Är välfärdsstaten förenlig med tjänstesamhället?
19 apr 2010, kl 23:30 | Samhälle och politik En framgångsrik övergång till ett tjänstesamhälle med hög sysselsättning kräver därför lägre skatter, minskad offentlig sektor, ökade inkomstskillnader och en ökad vilja att tjäna andra människor.
Så skriver Fredrik Segerfeldt om den socialdemokratiska modellen, som han menar är oförenlig med tjänstesamhället. Det ligger i linje med en del kommentarer jag fått på Den kapitalistiska välfärdsstaten: En kapitalistisk välfärdsstat kanske funkar i industrisamhället, men i tjänstesamhället krävs lägre skatter, och då måste Sverige bli mer normalt. Ungefär så går resonemanget.
Jag är inte så säker. Argumentet för varför tjänstesamhället kräver lägre skatter än industrisamhället, är att produtivitetsskillnaden mellan köpare och utförare av en tjänst är mindre i tjänstesamhället.
Enkelt uttryckt: Det lönar sig inte att bygga sin egen bil hemma i garaget, inte ens om bilproduktionen måste betala rejält med skatt. Däremot kan det löna sig att själv tvätta bilen om skattekilen på tjänsten biltvätt är alltför stor.
Argumentet är korrekt, men det är knappast korrekt att hela tjänstesektorn präglas av låg produktivitetsskillnad mellan köpare och utförare. Gör-det-själv är i många fall lika otänkbart i tjänstesamhället som i industrisamhället.
För de delar av tjänstesektorn där höga skattekilar är ett allvarligt problem, kan speciallösningar som RUT/HUS-avdraget mildra snedvridningarna, men tjänstesamhället innebär knappast att dessa yrken kommer att dominera sysselsättningen. Tjänster är ofta högkvalificerade jobb.
Således: Jag tror Segerfeldt har fel om skatter generellt sett, och fel om offentlig sektor (som ju är en stor del av tjänstesektorn). Däremot är det sannolikt korrekt att årslönespridningen kommer att fortsätta öka i takt med att industrin minskar.
Reader Comments (13)
Följaktligen tolererar måttet producerad timme helt olika skatteuttag - ena extrem är ren människotid , motpolen är timme som andel av kapitalstock eller utbildningstid.
Begreppet tjänstesektor är alltså gravt defekt.
Så länge dessa individer jobbade i industrin så fanns det få problem. Men dessa jobb minskar. Om arbetarklassens män i stället ska leva på att producera tjänster så måste skatterna ned.
Detta är för övrigt en del av förklaringen till att invandring fungerade 1965 men inte 2010. Turkar och Yugoslaver som inte kunde svenska bra och vars eventuella arbetsmarknadserfarenhet inte hade någon värde i Sverige kunde 1965 ändå få relativt välbetalda jobb i tillverkningsindustrin. Din rygg och dina händer hade ett värde 1965, oavsett din utbildning.
2010 är dessa medelkvalificerade jobb väldigt få. De invandrare som kan få de (tex. i Gnosjö-regionen) integreras bra. De som inte kan hitta dessa jobb ligger risigt till.
Här kan man direkt se hur skatter påverkar den lägre halvan. Var finns det jobb åt invandrare utan västerländs utbildning? Just i tjänstesektorn i kombination med skattesmitning (pizza, kebab, taxi, tobaksbutik, frisör, städjobb).
En stor grupp svenskfödda ungdomar från den lägre halvan lever också bra på tjänst + skattesmitning (hantverkare, byggnadsarbetare).
Man kan inte bygga samhällsekonomin på skattesmitning, det sätter en gräns för sektorns expansion. Om skatterna var lägre skulle dessa jobb öka, och arbetslösheten för lågkvalificerade ungdomar och invandrare sjunka.
Skulle någon kunna vara vänlig och presentera empiriska belägg för detta antagande? Om historien är något att gå på, så torde ju 1900-talet vara ett tydigt indicium på att detta antagande inte är särskilt lyckat.
Jag tycker vi ska vara oerhört tacksamma att debatten inte förts på dessa premisser tidigare.
Sysslor och arbetsuppgifter som inte kräver särskilt mycket utbildning har systematiskt gallrats ut under de senaste 150 åren; det är så Sverige blivit rikt. Det går naturligtvis att argumentera emot detta grundläggande paradigm och plädera för att okvalificerade uppgifter ska hållas vid liv med hjälp av statligt stöd.
Dock är det nog för debattens skull bäst om man inte framställer detta som en historisk oundviklighet -- eftersom förutsättningarna att föra en progressiv politik förmodligen aldrig varit bättre än idag (med avseende på resurser, kunskaper osv) -- utan att man argumenterar sakligt och evidensbaserat för varför Sverige ska avvika från den långa traditionen av jämlikhet och tillväxt.
Om du vill får du gärna förklara vad du menar med en progressiv politik med avseende på resurser, kunskaper och så vidare. Jag antar dock att du inte förespråkar en sådan, utan bara upplyser om att förutsättningarna att driva en sådan aldrig varit bättre än idag. Korrekt?
F ö tror jag inte någon förespråkat att Sverige ska avvika från den långa traditionen av jämlikhet och tillväxt. Är det möjligen ditt sätt att beskriva ståndpunkten att det sannolikt vore önskvärt att sänka skatterna inom tjänstesektorn?
Således: svenska politiker har större resurser till sitt förfogande (BNP 2008 var ett par storleksordningar högre än 1908) och en större kunskapsbas beträffande politikens möjligheter än någon tidigare generation politiker. Mot bakgrund av detta utgör det ett ganska markant brott med Sveriges politiska tradition att plötsligt år 2010 göra "lågproduktiva" anställningsbara genom att ändra på skattesatser -- istället för att ändra på deras förutsättningar.
Denna ståndpunkt är naturligtvis helt okej; det är väl det som varit Moderaternas och dess föregångares position sedan tidernas begynnelse. Likväl bör man i debatten vara öppen med att man därmed förespråkar ett ganska markant paradigmskifte.
Utöver detta ifrågasätter jag starkt giltigheten i de positiva uttalanden som görs om tjänstesektorns karaktär. Jag medger att jag inte har full koll på forskningsfronten, men jag är beredd att satsa en slant på att det över de senaste årtiondena skett en ganska omfattande uppgradering av humankapitalet i tjänstesektorn -- även inom tjänster som vi uppfattar som förhållandevis "okvalificerade".
Att basera policyrekommendationer på en enkel statisk framskrivning av nuvarande utbildningsprofil inom tjänstesektorn förefaller därför också vara olämpligt.
Menar du att om man utbildar "lågproduktiva" tillräckligt (varför sätter du det inom situationstecken förresten?) så försvinner behoven av flyttstädning, barnpassning, snickeri, band som spelar på bröllop, textgranskning, översättning, fönsterputsning, biltvätt, hushållsarbete och så vidare?
Diffrentierade skattesatser är f ö knappast något brott med Sveriges tradition.
Beträffande tjänstesektorn: jag trodde att utgångspunkten för resonemanget var att det finns ett segment inom tjänstesektorn som präglas av permanent låg produktivitet, och det var detta jag argumenterade emot. Varför skulle man genomföra permanenta förändringar i avdragssystemet för att råda bot på ett temporärt problem? Det verkar inte vara någon lyckad politik. Bortsett, naturligtvis, från att profetiorna om låglönesegmenten löper stor risk att bli självuppfyllande.
Vad gäller de behov du räknar upp så är det väl en av baksidorna med att inte bo i (exempelvis) ett u-land att dessa tjänster kostar en hel del. En Porsche är också dyr, men det brukar vanligtvis inte betraktas som en motivation för statliga subventioner.
Jag har vidare inte hävdat att differentierade skattesatser är en anomali, utan bara att man tidigare inte sett detta som vägen till en standardhöjning för underklassen. Jag gissar att detta beror på att ambitionerna tidigare varit högre.
Till sist: om man bortser från den betydande osäkerhet som präglar vår kunskap om avdragens effekt på sysselsättningen (nu i jämförelse med vår rikedom av kunskap om utbildningssatsningars effekter), så finns det ju ett par andra dimensioner där det teoretiska och empiriska underlaget för avdragspolitiken tycks dra det kortare strået:
A. Vad händer med tillväxten när man byter politik från humankapitalinvesteringar till riktade avdrag?
B. Vad händer med jämlikheten?
På båda dessa frågor bedömer jag kunskapsläget beträffande humankapitalinvesteringar vara betydligt säkrare än för avdrag. Men jag blir naturligtvis gärna motbevisad på den punkten!
En annan skillnad mellan oss är att jag har en tentativ ståndpunkt, grundad på basis av vad jag läst och erfarit hittills, medan du överlåter detta åt politikerna.
Min syn inkluderar hur som helst en mycket positiv syn på utbildning. Däremot menar jag att vissa kunskaper är svåra att förvärva via utbildningssystemet, men lätta att förvärva i arbetslivet.
Min slutsats, som inte bara baseras på argumentet i förra meningen, är att det sannolikt vore bra att sänka trösklarna in på arbetsmarknaden, exempelvis genom att se över ingångslöner, skattekilar och de så kallade trygghetslagarna. Jag tror också att det är viktigt med en sammanhållen, högkvalitativ, skattefinansierad grundskola.
Effekten på jämlikheten: Sannolikt ökad spridning av årsvisa inkomster, men brantare karriärlöneprofiler behöver inte leda till ökad spridning av livsinkomster och konsumtion. Men här behövs mer forskning.
Givet att RUT-avdraget är ett så oprövat kort hade en mer förväntad ståndpunkt varit att reformen borde ha utvärderats i mindre skala först; att man borde ha experimenterat med den i ett fåtal utvalda kommuner.
Vad gäller effekterna på inkomstspridningen: det första steget låter rimligt eftersom detta s.a.s. är en direkt effekt av reformen. Men vad är det som talar för att de som jobbar i städsektorn plötsligt får brantare karriärlöneprofiler? Är inte detta en ren spekulation? Personligen kan jag inte se hur ett scenario med inlåsning i en permanent underklass skulle vara mindre sannolikt.