Om Norberg, Stiglitz och behovet av bankregleringar

Johan Norberg recenserar Stiglitz bok om finanskrisen, som nu kommit på svenska: “Fritt fall”. Först håller de med varandra en smula:

Många delar [Stiglitz] avsky inför det han kallar ”Det stora amerikanska rånet”, men … lät det ske, i tron att alternativet hade varit en kollaps av banksystemet … Men det fanns ingen anledning att bryta mot kapitalismens traditionella regler, menar Stiglitz. Ett företag eller en bank som inte kan betala sina skulder ska ställas under konkursförvaltning. Aktieägarna ska förlora sina pengar och fordringsägarna blir i stället de nya aktieägarna. … Om tillgångarna inte täcker skulderna bör banken sättas under tvångsförvaltning, där staten går in som ägare eller delägare och uppfyller åtaganden mot insättare och letar efter en ny ägare som kan driva banken vidare.

Norberg gillar dock inte Stiglitz idéer om hur kriser ska förebyggas: Strängare reglering av bankerna, kapitaltäckningskrav, begränsade riskabla affärer, och kanske förbjuda ersättningssystem som stimulerar risker. Norbergs argument:

Även om man efter krisen gärna skulle nicka instämmande röjs här en svår paradox i Stiglitz tänkande. Han visar att politiker, centralbanker och tillsynsmyndigheter var inkompetenta och gjorde allting fel – men menar att det bästa sättet att hindra nya kriser är att ge dem ännu mer makt.

Denna poäng känns lite väl enkel. Nog måste det vara möjligt att lära sig av tidigare misstag och förändra vissa av regelverken? Är det att ge inkompetenta politiker mer makt att höja bankernas kapitaltäckningskrav? Kanske det. Men kanske är det ändå en åtgärd värd att överväga?

Comments

[Anders Gustafsson]

Givet att de klarade av att runda kapitaltäckningskraven sist det begav sig förstår jag inte riktigt varför det skulle fungera bättre nästa gång. Sedan beror det väl lite på hur positiv bild av politiker man har, men att tro att de lär sig något känns väl orealistiskt. Vill minnas att du flera gånger sagt att det är omöjligt för politiker att lära sig begreppet alternativkostnad (Hallandsåsen!)

Däremot vore det intressant med lagar mot moral hazard. Även om det är smått barbariskt, borde man tvinga styrelsen/ledningen för den bank man bailat ut att stå i skammstock eller liknande. Det måste kännas, rejält.

[bergh]

Naturligtvis är det uppenbara problemet med många regleringar att de lätt kan kringgås. Men jag tycker inte det stämmer att inte alls lär sig: Merkantilism, häxjakt med påföljande bålbränning, 90%iga marginalskatter och höginflationspolitik är bara några exempel på tokigheter som numera blivit tämligen sällsynta i den evolutionära lärandeprocessen (som naturligtvis främjas av institutionell konkurrens).

Mer rimligt är väl att politiker lär sig i ungeför samma takt som företagsledare?

Ang. Hallandsåsen - nog var det sunk cost som skulle illustreras?

[Anders Gustafsson]

De exemplen du tar upp är sådana där det är någorlunda enkelt att se vad som skapar den negativa effekten, finanskrisen har väl snarast visat att det är väldigt svårt att veta vilka incitament man skapar. Tror inte att det kommer att vara så enkelt att ta reda på vad vi gjorde fel och vad vi bör göra rätt nästa gång, jämfört med att genomskåda att visgossarna ljög om häxorna.

Företagsledarna har små incitament att lära sig, givet den moral hazard vi har just nu skulle jag säga.

Och givetvis skall det vara sunk cost, my bad.

[Attila]

Att genom politiska styrmedel höja bankernas kapitaltäckningskrav känns knappast som en reglering - utan som ett måste om man vill överleva som bank - om det nu INTE skulle finnas en riksbank som fyller på reserverna när det blir tomt... Och det är ju ett politisk ingrepp även det.

Historiskt sett har det ju faktiskt funnits banker som varit 100% solida. Kanske inte så populärt ur ett politiskt perspektiv då man inte kan styra dessa banker med reporäntan. Sett ur ett dylikt perspektiv känns de flesta regleringar som hundratals små korkar i syfte att täta ett genomruttet läckande skrov. När många av oss inte ens vill åka båt.

[Nils Lindholm]

Ta bort konkursen.
Vem uppfann den o enbart för bolag !
Tror inte fordringsägaren uppfann konkurslagen.
Den 'som driver bolag' kan krypa bakom bolaget o låta fordringsägaren o till slut den yttersta människan 'betala kalaset'.
Finns ingen ägare, som ju inte allas är ovanligt i Sverige, så blir det ju tjänstemännen som driver bolaget, Styrelse, VD o neråt.

'moral hazard' alltså.
Där privata står med skulden tills 'döden skiljer dej åt'.

[Emil]

Nils

1) bade foretag och personer kan sattas i konkurs i Sverige

2) om man avskaffar konkurs dodar man formodligen hela aktiemarknaden och gor att folk inte langre vill investera i foretag utan att sjalva driva dem - kanns knappast onskvart.

3) fodringsagare har nog inte sadar avsevart mycket emot konkurser eftersom det ger dem verktyg for att fa tillbaka (en del) av sina pengar eller ta over foretaget vilket det inte ar sakert att de hade kunnat annars.

[Ture]

Att driva en bank är inte en mänsklig rättighet. Skall man göra det så måste man ha erfoderliga reserver för dåliga tider och en god intern kontroll så att man inte blir för vidlyftig i sin kreditgivning. Gissa om bankerna tänker använda strängare kapitalkrav som ett argument att öka på sina marginaler...

-men Norberg är oftast alltför populistisk i sina krönikor...de enkla lösningarnas man blir de falska lösningarnas man..

[Björn Brändewall]

För att politiker ska lära sig av sina misstag känns det som att det måste vara uppenbart (för allmänheten) att den förda politiken för något negativt med sig. Sjukdomsinsikt är bra. Rädsla för att göras till åtlöje kan vara en effektivare drivkraft än rädslan för att göra skada. Frågan är om dagens makthavare har erkänt sina misstag med finansmarknadspolitiken.

Dagens makthavare kanske innerst inne har insett sina misstag och bara håller uppe den retoriska fasaden för att slippa erkänna felen. Men det finns då en risk att morgondagens makthavare tror att dagens makthavare är uppriktiga, och förbereder sig för att upprepa misstagen.