Fråga om kolonisering, britter och fransmän

Ärade läsare, apropå ingenting undrar jag om någon vet något om kolonisering:

Stämmer det att britter bosatte sig i sina kolonier längre/i större utsträckning än franska kolonisatörer gjorde?

Comments

[JPL]

Jag har läst något om det.

Kanske var det här: http://papers.ssrn.com/sol3/papers.cfm?abstract_id=1208154#%23.

Tyvärr är jag inte säker.

[bergh]

det verkar onekligen vara mitt i prick, tusen tack!

[Dennis]

Acemoglu, Johnson och Robinson framförde den teori som Asoni verkar utvärdera. Men jag har inget minne av om de gav några belägg för det.

[bergh]

jo. De kör med malariadödlighet. Men jag är i första läget bara ute efter en bra källa på hur franska och brittiska kolonisatörer skilde sig åt...

[HISB04]

Vet att detta inte är (direkt) vad du frågar om, men det kanske kan hjälpa dig att finna vad du nu söker.

Britter formade sina kolonier så att de skulle vara mer självgående, bl.a. genom att lokala talanger utbildades. Fransmännen hade en mer ortodox (läs brutal) metod.

Mejla Johan Östling på historiska institutionen om du tycker att du kan med det. Han är skill.

[bergh]

jo, det är nästan exakt vad jag frågar om. Mejla Östling klarar jag nog också av - stort tack!

a

[Jocke]

Skulle helst vilja bidra med en hänvisning eller kunna hävda att jag är superexpert på området, men lite kan jag ju bidra med kanske. Generellt gäller att större europeisk bosättning i större skala skedde på platser där man tålde värmen, dödligheten i malaria var låg etc och där man kunde driva jordbruk på europeiskt vis eller med lättare modifikationer av det. Engelsmännen kom under århundraden att lägga sig under ganska många sådana områden: östra USA, Kanada, Australien, Nya Zeeland, Sydafrika, Kenya. Från Frankrike flyttade folk i stor skala till Quebec och Algeriet. I de övriga kolonierna var det mindre eliter bestående av plantageägare (de karibiska sockeröarna), köpmän och byråkrater. En stor del av dessa återvände dessutom till moderlandet efter kortare sejourer. Detta gällde också kolonialmaktens militära personal.

Eftersom den koloniala expansionen skedde i olika steg får man jämföra kolonialmakterna under olika epoker. Sant är att på 1600-talet utvandrade många fler engelsmän till östra USA, bland annat på grund av sociala och religiösa motsättningar. Motsvarande emigrationsskäl spelade inte någon roll i Frankrikes kolonier. Som tidigare nämnts gavs dessa större möjligheter att styra sig själva än vad de franska kolonisatörerna i Quebec fick. Quebec blev dock erövrat av engelsmännen 1763 så hur fortsättningen skulle sett ut är svårt att veta: den stora utvandringen till USA kom ju också EFTER frigörelsen. När det gäller 1800-talets kolonialism i Asien och Afrika är det svårt att se att institutionella skillnader skulle betytt mycket då Frankrike inte lade beslag på så många tempererade områden utom norra Algeriet. Och dit flyttade ju många fransoser.

En intressant fråga som jag inte vet svaret på är huruvida franska staten gav sämre stöd åt "sina" kolonister än engelsmännen. Säkert är att de nordamerikanska provinserna kostade mer än de drog in till brittiska staten på 1700-talet. För att staten skulle kunna dirigera bosättningar i äldre tider krävdes i regel ganska omfattande erbjudanden om skattefrihet etc.

[ksth]

Tyvärr har inte heller jag någon källa, men vill i sammanhanget också fästa uppmärksamhet vid skillnaden mellan brittisk och nederländsk kolonisation - där den nederländska var mycket nedtonad jämfört med den brittiska. Nederländerna verkade i första hand anlägga handelsstationer/provianteringsställen, snarare än regelrätta kolonier. Detta blir ganska tydligt om man tittar på Sydafrika.