leda till en hårdare sållning innan de akademiska studierna påbörjas. Det vore bra för kvaliteten på universitetskurser.
Enligt min åsikt är det skrämmande med all (des)information om att personer med akademisk utbildning har lägre arbetslöshet än de som saknar en sådan. Det finns ju gott om icke-akademiker, med yrkesinriktat program från gymnasiet, som har betydligt lättare att få jobb än somliga akademikergrupper. Det är viktigt att justera resultaten för den brokiga gruppsammansättningen. Man hör ju ofta om att det är hundratals sökande till varje akademikertjänst inom vissa yrken. Vad är då problemet - att det finns för många som har en examen eller att det är för lätt att söka jobbet - bara några klick bort om man har internet. Man behöver inte ens köpa brev och frimärken.