Senaste poster
Populära
Google Scholar
« Lite lästips om hyresregleringen | Main | Om Norberg, Stiglitz och behovet av bankregleringar »
tisdag
maj172011

Om policyrekommendationer – ett försvarstal, en bakgrund och en start!

Av skäl som skola bliva uppenbara vill jag här bemöta några olika argument mot att nationalekonomer ger policyrekommendationer:

1. Den första invändningen: Vi vet inte vad politiken syftar till

När jag i höstas länkade till Jonas Vlachos inlägg på ekonomistas, “Ett litet valmanifest för nationalekonomer”, och undrade hur ett motsvarande för sociologer och statsvetare skulle se ut, svarade signaturen Johan med att citera Alice i underlandet:

Vi skulle nog omedelbums kunna enas om det absurda i att föreslå policyrekommendationer utan att ha någon idé om vad politiken syftar till.

Alice: Would you tell me, please, which way I ought to go from here?
The Cat: That depends a good deal on where you want to get to
Alice: I don't much care where.
The Cat: Then it doesn't much matter which way you go.
Alice: …so long as I get somewhere.
The Cat: Oh, you're sure to do that, if only you walk long enough.

Jag har grunnat på detta ett tag (inte oavbrutet sedan september dock). Saken är såklart den att ekonomer som ger policyrekommendationer *har* en idé om vad politiken syftar till.

Puritaner tar preferenserna för givna och söker Paretoförbättringar (reformer som saknar förlorare men som åtminstone någon anser sig vinna på), alternativt potentiella Paretoförbättringar (sk Kaldor-Hicks-förbättringar, dvs reformer med både vinnare och förlorare, där dock vinnarna vinner mer än förlorarna, kvantifierat i betalningsvilja (eller nytta för de esoteriskt lagda)).

De mer konkreta fyller preferenserna med innehåll, och konstaterar att det finns gemensamma godheter som de flesta tycks sträva efter, såsom att leva länge, friskt och rikt.

Slutligen kan man – men detta lämnar ekonomer ofta åt andra – lägga fördelningsmässiga restriktioner på policyrekommendationerna, så att reformer som skapar stora klyftor i exempelvis hälsa eller rikedom, anses mindre angelägna.

Min kontring till Johan är således att det vore anmärkningsvärt om statsvetare inte har någon idé om just vad politiken syftar till :-)

 

2. Den andra invändningen: Forskare (bara) ska vara deskriptiva

En annan hållning är att forskare bör begränsa sig till att göra utsagor om världen, inte att rekommendera policies. Gott så. Men en utsaga av typen ‘reform x kan förväntas leda till något ökad tillväxt, ökad sysselsättning och aningen högre årsinkomstspridning’ är snubblande nära en policyrekommendation. Även frågan om människors preferenser över sysselsättning kontra inkomstspridning är ju en fråga som går att utforska.

Policyrekommendationen kan då formuleras villkorat: ‘Om det inte är väldigt viktigt att minimera årsinkomstspridningen, är reform x sannolikt en bra reform’

Min poäng är alltså att en ‘bra’ reform självfallet är normativt - men människors normativa preferenser går att beskriva positivt.

I Sverige, så väl som i resten av världen, tycks folk vilja leva länge, friskt och rikt. Svenskar tycks dock utmärka sig en smula genom att sätta stort värde på jämlik fördelning. Vi vill ha jobb, full sysselsättning och hög kvalitet i vård, skola och omsorg – men gärna också kort arbetstid, när det gäller arbetsvecka, semesterdagar, utbildningslängd och pensionsålder.

Dessa generaliseringar är naturligtvis just generaliseringar. Deras giltighet och önskvärdhet kan förändras över tiden. Men dessa preferenser spelar stor roll för vilken politik som kan föras i Sverige, vare sig man gillar det eller ej.

3. Den tredje invändningen: Nationalekonomer ska inte beakta vad som är politiskt möjligt

Diskuterad tidigare här.

4. Slutligen, akademiker bör bara kommentera sådant de själva forskat om

Denna invändning är vanlig (och rör, nota bene, kommentarer – inte policyrekommendationer). Den drabbar, i varierande utsträckning, alla akademiker som dristar sig till att deltaga i det offentliga samtalet (senaste exemplet: Jenny Madestam).

I sak är den fel. För vilket universitetsämne som helst gäller att de flesta inte läst det alls. Om undervisningen är någorlunda vettigt upplagd torde även den som bara läst några terminer kunna förklara enkla men viktiga frågor: Vad är försurning? Vad är maktdelning? Vad är hyperinflation?

Forskare blir experter på det område de själva bedriver forskning, men de blir också duktiga på att läsa vetenskapliga texter och tillgodogöra sig deras innehåll. Självklart är detta en god egenskap om policyrekommendationer ska baseras på fakta.

Nåväl, varför kommer denna drapa nu?

Om det till äventyrs inte gått att gissa, är svaret att jag kommer att plita ned en rad policyrekommendationer på bloggen framöver. Förslag värda att diskutera och överväga, och – enligt min amatörmässiga bedömning – förslag som skulle vara fullt möjliga att genomföra och ha önskvärda konsekvenser enligt de kriterier som diskuterats ovan (punkt 1 och 2).

Snart börjar det.

Men låt för all del inte det hindra invändningar mot vad ovan anförts!

PrintView Printer Friendly Version

EmailEmail Article to Friend

Reader Comments (9)

Första invändningen: man hade lika gärna kunnat invända med ett annat citat från Alice i underlandet:

"Well, in our country," said Alice, still panting a little, "you'd generally get to somewhere else — if you run very fast for a long time, as we've been doing."
"A slow sort of country!" said the Queen. "Now, here, you see, it takes all the running you can do, to keep in the same place. If you want to get somewhere else, you must run at least twice as fast as that!"

När du säger att ekonomer syftar till att man ska leva "länge" "friskt" och "rikt" så är det huvudsakligen ett relativt begrepp. Relativt dels historiskt och dels i förhållande till andra. Eftersom definitionen av "länge" "friskt" och "rikt" hela tiden förändras (beroende på hur andra har) måste policyrekommendationer istället syfta på Längre, Friskare och Rikare. Hur ska man annars få folk att acceptera policyrekommendationer där man trots teknologiska och vetenskapliga framsteg ser hur livsförbättringar stagnerar och man ser sig omsprungna av andra grupper? Policyrekommendationer (från vem det nu må vara) som ska ta oss någon vart och kunna kalla sig lyckade måste alltså springa dubbelt så fort som alla andra, dvs vara betydligt mer radikala
17 maj | Unregistered CommenterNymnchen
Jag är så dålig på tvärtomspråk nu för tiden, så här ett svar som utgår ifrån att du inte var ironisk: Min Alice-referens var förstås menad som en känga riktad mot de ekonomer som låtsas som om de inte hade de idéer om politikens mål och mening som du så förtjänstfullt lyfter fram i detta inlägg. Vi statsvetare, däremot, har ju sedan länge åter släppt in de normativa spörsmålen i seminarierummet och en av våra allra finaste talanger är att vara djupt oeniga om idéer om vad politiken syftar till.
17 maj | Unregistered CommenterJohan
@nymnchen: Japp, det syftar på "Längre, Friskare och Rikare", och bygger på att de flesta som har ett val föredrar längre framför kortare, friskare framför sjukare och rikare framför fattigare. Huruvida detta beror på att man gillar dessa tre i absolut bemärkelse eller gillar att ha mer i dessa tre dimensioner än andra, kan diskuteras. Jag tror dock inte att enbart relativa motiv spelar roll: Det är roligare att bli gammal om ens vänner också blir det.

@johan: Jag tror jag förstår. Men nog finns det normativa frågor som är lättare än andra, åtminstone om man får använda revealed preferences: De flesta väljare verkar gilla hög sysselsättning, mycket ledighet och jämlik välståndsfördelning, vilket leder till frågan: Hur kan vi organisera samhället så att dessa tre åstadkoms någorlunda effektivt? Nog har alla samhällsvetenskaper något att bidra med i den diskussionen?
17 maj | Unregistered Commenterbergh
Får man lägga till en punkt? Dina invändningar mot punkt 1-4 var väntade, men jag är nyfiken på hur du hanterar detta:

5. Den nationalekonomiska kunskapen är i många fall osäker, bristfällig och kontextspecifik.
18 maj | Unregistered CommenterMartin
Vid en sådan debatt (och den tidigare länkade) känns det väldigt bekvämt att vara ekonom. Den individualistiska kärnan (individen är den bästa bedömaren av sin egen välfärd) är för mig lätt att tycka om och ger ett mycket sympatiskt mål för politiken (tillfredställa individers preferenser, enligt deras egen bedömning, så gott som möjligt).

Hur ser då statsvetare och sociologer på politikens mål? Hur kommer det sig att man inte kan uppnå någon slags enhetlighet kring detta? Vilka inriktning står mot varandra?

>Martin: det påståendet (beroende på grad av uppfyllelse) är ju korrekt (och så för all vetenskaplig forskning), men jag ser inte hur detta är en invändning mot att ge policy-rekommendatioenr. En invändning skulle väl bygga på att den är för osäker, för bristfälligt och för kontextspecifik för att alternativet (aldrig ge några policyrekommendationer) är att föredra. I alla kontexter? Ser du det som en hållbar invändning?
18 maj | Unregistered CommenterKM
@Martin Jag hanterar den som följer:

I de fall kunskapen är "osäker, bristfällig och kontextspecifik" bör detta återspeglas i policyrekommendatinorna, som bör vara försiktiga och i vissa fall inte alls ges.

Så då återstår bara att enas om vilken kunskap som är tillräckligt robust för att ligga till grund för policyrekommendationer!!
18 maj | Unregistered Commenterbergh
"policyrekommendatinorna" bör även vara rättstavade.
18 maj | Unregistered Commenterbergh
@KM: Jag uppfattar inte någon av invändningarna som absolut, i betydelsen att de leder till slutsatsen att man aldrig bör ge policyrekommendationer. Det handlar alltid om en avvägning, så även beträffande osäker kunskap.

Detta sagt tror jag dock att nationalekonomers kunskap generellt är olämplig för policyrekommendationer. Den av Angrist & Pische så hyllade "credibility revolution", som gett oss lokala kausaleffekter för en subpopulation av "compliers" skattade med mycket hög intern validitet -- levererar inte kunskap som är särskilt lämplig att trycka i handen på policymakers.

För att kunna göra policyrekommendationer krävs det kunskap om hur ett resultat extrapoleras från en situation till en annan. Och nationalekonomer tycker oftast att livet är för kort för att skaffa sig erforderlig institutionell kunskap. Dessutom är den typ av kunskap som krävs lite annorlunda än den som lärs ut på doktorandutbildningar runt om i världen.

Min slutsats blir således att man bör fokusera sig på det man gör bra -- att utvärdera effekter av olika policies -- och överlåta åt andra att dra slutsatser därav.
19 maj | Unregistered CommenterMartin
Martin,

Intressant fundering. Jag håller helt med dig att doktorandutbildningarna fokuserar på annat (delvis med rätta), och att det mycket av den empiriskt välidentifierade kunskapen inte låter sig generaliseras hur somhelst och därför ofta lämpar sig dåligt för policyrekommendationer. I flera brännande policyfrågor är det dessutom omöjligt att genomföra studier med god identifikation av kausala effekter.

Men det finns ju mycket annat i den metodologiska verktygslådan, och det ingår i att vara en god nationalekonom att känna sina begränsningar och lära av andra samhällsvetenskaper.
25 maj | Unregistered Commenterbergh

PostPost a New Comment

Enter your information below to add a new comment.

My response is on my own website »
Author Email (optional):
Author URL (optional):
Post:
 
All HTML will be escaped. Hyperlinks will be created for URLs automatically.