Senaste poster
Populära
Google Scholar
« Är välfärdsstaten förenlig med tjänstesamhället? | Main | Effekten på marginaleffekten »
måndag
apr192010

Varför har vi inte medborgarlön?

Frågan om medborgarlön bubblar upp lite då och då. Så varför har det inte genomförts? Det finns nog många skäl - se bl a Per Jansons avhandling. Ett försök till svar i punkter från min sida:

  • Folk som förespråkar medborgarlön tenderar att vara lite galna, och ofta framställs förslaget som en universalkur mot allt möjligt. Det är inget bra sätt att få igenom förslag i Sverige.
  • Förespråkare har i regel helt orealistiska beräkningar av vilken nivå på medborgarlönen som skulle vara ekonomiskt hållbar.
  • Det finns en kritik inom vänstern mot förslaget, som går ut på att medborgarlön är ett sätt för välbärgade att köpa sig fri från synbar fattigdom och social misär utan att behöva betala för mer ambitiös välfärdspolitik.
  • Det finns en kritik inom högern som går ut på att det är förkastligt att använda skattemedel för att ge folk pengar som de mycket väl skulle kunna köpa droger för utan att behöva arbeta.

Notera att punkterna inte är tänkta som svar på frågan om vi borde ha medborgarlön, som jag möjligen återkommer till.

PrintView Printer Friendly Version

EmailEmail Article to Friend

References (3)

References allow you to track sources for this article, as well as articles that were written in response to this article.
  • Response
    Andreas Bergh frågar sig i ett blogginlägg varför vi inte har medborgarlön i Sverige. Vill som en kommentar först bara påpeka att vi faktiskt har det för en specifik grupp. Det handlar om alla som hade beviljats permanent sjukersättning före 1 juli 2008.
  • Response
    Varför har vi inte medborgarlön? - Berghs Betraktelser - Berghs betraktelser
  • Response
    Response: Affiloblueprint
    Varför har vi inte medborgarlön? - Berghs Betraktelser - Berghs betraktelser

Reader Comments (16)

Det stora problemet med medborgarlon, som jag ser det, ar att utbetalningarna ar ovillkorade. Idag har vi t.ex. olika ersattningsnivaer pa socialforsakringarna beroende pa graden av moral hazard.

Fordelen med en ev. medborgarlon ar val enkeltheten i administrationen. Nackdelen ar de negative incitamentseffekterna (eller negativa forsakringseffekterna - men det ar samma sak).Personligen tror jag ersattningsnivan pa en medborgarlon maste vara valdigt lag for att inte skapa enorma incitamentsproblem. Det hade gjort skyddsnatet otillrackligt vilket, jag tror, dominerar administrationsfordelarna.
19 apr | Unregistered Commenterpontus
Vad är den principiella skillnaden mellan negativ inkomstskatt och medborgarlön.
Borde man inte kunna ha en negatív skatteskala så att den gav säg 6300 kr/månad netto, för den som inte kan arbeta. Vilket är ungefär som en förtidspensionen.
Då skulle man bli av med incitamentsproblemet.
19 apr | Unregistered CommenterUlf L
Ulf L - Du kan ge dem 0 kr / manad sa slipper du incitamentsproblemet helt. Forsakringsdelen av socialforsakringen blir dock lidande. Man villkorar bidrag for att just hoja forsakringsgraden, men anda halla incitamenten under kontroll. En medborgarlon bortser fran det.

En negativ inkomstskatt utan ett socialforsakringssystem ar detsamma som en medborgarlon. Men man kan ha negativa inkomstskatter utan att slopa forsakringssystemet. Da ar det, givetvis, inte samma sak langre.
19 apr | Unregistered CommenterPontus
Fast incitamentet att arbeta borde väl öka om marginaleffekten blir större? Och det skulle den väl bli om alla fick en ovillkorad medborgarlön "som grund" som de fick behålla, oavsett om man dessutom fick lön. Då skulle det ju vara lönsamt att ta vilket jobb som helst, även ett lågavlönat och/eller deltidsjobb.
Jag tror att det är mindre lockande att gå från socialbidrag till lågavlönat deltidsjobb med dagens system. Fast det kanske inte är något självändamål att se till att alla jobbar, egentligen?
19 apr | Unregistered CommenterC
Kruxet är att 6300 netto är knappast ekonomiskt möjligt.

C - marginaleffekten är den andel man *inte* får behålla själv. Hög marginaleffekt, svaga arbetsincitament således. I övrigt håller jag med :-)
19 apr | Unregistered Commenterbergh
C - 0% marginaleffekt = jattebra incitament = jattedalig forsakring. T.ex. far den som frivilligt slutar pa sitt jobb ingen a-kassa de forsta 45 dagarna. En medborgarlon bortser fran den typen av incitmentsforstarkande designer, och darfor maste sjalva ersattningsnivan vara valdigt lag.
19 apr | Unregistered CommenterPontus
Simon Birnbaum skrev en avhandling om medborgarlön 2008 http://www.statsvet.su.se/publikationer/birnbaum/avh_birnbaum_just_distribution.html
Har Andreas läst den? Finns inte på nätet tyvärr.

Han landar i en slutsats om en relativt låg medborgarlön som kompletterades med försäkringar. Incitament att arbeta är som någon påpekade 0%marginaleffekt. Och att kvalificera sig för försäkringarna borde fungera som starkt incitament. Fast varför skulle incitamentet vara ett stort problem annat än rent teoretiskt? Den lilla grupp som inte har lust, möjlighet eller förmåga att arbeta gör inte det oavsett. De flesta andra har ingen lust att leva fattigt, men framför allt har de allra flesta människors incitament till att arbeta och utbilda sig att göra med identifikation och behov av stimulerande miljöer.

Jag ser det framför allt som liberalt projekt, Folk sa inte jagas med "incitament" (som i vissa fall mer liknar ultimatum). Folk vet bäst själva var, när, hur och varför de ska sysselsätta sig (och med vad). Folk som inte anser det är inte liberaler
19 apr | Unregistered CommenterNymnchen
Nymnchen,

jag känner till både Simon och hans avhandling mycket väl. Vi var för några år sedan båda på konferens med det Europeiska medborgarlönsnätverket BIEN, där jag presenterade ett papper som visade att en låg medborgarlön i kombination med inkomstbortfallsförsäkringar är den variant som har störst chans att vinna majoritetsstöd.
20 apr | Registered Commenterbergh
Bergh - Men gar inte inkomstbortfallsforsakringar emot hela principen med en medborgarlon? Annars pratar vi ju endast om semantiska forandringar.
20 apr | Unregistered Commenterpontus
pja, det beror väl på vad man anser att principen är. Men du har nog rätt om semantiken, jag gillar inte termen medborgarlön heller ,-)
20 apr | Unregistered Commenterbergh
Vad intressant att du är inne på det spåret och har träffat Simon Birnbaum. Jag hade funderat en del i de banorna i samband med att Isobel Hadley-Kamptz skrev om "den nya liberala teorin". Landade i ungefär samma slutsatser som du beskriver (och Birnbaum beskriver i sitt abstract), men jag har inte fått tag i avhandlingen tyvärr. Jag tycker att det diskuteras alldeles för lite hur samhällets ständiga krav på aktiviteter och prestationer begränsar folks liv - kanske för att det drabbar mest unga och fattiga. Det är som om man utgår ifrån att kreativitet och ambition är någonting som måste tvingas fram? Jag tror att det är kontraproduktivt. Jag tror att stigmatiseringen av att få bidrag är kontraproduktiv, och det skulle man kanske kunna undvika med medborgarlön. Jag har en föreställning att om att reella möjligheter, tid till eftertanke och trygghet långsiktigt fungerar mycket bättre för att stimulera folk till att delta i samhället på ett konstruktivt sätt.
Sen finns det alltid en del människor som inte är intresserade och varken reagerar nämnvärt på piska eller morot. Den gruppen lär växa när folk fastnar i fattigdomsfällor med 100% marginaleffekt. Det kan man om inte förhindra med medborarlön, så i alla fall motarbeta.
Visst, medborgarlön löser inte fördelningspolitiska problem, men det ger en individuell frihet och bespar och otroligt mycket poänglös administration.

Pontus, föreställ dig att staten garanterar en medborgarlön och att det sedan är upp till var och en att skaffa sig en inkomstbortfallsförsäkring som tex a-kassan. Som inte alls behöver vara skattefinansierad, men kan vara facklig eller komma från andra ideella organisationer. Jag tycker att det ska vara upp till var och en att välja en inkomstbortfallsförsäkring som täcker det av en inkomst som man anser sig behöva vid arbetslöshet - oavsett om det är 60 eller 90%.
På detta sätt begränsas statens inflytande över människor till ett absolut minimum. Erik Laakso har skrivit om dethär, men tyvärr hittar jag inte det blogginlägget (är inte fan av Laakso i övrigt, fö)
20 apr | Unregistered CommenterNymnchen
Det enda av Berghs fyra argument som inte ger känslan av halmdocka är nummer två: det blir antingen en ohyggligt dyr åtgärd eller en besvikelse. (Och jag tror knappast att dess införande skulle dämpa de uppfordrande kraven på mer, mer, mer.) Det enda jag kan se är att det skulle öka antalet bidragstagare -- eller skulle det mer modernt heta "bibehålla antalet löntagare"? -- dvs ökade kostnader. Skulle det ge en motvikt, möjligheten att förenkla system, avskeda byråkrater och därmed sänka samhällets kostnader? I praktiken tveksamt -- vi har ju fortfarande t.ex. AMS.

Jag frågar mig dessutom ifall detta inte endast leder till en permanentad klass av bidragstagare, vilket knappast är vad vi vill uppnå, och knappast heller leder till "välfärd" på någon nivå. Om nu denna term har någon annan betydelse än en slags post-orwelliansk intighet.
24 apr | Unregistered CommenterTom
Andreas Bergh är högerliberal, det är därför han inte gillar eller tror på en basinkomst eller negativ inkomstskatt på 6-8000 kr per månad. Det betyder inte att det är ogenomförbart eller att det inte skulle vara bra. Allt handlar i grund och botten om värderingar. Till exempel hur viktigt det är med tillväxt och hur viktigt det är att öka den totala konsumtionen.

För högerliberalerna är detta mycket viktigt, medan det är lite mindre viktigt för mig och den breda vänstern, och än mindre viktigt för dem som är emot tillväxt och konsumtion "helt och hållet". Såsom degrowth-rörelsen.

När det gäller nivån kontra den ekonomiska genomförbarheten så säger Bergh att det är på tok för högt med 6-8000 kr. Detta eftersom den inkomstskatt som skulle krävas, beroende på övrig finansiering, storleken på de socialförsäkringar som blir kvar mm, skulle vara 55-75 procent (har inte de exakta siffrorna, och de exakta siffrorna beror också på så mycket att det är svårt att vara exakt).

Jag kan ge honom delvis rätt, genom att också jag anser att den övre delen av spektrat, dvs 7-8000 kr, är ekonomiskt svårgenomförbart och/eller svårsålt till politiker och/eller allmänhet.

Däremot tror jag att jag och Bergh, kanske i kombination med Lundbäck, borde skriva en bok tillsammans där vi föreslår nivån 6000 kr (som en slags medelväg mellan högerliberalism och ekoradikalism). Denna basinkomst (äkta eller avtagande) bör kompletteras med ett medborgarkonto (istället för socialförsäkringsdjungeln) som finansieras av obligatoriska, men privatiserade, sociala avgifter - samt vissa subventioner från staten. Dessutom kan det också behövas något selektivt stöd, åtminstone under övergångsperioden.

Jag kan visserligen inte lova att jag får hela den gröna rörelsen med mig på ett så pass liberalt förslag (dvs en så pass låg nivå), men en del gröna skulle nog kunna nappa på det i allafall, och en del liberaler. Om någon nyliberal nappar på det är nivån dock fel, och likaså om någon väldigt socialistisk socialist nappar på det.

Angående medborgarkontot, som i grunden är en högerliberal pusselbit i trygghetssystemet, är huruvida särskilda regler behövs för uttag från detta eller inte. Som jag ser det vore det bästa om alla som arbetade minst 50 procent, och därmed betalade in sociala avgifter, också fick statliga pengar inbetalade till detta privata medborgarkonto. Kanske 500 kr i snitt (men mer för låginkomsttagare och mindre för höginkomsttagare). Det blir alltså ungefär som att alla får basinkomst på 6000 kr, men de som dessutom jobbar hel- eller halvtid får i snitt 6500 kr. De extra 500 kronorna (upp till 1000 kr som maximum) är extra incitament för arbete - detta eftersom man inte får dem om man inte arbetar.

Angående finansiering så tycker jag att VI borde förespråka en så kallad diversierad finansiering. Med andra ord att vi lägger till några miljarder i övrig finansiering, men att grunden läggs av inkomstskatten. Om vi skall ta med någon radikal extra källa så - möjligtvis - EU-utträde (30 mrd/år).

Frågan om vilket begrepp som är lämpligt är givetvis också viktig. Får jag försiktigt lansera tanken på basinkomst? Om man avser systemet där alla får samma belopp, såväl den hemlöse som kungen, räcker det att säga basinkomst. Om man däremot avser s.k. negativ inkomstskatt, så kan man väl säga "avtagande basinkomst" eller dylikt? Det låter väl åtminstone lite mindre tekniskt.

mats_h 2001 / at / yahoo.com
17 maj | Unregistered CommenterMats40
A lot of specialists argue that <a href="http://lowest-rate-loans.com/topics/mortgage-loans">mortgage loans</a> aid people to live their own way, just because they are able to feel free to buy necessary stuff. Furthermore, banks offer consolidation loan for different persons.
Jag tror att negativ inkomstskatt är ett bra begrepp, när dess positiva innebörd förklaras, eftersom det visar på systemets enkelhet: I stället för att satsa miljarder på att bekosta
- anställda hos Försäkringskassan, Arbetsförmedlingen, Socialtjänsten, CSN och pensionsmyndigheten, samt
- konsulter såsom försäkringsläkare, jobbcoacher och utredare, samt
- domare och nämndemän i Länsrätten och Kammarrätten - dit förtvivlade sjuka vänder sig, samt
- onödiga läkarbesök med syftet att styrka tidigare läkares uttalanden, samt
- produktionsbortfall som orsakas av att människor stressas, mm,
kan Skatteverket sköta utbetalningarna.

Visst behövs tjänster för att hjälpa människor som är sjuka eller saknar förvärvsarbete, men när sådana tjänster nyttjas av kunder som kan bryta kontakten med "leverantören", om de exempelvis utsätts för försummelse eller övergrepp, kan vi förvänta oss att "tjänster" som saknar värde försvinner och att leverantörer som erbjuder hög kvalitet får utrymme att växa. Nu visar staten människor att det inte lönar sig att arbeta - med hälsan. Sjuka som är flitiga "hälsoarbetare" - och inte kan arbeta med annat - stressas på grund av rättsosäkerhet och obalans mellan "köpare" och "säljare" på arbetsmarknaden. Läs gärna om Whitehall-studien, där en stor korrelation mellan hälsan och makten över det egna vardagslivet påvisas. Den svenska staten genererar ohälsa. Riksdagen har inte beaktat att rättssäkerhet och upplevelser av professionell kundtjänst måste ingå i leveransen av "försäkringsprodukten", trots att många känner till att stress orsakar ohälsa.

Antagligen är det främst två kategorier människor som förespråkat grundinkomst: (1) personer med särskilt hög IQ - och EQ, exempelvis mottagare av ekonomipriset till Alfred Nobels minne, och (2) personer som skadats av nuvarande system, där utrymmet för försummelse och övergrepp är stort. Professionella förespråkare har inte lyckats övertyga oförstående politiker, medan andra förespråkare för grundinkomst i praktiken har motarbetat förslaget genom att använda begreppet "medborgarlön", som förvirrar och gör att människor som vet att "lön" betyder "ersättning för arbete" aldrig ens brytt sig om att lyssna - förslaget uppfattas som oseriöst.

Jag tror att negativ inkomstskatt i kombination med
- privata inkomstförsäkringar,
- personliga vårdkonton, som kan användas för såväl friskvård som sjukvård,
- högre avgifter i vården, som gör att människor ställer högre krav på vårdproducenter,
- avgifter för studier, som gör att människor slutar ta utbildningsplatser i anspråk enbart för att få bidrag, mm,
innebär såväl hälsopromotion som incitament för bättre vårdkvalitet. När den offentliga sektorn inte erbjudit försäkrade vård, har politiker valt att rikta incitamenten mot "kunden" i stället för den felande "leverantören", vilket fått förödande konsekvenser för många "försäkringskunder", som tvingats betala hundratusentals kronor för försäkringar som visat sig sakna värde.
30 jan | Unregistered CommenterP

PostPost a New Comment

Enter your information below to add a new comment.

My response is on my own website »
Author Email (optional):
Author URL (optional):
Post:
 
All HTML will be escaped. Hyperlinks will be created for URLs automatically.