Senaste poster
Populära
Google Scholar
« Om "Om konsten att vara människa" | Main | Detta känner jag igen... »
fredag
feb122010

Om sjukförsäkringen

Utmärkt artikel om och med Björn Johnson, statsvetaren som skrivit bok om sjukskrivningarna, i Sydsvenskan. Två viktiga poänger:

Fusk förekommer, men förklarar inte ökningen:
I själva verket låg 1990-talets ekonomiska kris och den allt sämre rehabiliteringen bakom nästan hela ökningen i sjukfrånvaron, enligt Johnson (som stödjer sig på forskning av sociologen Tor Larsson). Arbetsgivare hade inte längre råd med omplaceringar och dämpande anpassningsåtgärder. Sjukskrivningstiderna blev längre.
Den politiska enigheten har varit betydligt större än vad den politiska retoriken nu antyder:
– Alla viktiga förändringar på 1990-talet – de beslut som ledde fram till de höga sjukskrivningstalen – fattades av S-regeringar, i bred politisk enighet över blockgränsen, säger Björn Johnson. Han påminner om att den tidigare socialförskringsministern Anna Hedborg (S) beskrivit sjukförsäkringen som ”för mjuk”.
En fundering: Tanken/förhoppningen var ju att Anna Hedborgs utredning skulle ligga till grund för en bredare och större utredning och uppgörelse över blockgränsen, likt pensionsreformen. Så blev det inte - kanske för att borgerliga tyckte om att kunna kritisera socialdemokraterna för att det förtidspensionerades 30-åringar och det så kallade utanförskapet ökade.

Detta val slår nu tillbaks mot regeringen: Nu kan oppositionen kritisera regeringen för att sjuka utförsäkras.

Jag gissar att regeringen nu inte alls skulle haft något emot att frågan vore begravd i en utredning - men det är förmodligen för sent.

PrintView Printer Friendly Version

EmailEmail Article to Friend

Reader Comments (10)

Kul att du nämner detta! Ja, det var en utmärkt artikel. Jag var djupt imponerad av journalisterna (Orrenius och Leijnse), båda hade läst min bok i sin helhet innan intervjun. De lyfte fram mycket relevanta frågor.

När det gäller Hedborgs utredning så ligger dess resonemang till grund för många av alliansens förändringar i sjukförsäkringen.

Det är en av de sämsta offentliga utredningar jag någonsin läst, den är pepprad med påståenden som inte beläggs och med långtgående slutsatser dragna på tunt underlag. Den underlåter dessutom att citera nästan all forskning om sjukfrånvaro, förutom nationalekonomisk forskning. Inget ont om sådan forskning, den är viktig och relevant i sammanhanget, men den ger ett väldigt ensidigt och begränsat perspektiv på sjukförsäkringen och sjukfrånvaron.

Det är helt otroligt att Hedborg inte citerar Jan Rydhs två stora utredningar, omfattande närmare 1500 sidor, eller Tor Larssons banbrytande rapport om "den galopperande sjukfrånvaron". När Socialförsäkringsutredningen väl finner något riktigt intressant resultat - som att 82 pocent av sjukfrånvarons ökning 1996-2002 berodde på längre sjukskrivningsperioder eller att antalet nya arbetslösa sjukskrivna faktiskt _minskade_ under samma period (tvärt emot vad man tidigare trott) - så hastar de snabbt över dessa resultat, eftersom de strider mot den dominerande överutnyttjandedogmen.

Jag ägnar nästan ett helt kapitel i boken åt en analys av Socialförsäkringsutredningen, och jag är inte imponerad.
Jag ska kanske inte gå in allt för mycket i debatten, jag är i någon mening jävig som en av de som varit med och förhandlat fram regeringens reformer. Men jag måste bemöta ditt sista resonemang, Andreas, att regeringen hellre sett frågan begravd i en utredning. Det är ändå minskningarna i sjukfrånvaro som har finansierat mycket av de skattesänkningar vi har gjort och som har sett till att vi har en relativt god ekonomisk situation mitt i krisen. Så vi är nog mycket nöjda med att ha gjort reformerna. Även om det förstås kunde ha haft sina fördelar att ha jobbat blocköverskridande.

Jag har inte läst Björn Johnsons bok, får se om jag gör det. Jag har läst en del av Tor Larsson och blev mer irriterad än övertygad. Jag tycker nog att nationalekonomernas analyser är betydligt mer intressanta. Jag blir helt enkelt inte övertygad av anekdotiska resonemang om rehabilitering. Om jag inte får se siffror, och helst prospektiva, randomiserade studier, så tycker jag inte att det är något bra beslutsunderlag.

Vad gäller Hedborgs utredning så är den ju mycket mer än sitt slutbetänkande. Utredningen publicerade en rad skrifter som behandlade socialförsäkringar ur alla möjliga perspektiv, inte alls bara nationalekonomiska. Jag vill bland annat minnas att Jan Rydh var författare till en av dessa. Jag, och säkert flera andra inblandade, hade läst dessa skrifter.

Självklart var alla inblandade i sjukförsäkringsreformerna medvetna om att den ökade sjukfrånvaron i stor utsträckning berodde på längre sjukskrivningstider. Det är ett skäl till att vi varit så engagerade i de sjukskrivningsriktlinjer som används överallt nu. Och några åtgärder mot fusk har vi inte ägnat oss åt, eftersom vi även var medvetna om att det där var mest snack.
Rydh skrev inget i Socialförsäkringsutredningen vad jag vet. Jag håller med om att utredningen producerade en del intressanta analyser, även om var minst lika mycket rent skräp. Tyvärr var det skräpet som hamnade i slutbetänkandet, medan de intressanta analyserna glömdes bort.

Att inbilla sig att det räcker med nationalekonomisk kunskap för att kunna fatta vettiga belsut om sjukförsäkringen är mer än lovligt naivt. När det gäller Tor Larssons analys så är det en av de mer intressanta politiskt-sociologiska detektivarbeten jag läst. Att du beskriver analyserna av det havererade systemet för arbetsanpassning som "anekdotiska" tyder på att du verkligen inte kan ha läst särskilt noga. Det är ju en generell mekanism som Larsson identifierar.

Så ni var medvetna om att fuskpratet "mest var snack"? Wow, vilket erkännande! Det borde ni kanske gå ut offentligt med också. I min bok belägger jag tydligt både vilka åtgärder mot "fusket" som beslutades och hur de motiverades offentligt - av såväl S-regeringen som av alliansregeringen.
Och när vi ändå diskuterar, Andreas Bergström: hur vill du förklara du den dramatiska ökningen av de långa sjukskrivningarna från 1997 och framåt?
Oj, här blev det tyst. Synd!
Björn,
Mitt misstag, det var Jan Bröms som skrev den skrift jag tänkte på, inte Jan Rydh.

Jag menar att din kritik mot Hedborgs huvudbetänkande skjuter bredvid målet - vi som var involverade i besluten hade förstås läst de olika rapporterna som föregick huvudbetänkandet också, och de olika utredningar och rapporter som kommit tidigare och från olika håll. Sanningen är att huvudbetänkandet snarare är en av de skrifter jag ägnat minst tid åt i sammanhanget. Den innehöll ju bara ett urval av saker jag redan hade läst.

Eftersom jag inte har läst din bok ska jag inte gå in i en närmre diskussion om vad som kan stå där. Men jag uppfattar det som att både Tor Larssons och Jan Rydhs lösningar baseras på att arbetsgivare huvudsakligen är storföretag, med resurser att ordna en bra företagshälsovård, rehabiliteringsutredningar, omfattande rehabiliteringsåtgärder mm. Medan jag menar att arbetsmarknaden i allt mindre utsträckning ser ut så, och att det därför är oklokt att leta lösningar där. Särskilt som mycket tyder på att många sjukskrivningar beror på sådant som kanske snarare bör lösas genom att den sjukskrivne byter arbetsplats, i stället för att försöka anpassas till arbetsplatsen där sjukdomen uppstod till att börja med.

Jag tycker inte att analyserna av utvecklingen 1997-2002 ger något entydigt svar på vad som orsakade den kraftiga uppgången, även om det finns några sannolika huvudförklaringar. Men vi vet i alla fall några saker som inte kan vara förklaringar, och ibland räcker en begränsad kunskap en bra bit på vägen för att hitta de åtgärder som kan hjälpa. Vilket vi uppenbarligen lyckats med, eftersom sjukfrånvaron smälter bort som smör i solsken just nu. Om doktorns diagnos är oklar, men medicinen hjälper kanske man inte ska klaga alltför mycket? Min mycket begränsade tilltro till Tor Larssons förklaringar till sjukfrånvaron innebär inte att jag tycker att nationalekonomin har några absoluta sanningar att komma med. Inom politiken får man acceptera att fatta beslut utifrån ett begränsat och i många fall motsägelsefullt underlag.
Men sjukfrånvaron ökade ju främst hos stora arbetsgivare 1997-2003 - hos kommuner, landsting och stora företag. Små arbetsgivare har alltid haft en ganska låg sjukfrånvaro, om vi generaliserar. Det var ju det som var signifikativt med den höga sjukfrånvaron i början av 2000-talet - den gällde nästan enbart långa sjukskrivningar hos stora arbetsgivare.

Tor Larssons poäng är ju att de resurser du nämner sparades in på 1990-talet, delvis som en följd av statliga pollitiska beslut, delvis som en följd av sparåtgärder hos arbetsgivarna till följd av 1990-talskrisen.

Att sjukfrånvaron "smälter bort som smör i solsken" har nog många olika orsaker. Glöm inte att nedgången började redan 2003 och har fortsatt sen dess. Glöm inte heller att minskad sjukfrånvaro - eg. minskade utbetalningar från sjukförsäkringen - inte automatiskt innebär att folk blivit friskare eller kunnat återvända till arbetslivet.

Om du har tryckt i dig samtliga av Socialförsäkringsutredingen skrifter - en bedrift värdig en självplågare av rang - så tycker jag nog att du kan läsa min bok också. Det blir lättare att diskutera då :-)

Mvh Björn
Hej!

Roligt att Andreas Bergh har startat en blogg. Jag har med behållning läst hans bok om den svenska välfärdsstaten, även om jag akademiskt och ideologiskt kommer från ett annat håll och inte håller med i alla lägen.

Jag tycker att detta med sjukskrivningarna är mycket intressant, det vill säga den efterdebatt som borde bli av, och som borde leda till en större uppgörelse med hur den svenska debatten har fungerat.

Jag läste faktiskt igenom hela den första SAFIR rapporten. Jag slogs av den akademiska ohederligheten. Språkbruket är undvikande och politiserat. Egentligen var det bara en sak som framstod som helt klart belagt. Det var att den psyskosociala arbetsmiljön i vård, skola och omsorg var sämre än i andra länder. Det var faktiskt den enda behållningen av den rapporten.

Jag noterar att även den senaste journalistiska granskningen, vilken betonar rehabiliteringen och gör upp med myterna (jag har inte läst den ännu, men ska göra det) om fusk, i en sammanfattning fortfarande hänvisar till arbetsmiljön i det offentliga som en bidragande orsak. Hur stor del hade det?

Sedan undrar jag vad ni tror om Zarembas försök att leta lite mer kulturella förklaringar, i sin artikelserie?

Det som ni beskriver ovan, om att man drog ner på rehabilitering, det speglar väl att man hårdprioriterade effektivitet och produktivitet i svenska företag (och kostnadsnedskärningar i det offentliga) för att ta Sverige ur krisen. Kostnaderna vältrades över på de offentliga systemen, som uppenbarligen inte var kapabla eller intresserad av att ta i frågan förrän den blev en politisk belastning.

Det visar dock tydligt var den verkliga makten finns i Sverige. Inte hos det arbetande folket, utan i storföretagen och det offentliga.

Sedan en fråga till Andreas. Som välfärdsforskare, tycker du verkligen att den svenska modellen skapar välfärd? När dess själva kärna - på grund av bristande ledarskap och organisation och makroekonomiska misslyckanden - är en plats med relativ ofärd för de som arbetar där?
31 jul | Unregistered CommenterMats
Hej själv!

Jag nöjer mig med att svara på frågan direkt riktad till mig (tur, de andra var svåra ;-)

Det beror såklart på hur man definierar den svenska modellen. Om man som du menar att "bristande ledarskap och organisation och makroekonomiska misslyckanden" hör till dess kärna, så är den väl knappast välfärdsskapande. Men jag tror inte alla håller med om att detta hör till dess kärna...

mvh
andreas

ps bloggen har funnits sedan 2005. tiden går...
31 jul | Unregistered Commenterbergh
Kärnan var väl vård, skola och omsorg. Det var den kärnan som kännetecknades av dåligt ledarskap och dålig organisation. Den dåliga arbetsmiljön får dessutom skrivas upp på nittiotalskrisens konto, det vill säga ett makroekonomiskt misslyckande. Detta med ledarskap och organisation håller alla med om, enligt SAFIR rapporten. Både svenska och internationella jämförande undersökningar får samma resultat. Det senare, om krisen, är väl inte särskilt kontroversiellt?

Till detta med makroekonomiskt misslyckande kan man lägga att Sverige har förvandlats till en "soft state". Alla samhällens kärna är rättssystemet och det svenska har slutat fungera normalt. Köerna växer. Och anmälningarna och skadeståndskraven. Även där tycks Sverige underprestera jämfört med andra länder.

Ett tips. Trädgårdh och Berggren om svenska familjemönster är en ren katastrof. Basera inga slutsatser på den monografin! Jag visade en artikel som de hade skrivit för min professor i Skottland och han bara skakade på huvudet. Vad samtliga västerländska intellektuella omedelbart uppfattar är att de två pläderar för Huxleys Sköna nya värld. När de tolkar en sådan dystopi som uttryck för ett unikt kärleksideal framstår de som vansinniga. Jag har även gått igenom den vetenskapligt och har kunnat konstatera att den är en katastrof. Slutsatserna håller med andra ord inte om man använder sig av en normal kulturhistorisk metod.

Jag har inte ens vetat om att du har funnits förrän jag läste din bok...
1 aug | Unregistered CommenterMats

PostPost a New Comment

Enter your information below to add a new comment.

My response is on my own website »
Author Email (optional):
Author URL (optional):
Post:
 
All HTML will be escaped. Hyperlinks will be created for URLs automatically.