fredag
dec102010
Slutet för euron? Knappast.
10 dec 2010, kl 17:07 | Samhälle och politik Dani Rodrik är pessimistisk angående euron.
Is it time to call it quits on the Euro? It pained me to write this as I have never been a Euroskeptic, but I fear the answer for Greece, Ireland, Spain, and Portugal may well be yes. ... It is a very sad story for one of this century’s boldest economic experiments
Jag tror Rodrik - och många andra ekonomer - underskatter den politiska viljan att hålla ihop eurozonen, och hur det just nu jobbas för att hitta lösningar. Jag tror problemen är större i USA än i euroländerna.
Ur krönika i VK:
Jämfört med EU:s intensiva reformarbete är det slående hur USA hanterar sina problem genom att skylla på Kina, låta statsskulden skena, trycka dollar och skjuta upp jobbiga politiska beslut. Inget av detta kommer att betala sig på lång sikt - tvärtom.
Reader Comments (27)
Man kan naturligtvis göra det osannolika antagandet att de skulle kunna återställa konkurrenskraften genom en fantastisk produktivitetsutveckling relativt ankarländerna, eller det mer sannolika (dock ej övervägande troligt enligt mig) antagandet att en finanspolitisk union bildas i hela EMU. Dock kvarstår konkurrensproblematiken även i en finanspolitisk union. Länderna får fortsätta försöka med interndevalvering samtidigt som ankarländerna genomför ständiga transfereringar till PIIGS. Ingen smaklig politisk utveckling, så tyvärr ser det mörkt ut för EMU.
krolben: Vi får väl se!
USAs problem (den politiska situationen, arbetslösheten, bostadslånen, budgetunderskottet) är inte så trevliga de heller, men på en helt annan skala.
och vad har du för belägg för att detta skulle hjälpa de berörda länderna?
USA:s stora problem är det extremt dyra privatiserade sjukförsäkringssystemet med extrema administrationskostnader jämfört med resten av den rika världen. Och krigsutgifter osv. Men statsskulden är än så länge inget problem. Men på sikt måste såklart budgetunderskottet ned, givtevis.
Men jag håller inte med om att stimulanserna var alldeles för små, att ett budgetunderskott på över 10 procent av BNP och en statsskuld på över 100 % av BNP skulle vara små problem. Just nu råder stor osäkerhet om hur USA kommer att hantera dessa i framtiden, och det är högst troligt att den osäkerheten i sig hämmar den ekonomiska utvecklingen.
Frågan om vilka utgifter som borde sänkas/vilka skatter är dock betydligt mer politisk än konstaterandet att budgetunderskottet borde åtgärdas.
''Seems to me that we have a very simple theory to explain the past two years. There was a huge bubble in housing that burst beginning in 2006. This led to a plunge in residential construction that cost the economy more than $500 billion in annual demand. In addition, the loss of $6 trillion in housing wealth, coupled with the loss of around $7 trillion in stock wealth, has cost the economy more than $500 billion in annual consumption demand. This is the result of the wealth effect on consumption, a phenomenon that economists have been writing about for close to a century. In addition, there was a bubble in non-residential real estate that collapsed about a year after the collapse of the housing bubble. This cost the economy about another $150 billion in demand. That gives a total loss in annual demand of around $1.2 trillion. All of this was completely predictable and predicted by at least some demand siders.
It was also easy to see that the stimulus approved by Congress was inadequate. Demand siders rely on something called "arithmetic" to reach this assessment. After pulling out the $80 billion fix to the alternative minimum tax, which had nothing to do with stimulus, and the $100 billion or so designated for later years, the stimulus provided for roughly $600 billion in spending and tax cuts over the years 2009 and 2010. This comes to $300 billion a year. Roughly half of the federal stimulus was offset by cutbacks and tax increases at the state and local level, leaving a net stimulus from the government sector of roughly $150 billion a year.
Demand siders did not believe that $150 billion in annual stimulus from the government could offset the contractionary impact of a reduction in annual spending by the private sector of $1.2 trillion ($1.2 trillion > $150 billion). That is how demand siders explained the failure of the stimulus to have much impact in reducing the unemployment rate. Perhaps this explanation is too complicated for Mr. Brooks (he repeatedly complains about the high IQs of the demand siders), but it actually seems fairly straightforward. If he wants to be honest, he could at least say that he doesn't understand the demand siders' explanation, rather than asserting that demand siders do not have an explanation.''
och
''Mr. Brooks doesn't tell readers how he has determined that further stimulus carries this risk. He doesn't explain how raising the country's debt to GDP ratio by 4-8 percentage points over the next few years would jeopardize the creditworthiness of the U.S. government. This is certainly a rather strong assertion, given that even with this additional indebtedness, the debt-to-GDP ratio in the United States would still be far lower than it had been at prior points in its history.
Even after a decade of accumulating debt at a rapid pace, the U.S. would still face a lower debt burden than countries like Italy do today. Italy is currently able to borrow in financial markets at very low interest rates. Projections for 2020 show that the debt burden of the United States would still be less than half of the current debt burden of Japan, which still pays less than 2.0 percent interest on its long-term debt.
Financial markets also don't seem to share Mr. Brooks view that national insolvency is a serious concern. The people who are putting their money on the line are willing to buy 10-year Treasury bonds at just 3.0 percent interest rates. That would seem to suggest that insolvency is not a real concern, but Mr. Brooks insists that President Obama should hesitate on stimulus because he thinks that insolvency is a problem anyhow, and the people who disagree with him are arrogant.''
Hur skulle du bemöta detta?
http://www.cepr.net/index.php/blogs/beat-the-press/the-arrogant-david-brooks-tells-readers-that-stimulus-will-risk-national-insolvency
''Demand siders did not believe that $150 billion in annual stimulus from the government could offset the contractionary impact of a reduction in annual spending by the private sector of $1.2 trillion ($1.2 trillion > $150 billion).''
Skulle vara särskilt intressant att hära dig bemöta detta, om du har tid och lust.
Jag skulle kunna fortsätta på detta sätt igenom merparten av dina inlägg. Bisarrt nog är det du som skriver "Det är lätt att tycka saker, Bergh. Ge mig dock gärna lite belägg för dina påståenden."
Det är inte svårt att hitta ekonomer som är oroade över USAs skuldsättning, men det betyder naturligtvis inte att de har rätt, det kan bara framtiden utvisa.
Mina funderingar kring stimulanser och real vs nominell ekonomi har jag skrivit om i en rad andra poster, och nu håller jag på att läsa mer ännu om ämnet så jag passar gärna för tillfället.
Den intressanta frågan tycker jag är om man bör stimulera och tillåta underskott nu för att få ner arbetslösheten, så att ekonomin på längre sikt kan återhämta sig, eller om man anser att man bör spara på en gång. Det är väl ingen som ifrågasätter att statsskulden i USA inte är på en optimal nivå. Frågan förutsätter ju förstås att man tror på att det öht går att stimulera en ekonomi med finanspolitiska och penningpolitiska åtgärder, annars är ju svaret redan givet :)
En tänkbar hållning är naturligtvis att det aldrig går att stimulera en ekonomi med penning eller finanspolitik. Men även om man menar att det i normalfallet är möjligt, kan det finnas lägen då exempelvis stora underskott gör att ytterligare finanspolitiska stimulanser skapar ökad oro för exempelvis stora skattehöjningar i framtiden eller framtida kriser och att denna effekt motverkar den stimulerande effekten.
1. ''Projections for 2020 show that the debt burden of the United States would still be less than half of the current debt burden of Japan, which still pays less than 2.0 percent interest on its long-term debt.''
2. ''He doesn't explain how raising the country's debt to GDP ratio by 4-8 percentage points over the next few years would jeopardize the creditworthiness of the U.S. government. This is certainly a rather strong assertion, given that even with this additional indebtedness, the debt-to-GDP ratio in the United States would still be far lower than it had been at prior points in its history.
Even after a decade of accumulating debt at a rapid pace, the U.S. would still face a lower debt burden than countries like Italy do today. Italy is currently able to borrow in financial markets at very low interest rates. Projections for 2020 show that the debt burden of the United States would still be less than half of the current debt burden of Japan, which still pays less than 2.0 percent interest on its long-term debt.
Financial markets also don't seem to share Mr. Brooks view that national insolvency is a serious concern. The people who are putting their money on the line are willing to buy 10-year Treasury bonds at just 3.0 percent interest rates. That would seem to suggest that insolvency is not a real concern, but Mr. Brooks insists that President Obama should hesitate on stimulus because he thinks that insolvency is a problem anyhow, and the people who disagree with him are arrogant.''
3. It was also easy to see that the stimulus approved by Congress was inadequate. Demand siders rely on something called "arithmetic" to reach this assessment. After pulling out the $80 billion fix to the alternative minimum tax, which had nothing to do with stimulus, and the $100 billion or so designated for later years, the stimulus provided for roughly $600 billion in spending and tax cuts over the years 2009 and 2010. This comes to $300 billion a year. Roughly half of the federal stimulus was offset by cutbacks and tax increases at the state and local level, leaving a net stimulus from the government sector of roughly $150 billion a year.
Demand siders did not believe that $150 billion in annual stimulus from the government could offset the contractionary impact of a reduction in annual spending by the private sector of $1.2 trillion ($1.2 trillion > $150 billion). That is how demand siders explained the failure of the stimulus to have much impact in reducing the unemployment rate. Perhaps this explanation is too complicated for Mr. Brooks (he repeatedly complains about the high IQs of the demand siders), but it actually seems fairly straightforward. If he wants to be honest, he could at least say that he doesn't understand the demand siders' explanation, rather than asserting that demand siders do not have an explanation.''
Det var väl svar på i alla fall två av dina fyra frågor, och ett halvt svar på den tredje, eller?
Det stämmer att det finns ekonomer som tror att USA:s statsskuld måste minskas omedelbart. Men de stödjer sig inte på fakta. Kan du presentera ngt seriöst argument som tyder på att de har rätt? Jag lyssnar gärna om det finns några. Som sagt: Varför får amerikanska och japanska staten låna pengar så billigt? Och varför skulle detta förändras när statsskulden varit högre relativt BNP tidigare utan att ngra problem uppstod? Och på vilket sätt skulle ett efterfrågebortfall på 1.2 trillions kunna kompenseras med en stimulus på 150 billion dollars? Och menar du att Kinas stimulus inte bidrog till att rädda landets ekonomi ur krisen? Vad har du för belägg för det? Jag lyssnar som sagt gärna om det finns några.
Jag tycker det är dags för lite riktig marknadsekonomi. Mindre centralplanering och mindre makt åt klåfingriga politiker.
Det stämmer att det finns ekonomer som tror att USA:s statsskuld måste minskas omedelbart. Men de stödjer sig inte på fakta. Kan du presentera ngt seriöst argument som tyder på att de har rätt? Jag lyssnar gärna om det finns några. Som sagt: Varför får amerikanska och japanska staten låna pengar så billigt? Och varför skulle detta förändras när statsskulden varit högre relativt BNP tidigare utan att ngra problem uppstod? Och på vilket sätt skulle ett efterfrågebortfall på 1.2 trillions kunna kompenseras med en stimulus på 150 billion dollars? Och menar du att Kinas stimulus inte bidrog till att rädda landets ekonomi ur krisen? Vad har du för belägg för det? Jag lyssnar som sagt gärna om det finns några.
100 % statsskuld är väl ett klassiskt "tell-tale-sign" på ett land med problem, generellt sett? Att Italien fortfarande får låna trots sin extremt dåligt skötta ekonomi kan väl i mina ögon endast baseras/justifieras på en historisk kontext, i vilken Italien framstår som ett land det inte längre är; förvisso är man en stor ekonomi, men frågan är hur kreditvärdig denna (egentligen) numera är.
Japan, trots en främst extremt jobbig demografisk situation, tror jag ingen tvekar på skulle relativt problem-fritt kunna hantera en eventuell återbetalning under en rimlig tidsrymd av flertalet av sina lån, varför landet kan fortsätta låna till låg ränta. Jämfört med Italien ($ 2,328 trillion (torde vara 10^12), vilket motsvarar hela nom BNP + salt) så har man relativt lite GED, Gross External Debt (2,13 trillion, mindre än 50 % av nom BNP). Ju mer jag läser om det, Japans och Italiens situation skiljer sig så mycket åt att det knappt är värt att använda dem som jämförelseobjekt alls. Jag kan dock mycket väl ha fel här.
USA är inte i samma situation som Italien, men fortsätter den oansvariga ekonomiska politiken länge nog kommer man att vara det. Så som motfråga till dig; hur tror du att t.ex. Italien skulle klara en återbetalning av en del av sin statsskuld, alternativt få en betydligt mycket högre ränta som kanske motsvarar landets faktiska risknivå? Finns det, baserat på ditt svar, en rimlig anledning till varför Italien faktiskt har så låg ränta som de faktiskt har? Här kan ju inflikas att USAs ekonomiska situation, om man ser till siffrorna, liknar betydligt mycket mer Italiens än Japans (hög GED, enormt budgetunderskott i förhållande till BNP etc). USAs "saving grace" ter sig för mig att vara storleken på ekonomin.
Min gissning/tolkning är iaf att Italiens riskpremie inte är i närheten av vad den borde vara. Betänk att Italiens tillväxt är kraftigt negativ (-5 % förra året enl wikipedia) samt att man har större utgifter än inkomster (ibid). Lägg därtill en extremt komplicerad politisk situation (Berlusconi, kanske inte den mest fiskalt ansvarstagande premiärministern i historien, Lega Nord etc) och du har en ekonomisk&politisk coctail som smakar napalm i eftersmaken. Det enda roliga man kan hämta från Italien ekonomiskt sett är egentligen att Phillipskurvan verkar stämma rätt bra (8,1 % arblösh, 0,6 % inflation). ;-)
(http://en.wikipedia.org/wiki/Economy_of_Italy, http://en.wikipedia.org/wiki/Economy_of_Japan)
Ledsen för källhänvisningen till wikipedia, men jag orkade inte leta reda på någon normalt sett mer tillförlitlig källa.
Kanske har jag missförstått siffrorna och trenderna, och isåfall ser jag fram emot ett svar där jag blir motbevisad! Akademiker kan väl ändå endast föras framåt genom revidering av sina åsikter genom falsifikation ... :-) Tack för bloggen förresten, verkar mycket intressant! Antar dessutom att Bergh, närhelst han nu läst klart, troligtvis har ett längre och bättre svar än mig (nationalekonomi är inget jag studerat överdrivet mycket hittills, skall sägas).
Erkänner att jag lät otrevlig. Ber om ursäkt för det. Men bli mkt irriterad över att Bergh länge utgett sig för att vara nån sorts neutral och objektiv liberal (vilket han tidigare delvis varit) men på senare tid börjat argumentera utan argument och istället ägnat sig åt ett mkt långtgående tyckande utan att presentera belägg för sina åsikter. Jag lyssnar gärna om belägg presenteras.
Det jag skrev handlade inte om Italien, även om landet tas upp som exempel i texten. Du säger att dess riskpremie ''inte är i närheten av vad den borde vara''. Det kan man ju påstå. Men marknaden verkar inte hålla med. Men visst är situationen I LÄNGDEN ohållbar. Kanske även på lite kortare sikt (är ingen expert på Italien). Dock är situationen inte särskilt problematisk vad gäller USA. Dess skuld har varit större vid tidigare tillfällen, och då har man kunnat växa sig ur den. Förstår inte varför det inte skulle gå denna gång. Marknaden verkar iaf inte tro att det inte skulle gå, än så länge. Sen vad Washington Post och andra ''tycker'' i sin pinsamt undermåliga ekonomiska rapportering spelar mindre roll. Baker sammanfattar det hela på ett mkt bra sätt på NPR för ngt år sedan:
‘’We had a debt that was over 100 percent of GDP after World War II. You have countries like Japan that has a debt of 150, 160 percent of GDP. So, what matters here is how large is it relative to the size of the economy.
At some point, clearly it does become too large. We do have to worry people will question the credit of the United States. But given the fact that we've had larger debts in times past, we have other countries with much larger debts that could still borrow easily in international credit markets, there's little cause for concern anytime soon. That doesn't mean we could spend as much as we want and we never have to worry about anything. We're just not near that point.’’
Men visst är USA:s situation i längden ohållbar. På sikt krävs flera åtgärder. En bra början vore att försvaga dollarn och fixa sjukvårdskostnaderna.
Sen efterlyser jag fortfarande ett svar från Bergh och andra på vilket sätt USA:s stimulus inte var för liten? Det är väl mkt uppenbart att den var just alldeles för liten? Ett efterfrågebortfall på 1.2 biljoner kan ej kompenseras med en futtig stimulus på 150 miljarder. Krugman, Baker och andra förväntade sig inte det heller.
1) Nationalekonomi är ingen absolut vetenskap. Att säga att USAs stimulus bevisligen var för litet är därför milt uttryckt absurt, då detta per definition inte går att bevisa
2) Du har (i flera inlägg) framfört en ekonoms åsikter, detta är inte fakta utan just denne ekonoms åsikter (förvisso kvalificerade). Det finns definitivt inget vetenskapligt konsensus runt denna fråga utan tvärtom massvis med ekonomer som tycker precis tvärtom.
3) Att påstå att det är på ett visst sätt för att en auktoritet säger det innebär inte att man har argumenterat för varför det är på detta vis.
"Det är väl mkt uppenbart att den var just alldeles för liten? Ett efterfrågebortfall på 1.2 biljoner kan ej kompenseras med en futtig stimulus på 150 miljarder. Krugman, Baker och andra förväntade sig inte det heller."
Hela detta resonemanget baseras på att man tar för givet att en stimulus fungerar och att det är önskvärt att staten kompenserar för ett efterfrågebortfall, något som definitivt inte alla ekonomer är överens om. Det är alltså med andra ord inte alls uppenbart att den var för liten, tvärtom kan det istället ha varit pengar kastade i sjön.
http://www.nytimes.com/2010/09/03/opinion/03krugman.html?_r=3&ref=opinion
''Meanwhile, the timing of recent economic growth strongly supports the notion that stimulus does, indeed, boost the economy: growth accelerated last year, as the stimulus reached its predicted peak impact, but has fallen off — just as some of us feared — as the stimulus has faded.''
Det bevisar inte att Krugman har rätt. Men han presenterar belägg som stödjer hans argumenttion. Bergh och andra nöjer sig istället med att ''tycka saker''. Belägg, tack.
2. Att USA får låna billigt, trots allt snack om bond vigilantes, är ingen åsikt. Att landet inte borde få göra det ''egentligen'' är dock en åsikt. Enligt min mening utan belägg.
själv gör du utsagor av typen:
"Men visst är USA:s situation i längden ohållbar. På sikt krävs flera åtgärder. En bra början vore att försvaga dollarn och fixa sjukvårdskostnaderna. "
och att "fixa sjukvårdskostnaderna" är ju ett exempel på jobbigt beslut som USA har framför sig.
Apropå åsikter: var är den normativa teorin inom nationalekonomi?
Få vetenskaper skulle denna metod passa bättre på än på nationalekonomi. Om forskaren fastslår vilka värden denne eftersträvar och tydligt definierar dessa kan denne hålla ryggen fri från anklagelser om dolda agendor och löst tyckande.. Om forskaren vill ha en åsikt: varsågod! men gör det snyggt och så att man tydligt kan härleda resonemangen..
På grundnivå är det åtminstone tyst som i graven kring detta sätt att bedriva forskning. För att det är dött?
Känns som om det finns en lucka inom NEK-forskningen på detta område.
CEPR med Mark Weisbrot ihärdigt försvarande Hugo Chavez ekonomiska policy är den byrå varifrån du hämtar stöd. Venezuela är enda landet i Sydamerika som inte tagit sig ur recessionen.