Raguram Rajan och risken för dollarinflation

Mina försök att begripa makroekonomi och finanskrisen har långt ifrån upphört. Har exempelvis läst de artiklar Pontus tipsade om i denna tråd. Detta blir dock inget uttömmande inlägg, snarare ännu en fundering kring kvantitativa lättnader och dollarkursen efter att ha läst en del av och om Raguram Rajan (bl a denna artikel i Time):

Från Bloomberg i februari i år:

The Fed’s Nov. 3 [2010] announcement that it would buy $600 billion of bonds through June sparked some of the bitterest political criticism in three decades. Republican lawmakers and officials in China, Germany and Brazil said the so-called quantitative easing may weaken the dollar and ignite inflation.

Förespråkare för kvantitativa lättnader kan nu i efterhand säga att de kunde genomföras utan någon kraftig dollar-försvagning, och utan att skapa inflation.

Samtidigt hävdar många att billig export från (bland annat) Kina håller nere prisökningarna i västvärlden, och kanske till och med skapar deflation (källa, podcast m eichengreen). Inte heller detta tycks inträffa.

Men vänta nu: Om FEDs penningpolitik skapar inflationstendenser, och Kinas exportpolitik skapar deflationstendenser, motverkar ju effekterna varandra, så att det blir varken inflation eller deflation, varken ras eller värdestegring för dollarn, dvs ungefär vad vi observerar.

Kruxet är bara att om båda idéerna är tokiga, skulle vi observera ungefär detsamma.

Rajan menar vidare att lättnaderna sannolikt inte hade någon stimulerande effekt:

The decision to embark on another round of quantitative easing was “questionable” because the Fed’s benchmark rate was already near zero and companies were able to borrow at “very low rates,” said Rajan. Consumers were also holding back because “their balance sheets were in disarray,” not because interest rates were too high, he said.

Om stimulansmotivet inte håller, vad förklarar den förda penningpolitiken i USA?

Comments

[Anders Gustafsson]

Finns ju andra anledningar för Fed att köpa T-bonds. I Greenspans biografi har han en extremt intressant historia om när Nixon försökte pressa dåvarande fedchefen Burns att trycka pengar för att finansiera Vietnamkriget. Burns vägrade först, men Nixon slog han på käften. Då ändrade han sig och the rest is history. I USA har presidenten och Fed-chefen regelbundna möten. Tror inte att Obama har slagit Greenspan, men tror å andra sidan att rätt få personer säger nej till någon med så mycket karisma när han vill ha sin skuld uppköpt

[bergh]

Nixon var festlig på många sätt. Han inledde även samarbete med en ganska nedknarkad elvis i syfte att bekämpa drogmissbruk bland artister.

[Anders Gustafsson]

Roligaste i den boken är just Greenspans beskrivning av de olika presidenterna, han har ju jobbat med alla sedan Nixon undantaget Carter (och nu Obama). Han skriver att Nixon var den klart smartaste han träffat, men också den mest obehagliga.

[Thor Berger]

Kruxet är väl snarast att den kinesiska valutapolitiken (om man köper det resonemanget) inte är särskilt önskvärd i ett läge när inflation skulle vara ett enkelt sätt att urholka den reala skuldbördan, dvs. förbättra konsumenternas balansräkningar.

Ang. den förda penningpolitiken kanske följande kan vara ett motiv:
http://research.stlouisfed.org/fred2/series/M1?cid=25
http://research.stlouisfed.org/fred2/series/MULT?cid=25

Det är väl dessutom en troligare orsak till att inflationen inte tar fart än att inflationstendenserna i penningpolitiken och de importerade deflationstendenserna tar ut varandra.

[bergh]

Ja, den mekanismen är många är inne på (inklusive Pontus länkar i tråden här:

http://www.andreasbergh.se/blogg/2010/11/22/hur-stolligt-ar-det-att-vara-emot-kvantitativa-lattnader.html

Jag har tänkt på detta som ett symptom på vad som hände underkrisen, men det faktum att multiplikatorn fortfarande är låg spelar såklart roll.