Senaste poster
Populära
Google Scholar
« Den svenska medianväljaren identifierad? | Main | WDI visualiserade »
fredag
mar262010

En dum-enkel-svår makrofråga

Jag kämpar fortfarande med att förstå makroekonomi. Jag tror att en hel del av mina svårigheter beror på att det läres ut som om det vore kristallklart, men i själva verket är det till stora delar omstritt och mysko.
Ta Riksbanker. Jag har fortfarande inte greppat hur denna institution ska förstås. Om jag vore student på amakron skulle jag ställa följande fråga:
Varför har vi inflation och positiv produktivitetsutveckling samtidigt? Vi blir ju i snitt lite mer produktiva varje år, vilket innebär att det mesta blir billigare relativt faktorinsatserna.
Jag har flera idéer om svaret, men jag är nyfiken på vad en amakro-lärare svarar när en student frågar.
Om någon fd mikrostudent som numera går makrokursen känner sig manad att fråga och rapportera, kommer berömmet att hagla!
(och jo, jag har själv ställt frågan till flera makrolärare jag stött på. Och fler lär det bli...)

PrintView Printer Friendly Version

EmailEmail Article to Friend

Reader Comments (19)

Poängen är ju att Riksbanken fullt ut kan styra inflationen (på långt sikt) och att de är bundna att uppnå det lagstadgade inflationsmålet. Inflation är ju ett medvetet val vi gjort och inget som är givet av naturen.
Även om produktivitetsutvecklingen generellt leder till att output per faktorinsats blir billigare över tid så kommer Riksbanken att kompensera de deflationära effekterna genom ökad penningmängdstillväxt för att uppnå inflationsmålet. Eftersom inflationen är "självvald" är det därmed inte alls konstigt att båda fenomen kan observeras samtidigt.

Jag vet inte om jag missförstår frågan, men jag ser inte riktigt problemet. Ibland kan jag kan tycka att det är lustigt hur lätt det är att komplicera relativt enkla samband inom Makron, därmed inte sagt att jag tyckte att varken Makro A eller B var lättsmälta.
26 mar | Unregistered CommenterTB
Jag trodde det berodde på att man ökade pengamängden. Gör man inte det?

(student av inte-nån-ekonomi-alls)
Ja, att priserna går upp trots att varorna blir billigare, vilket väl är ett annat sätt att formulera det, beror ju helt enkelt på att pengarna blir mindre värda. Vilket i sin tur beror på inflationen, dvs att de blir fler.

Fast det lär ju inte vara vad man svarar på makrokursen kanske...
26 mar | Unregistered CommenterTomas
Vi mäter ju inflationen i KPI och kan helt enkelt konstatera att vi har inflation, för att KPI stiger. Varför? Jo, för att löner stiger snabbare än produktivitet, vilket ger sjunkande penningvärde.

Varför tillåter vi inflation? Jo, egentligen för att det empiriskt visat sig vettigt. Men varför? Min idé: för att löner är relativt "sticky" och det är nästintill omöjligt att få någon att gå med på nominella lönesänkningar. Inflationen lurar människor att vara hyfsat nöjda även om de fått 1% löneökning när inflationen är 2%. Nyckeln är alltså att löner driver på priserna.

/Hobbynationalekonom, tidigare student på b-nivå
26 mar | Unregistered CommenterJonas
Intressanta svar. Jag håller helt med om att vi valt inflation. Men varför? och vilka är "vi"?
26 mar | Unregistered Commenterbergh
Jag frågade Irma Rosenberg när hon föreläste i Lund varför man just valt 2%. Hon svarade att det var accepterat internationellt samt att det skapade lite flexibilitet. Egentligen hade 0 % fungerat, men det kunde bli lite problem med löneförhandlingarna trodde hon,

Angående varför vi valt det: Kan det inte vara så att folk inte fattar skillnaden mellan realt och nominellt? Dvs det är lättare för arbetsgivarna i ett skitår att säga att lönerna bara höjs med 2% jämfört med att säga att de ligger kvar på samma nivå, även om köpkraften blir densamma? Inflation av överheten för att lura fackmedlemmarna alltså.
2% är en kompromiss. 0% vore eventuellt i ett samhälle där alla är robotar. Nu kan man ge alla löneökningar på ca 2% utan att de får stärkt köpkraft, medan man kan belöna de som utvecklar sin produktivitet ytterligare genom att låta dem få reallöneökningar.

En löntagare som får 2% år efter år lär troligtvis vara missnöjd, men det vore än värre att få besked om 0%. Människor resonerar inte kring pengar i reella termer, utan snarare nominella. Så visst kan det ses som att överheten luras, men å andra sidan gynnas kanske alla av lurendrejeriet?

Därutöver råder ju enighet om att deflation är betydligt värre än inflation, så ett lägre mål än 2% skulle vara potentiellt skadligt av den orsaken. Riksbanken kan ju inte kontrollera penningmängden exakt, eftersom bankerna sköter själva utlåningen.

Slutligen går det ju att analysera det hela utifrån sparkvot också. De som förordar litet högre inflation gör det väl oftast just för att de vill att människor ska konsumera mer. Lågt inflationsmål bör ge mer sparande.
26 mar | Unregistered CommenterJonas
Vi = politiker på inrådan av nationalekonomer. Vanligt folk har nog sällan ställt sig dessa frågor och inte har det någonsin varit en valfråga... Fack och arbetsgivare är också med på tåget, vilket ju är ganska intressant eftersom arbetsgivare bör föredra lägre inflation än facken.
26 mar | Unregistered CommenterJonas
Jonas: Varför borde arbetsgivare föredra lägre inflation än facken? Det måste väl vara jättepraktiskt att lura sina anställda att de får mer betalt än vad de i själva verket får? Eller menar du att facken har ännu mer incitament att lura sina medlemmar?
Hög inflation: minskat värde på besparingar. Jag räknar med att arbetsgivare helt enkelt äger mer, även om stora delar säkerligen är uppbundet i reella tillgångar som inte nödvändigtvis påverkas av inflation. Samtidigt har arbetare relativt sett större lån som tappar i värde vid högre inflation. Situationen är dock komplex och det är ju inte busenkelt att räkna på.

Väljer man att se på enskilda bolag eller sektorer kan man också se det som en ren plånboksfråga. Ägare vill inte betala högre löner än nödvändigt, medan löntagare vill ha så höga löner som möjligt.
26 mar | Unregistered CommenterJonas
Om man är keynesian så är ju lite inflation bra för att man inte ska slå i nollgolvet för Riksbankens nominella ränta när man försöker få ned realräntan i en kraftig lågkonjunktur som den vi är i nu.
Att riksbanken "väljer" (med en tidslag på upp till två år) penningpolitik för att ha en inflation på i genomsnitt 2% beror på att man vill undvika kostnader som uppkommer vid en eventuell deflation. Bra med lite säkerhetsmarginal. LEO Svensson har en artikel i JEP som behandlar detta, se http://people.su.se/~leosven/papers/jep2.pdf
29 mar | Unregistered Commentersven-olov
Alla tjänar verkligen inte på lurendrejeriet! De som tjänar på det är de som s.a.s. får de nya pengarna först, innan priserna hinner höjas för att kompensera för den ökade penningmängden. De som får pengarna först torde vara bankerna och staten.

Varför "vi" valt inflation är väl helt enkelt för att det ger mer flexibilitet åt stat och banker. Dessutom så fördunklar det sambanden, t.ex. som nämnts ovan att det blir svårt att greppa om man egentligen fått högre, lägre eller samma lön.

Deflation är nog mer smärtsamt än inflation, men det gäller att ha koll på orsak och verkan och sådant. Deflation är typiskt vad som följer efter inflation, när bubblan spricker och folk börjar efterfråga "riktiga" pengar/värden istället för luftpengar.
30 mar | Unregistered CommenterTomas
Intressant samtal!
Att Riksbanken och andra centralbanker valt en positiv inflation som mål har väl två förklaringar:
(1) Som redan har förklarats i tidigare inlägg, ger en viss inflation bättre möjlighet till relativlöneanpassning, läs -sänkning.
(2) Det mått vi har för att mäta inflationen överskattar normalt sett inflationen något. Det beror på att relativt nya varugrupper som snabbt ökar sin andel av konsumtionen kommer med i statistiken med en viss eftersläpning. Eftersom nya prdoukter tenderar att falla snabbt i pris innebär detta att inflationen överskattas. Dessutom finns det vissa problem med att i statistiken justera för kvalitetsförbättringar.

Men det var ju inte detta din fråga gällde, Andreas. På sätt och vis har jag svårt att förstå ditt problem; vad har inflationen med produktivitetsutvecklingen att göra? Eftersom inflationen är utvecklingen i ett prisindex vilket i sin tur utgörs av en mängd priser, har jag alltid tyckt att det är praktiskt att närma sig inflationsfrågor från det hållet, d.v.s. att börja titta där prissättningen sker - och den sker inte i RB. Därmed gör jag väl ungefär tvärtom jämfört med den typiska makroboken... Nåväl, inflation blir det när prisindex stiger vilket sker när priser stiger, återstår att förklara varaför priser stiger, eller hur? Priser som sätt i simultana avtal följer priserna i underliggande sekventiella avtal, t.ex. löneavtal. Hur sätts priserna i de sekventiella avtalen då? Rimligen genom att man gör prognoser på inflationsutvecklingen under avtalets löptid, och denna prognos baserar man på de överlappande sekventiella avtal som redan löper, i förvissningen om att dessa dels de facto kommer att påverka framtida prisnivå och dels ddärför att dessa avtal utgör en rimlig fokalpunkt (Schelling) för framtida inflationsförväntningar. Hmm, det här blev kanske lite kortfattad, men i alla fall, kontentan är att inflationsföväntningarna blir självuppfyllande så länge ingen yttre störning sätter in. Notera att varken produktivitetsutveckling, pengar eller centralbank behövs för att förklara inflationsbestämningen. Däremot är det förstås så att penningmängden kommer att vara lika med produkten av prisnivån och den reala konsumtionen, det behövs ju mer pengar när priserna stiger.
30 mar | Unregistered CommenterIngemar
Ingemar, jag är helt med på ditt resonemang. Men min fråga återstår: Varför uppstår fokalpunkten 2% inflation snarare än fokalpunkten 0 eller -2%?

Att det måste vara dyrare med deflation än med inflation ser jag inte, så länge vi bara talar menu costs, dvs kostnader för att byta prislappar och uppdatera skyltar...

Låt mig formulera frågan så här: Givet att inflationstakten bestäms av självuppfyllande förväntningar om inflationstakten, vem gynnas av att fokalpunkten råkar vara inflation?
30 mar | Unregistered Commenterbergh
Andreas, att fokalpunkten blir just +2% av alla möjlig tal kan väl hyggligt förklaras av att det är en allmänt accepterad definition av en stabil prisnivå; allmän acceptans är en bra föörutsättning för en fokalpunkt.

Men din egentliga fråga är väl varför vi har hamnat i ett läge där en positiv inflationstakt alltid verkar ligga närmare till hands än en negativ?

Den frågan är högst intressant, men jag vill börja med att säga att det inte alls är säkert att frågan har ett svar. Eller, det är klart att det finns ett svar men inte så att inflationen i alla världar måste vara positiv utan att svaret går ut på att i vår värld har positiv inflation kommit att bli en fokalpunkt.

Men om vi ändå försöker förklara så bör vi leta på mikronivå, d.v.s. på nivån för individuella priser. Kanske hör inflation ihop med produktivitetstillväxt? Säg att du som arbetare blvit mer produktiv under året; hur ska du ersättas för det? Två principiella väagar, antingen samma lön och att prisnivån sjunker eller att din lön ökar i förhållande till prisnivån. I praktiken finns det då endast en väg att gå, nämligen att öka din lön eftersom prisnivån ligger utanför någons enskild aktörs möjlighet att bestämma över. Det här innebär också att företaget där du arbetar inte (fullt ut) kan ta ut produktivitetsökningen i sänkt nominell pris. De får dock nytta av produktivitetsökningen genom antingen högre kvalitet eller långsammare prisökning än vad som hade varit fallet utan ökningen. Vi kan också notera att arbetaren kommer att ha mer pengar att handla för och därmed kunna betala högre nominella priser. Konklusion: den decentraliserade prissättningen i kombination med en trend av produktivitetsökning kan faktiskt förklara varför positiv inflation är vårt normalläge.
31 mar | Unregistered CommenterIngemar
tack Ingemar, nu börjar jag förstå!
31 mar | Unregistered Commenterbergh
Denna länk: http://slate.msn.com/id/1937/ som är en del av kurslitteraturen är det bästa svaret vi har fått (utan att ha ställt frågan). Det som jag undrar är varför folk skulle vara mindre intresserade av att spara vid stabil förutsedd inflation som, i normala fall, är lägre än den nominella räntan på sparkonton än vid deflation.

Sedan vet jag inte om det är vi som har gjort ett frivilligt val utan snarare våra anfäder och vår omvärld. Inflation har väl under historiens gång varit ett smidigt sätt för staten att beskatta medborgare utan att höja skatterna och därför populärt bland stater. Eftersom inflation blivit praxis runt om i världen innebär det att det under fasta växelkursregimer blir omöjligt för ett litet land att undvika. Ingen inflation=värdet på kronan väntas gå upp då alla andra valutor har inflation= investerare vill köpa kronor= riksbanken har åtagit sig att sälja kronor till en fast kurs= riksbanken har inte så många kronor som omvärlden vill köpa=riksbanken trycker nya kronor=inflation. Det är väl detta som håller på att hända med Kina, valutan är enligt många bedömare undervärderad men staten vill inte låta valutan appreciera. Under rörlig växelkurs är det väl också rimligt för exportföretag (och därmed mäktiga fack och politiker) att anpassa sin inflation till omvärldens eller till och med ha lite högre, för att hålla kronans värde lågt och ge utrymme för reallönesänkningar i dåliga tider osv. Någon får rätta mig om jag har fel, jag är bara några veckor in på amakron...
9 apr | Unregistered CommenterFredrik
japp, Krugmans barnvaktshistoria (som alltså kommer från Joan and Richard Sweeney) är en klassiker, och visar att för få pengar kan få den ekonomiska aktiviteten att stanna av.

Men allt mer tyder på att det är statens behov av pengar som förklarar varför vi har inflation, inklusive baksidan på Klas Fregerts lilla bok "Inflation". Kan tänkas att jag återkommer i ämnet!
11 apr | Registered Commenterbergh

PostPost a New Comment

Enter your information below to add a new comment.

My response is on my own website »
Author Email (optional):
Author URL (optional):
Post:
 
All HTML will be escaped. Hyperlinks will be created for URLs automatically.