Om Borg-kommissionen och Tvärdrags avslöjande
2 maj 2011, kl 23:02 Här finns nu Tvärdrags artikel som säger sig avslöja “hur bred Borg-kommissionen egentligen var och hur det kom sig att vänstertankesmedjan Arena Idé kom med på båten”.
[Bakgrund: Borg-kommissionen skrev jag om här, vilket sannolikt ledde till mitt omnämnande i ovan nämnda artikel.]
Sakfrågan först: Det råder delade meningar om hur stora utmaningar som skapas för välfärdsstaten av demografiska förändringar de närmaste årtiondena. Å ena sidan, argumentet att försörjningsbördan ökar så kraftigt att ett systemskifte är påkallat. Å andra sidan, argumentet att ålderschocken är ett konstruerat påfund för att kunna driva igenom ett opåkallat systemskifte.
För den som vill fördjupa sig i sakfrågan, har ekonomen Martin Karlsson i debatten kritiserat både överdrifterna och underdrifterna, här i en skrift utgiven av Ohlininstitutet, här i en kritik av Daniel Ankarloos bok Marknadsmyter Välfärdsmyter (vilket resulterade i tämligen laddad polemik, se länkar på Daniels hemsida).
Tvärdragförfattarna Felix Antman Debels och Daniel Suhonen lutar mer åt Ankarloo-linjen, att välfärdsstaten klarar sig fint utan nyliberala reformer, och gillar inte att Arena och Timbro diskuterar finansieringsgap, topping up och prioriteringar inom äldreomsorgen.
Men vad är nyheten i den stort uppslagna Tvärdrags-artikeln? En poäng som görs är att kommissionen inte var så politiskt bred som vissa hävdar. Dess socialdemokrater är så kallade högersossar.
Det är korrekt, men knappast någon nyhet. Ej heller gör det kommissionen mindre intressant, snarare motsatsen: Merparten av den politiska förändring som format dagens Sverige är resultatet av pragmatisk enighet mellan borgare och högersossar. Missnöje med denna mittenkonsensus finns inte bara på vänsterflanken inom socialdemokratin utan också i moderaternas högerflank.
Ett annat avslöjandet är att Timbro/Svenskt Näringsliv betalade det mesta av kommissionen. Det kan nog stämma. Näringslivet kan knappast klandras för detta. Däremot är det underligt och beklagligt att LO – som knappast har ont om pengar – är så snåla med att finansiera tankesmedjor och forskningsinstitut som kan vara motvikter.
Historiskt exempel: 1985 - 2006 fanns FIEF, en facklig motsvarighet till IUI (nuvarande IFN). Nog var det dumt att lägga ned detta? (DN-artikel om nedläggningsbeslutet).
Så till min huvudpoäng: Det mest slående med Tvärdrags-artikeln är hur omedvetna artikelförfattarna tycks vara om de kraftiga förändringar som välfärdsstaten redan genomgått. De skriver att Borg-kommissionen…
öppnar också för att kommunerna ska tillhandahålla ett basutbud med möjlighet att privat ”toppa upp” välfärden med tilläggstjänster. Klassamhället på ett servicehus nära dig. (s. 9)
Det låter här som om klassamhället är något som kommer om topping up införs. De menar såklart att det förstärks om topping up införs. Kruxet är bara att topping up redan förekommer. Kommunerna har sedan tidigt 1990-tal lagt ut äldreomsorg på privata företag, som naturligtvis också kan erbjuda andra tjänster. Lite längre fram i samma nummer av Tvärdrag säger forskaren Marta Szebehely
Redan i dag är det fullt möjligt att köpa tilläggstjänster till den offentligt finansierade hemtjänsten och utnyttja skattesubventionen för hushållsnära tjänster för detta. (s. 23)
När människor hamnar på ett äldreboende kommer de att vilja använda en del av sina besparingar till att göra livet behagligt. Alla vill ha bra omsorg, någon vill ha portvin till efterrätten, någon vill ha massage och någon vill leva asketiskt för att kunna ge barnbarnen ett arv. Att säga nej till en diskussion om vad av detta som ska betalas hur (skatt, avgift eller ur den gamles egen ficka) är knappast konstruktivt.
Det är också ett faktum att gamla på grund av både tillfälligheter och medvetna val har olika mycket besparingar, och det lär bli svårt att hindra människor från att använda dessa, alldeles oavsett om det anses önskvärt eller ej.
En snäll tolkning av artikeln är att författarna menar att det är värt att höja skatterna för att kunna erbjuda en hög nivå på det som ingår i det offentligt finansierade paketet. Kanske kommer det i valet 2022 att vara en vinnarfråga att göra momsen enhetlig för att kunna ge mer pengar till äldreomsorgen?
Reader Comments (13)
Men jag landar i ungefär samma slutsatser som du vad gäller topping up, fast kanske av delvis andra skäl. Jag är också med i Tvärdrag och skriver bla:
"Om den generella välfärden tidigare har varit en garant för ett starkt stöd för ett högt skatteuttag, kan paradoxalt nog en viss möjlighet för avgiftsfinansierade tjänster i framtiden vara en garant för ett bibehållet starkt stöd för den generella välfärden. Idag är pensionärer några av de flitigaste användarna av RUT-avdraget. Förmodligen har detta att göra med att många pensionärer inte tycker sig kunna få rätt hjälp av äldreomsorgen. Konstruktionen med RUT är inte någon bra användning av skattepengar, men det kommer alltid att finnas pensionärer som vill köpa mer städhjälp än vad som är rimligt att finansiera över skatten. Om dessa personer hade möjlighet att köpa den typen av stöd genom hemtjänsten – det vill säga genom att tillåta en blandning av avgifts- och skattefinansierad välfärd inom äldreomsorgen, vilket idag inte är tillåtet i den kommunala sektorn – skulle antagligen dessa personers förtroende för det offentliga öka. Och detta förtroende är nödvändigt för att kunna bibehålla en stark välfärd."
1. Jag tror att topping up är en viktig förklaring till att välfärdsstaten har fortsatt stöd även i den övre medelklassen, och att det därför är torde vara önskvärt även för dem som vill att välfärdsstaten ska finnas där för helt andra grupper.
2. Jag läste även din artikel. Den var bra, om än med ganska många försiktiga formuleringar ;-)
du har hänvisat till fel bok i ditt inlägg. Debatten mellan mig och Martin Karlsson gällde min nya bok VÄLFÄRDSMYTER (2010): http://www.adlibris.com/se/product.aspx?isbn=9185949213. Den kan nog intressera dig. I kapitel 2 av den har jag lite kritiska anmärkningar mot din historik i "Den kapitalistiska välfärdsstaten" och ditt resonemang om "topping up". Borgkommissionens, SKL:s och Långtidsutredningarnas larmrapporter om "ålderchock" och "finansieringsgap" inför framtiden är dock min huvudsakliga måltavla för argumentation i boken.
/Daniel
Kan någon förklara varför vänstern känner sådant obehag inför Borg-kommissionen? Slutrapporten är ju så erbarmligt dålig att man borde vara tacksam för att Timbro vill slösa bort sina pengar på sådant skräp.
Har sett din nya bok, men seden bjuder ju att du ger mig ett signerat ex när vi av en slump ses på Tröls i Malmö ;-)
@Martin Nu tar du i.
Du resonerar intressant om avgifters fördelningskonsekvenser. De kan dock utformas så att de är inkomstberoende, vilket gör att man kan vinna vissa av fördelarna med avgiftsfinansiering utan att behöva ta de fördelningspolitiska nackdelarna med avgifter som är satta i kronor. Värt att fundera en smula på, tycker jag!
Dock förstår jag inte riktigt poängen med att tillhandahålla tjänster icke relaterade till omsorgsbehov inom ramen för kommunal hemtjänst. Är inte detta en variant på butlerförslaget?
Om man beaktar att avgifterna i äldreomsorgen täcker 3.7 procent av driftskostnaderna (för barnomsorgen är motsvarande siffra betydligt högre) kan man tycka att det finns utrymme för en viss expansion. Dock får man inte glömma att det svenska systemet med en dominerande finansiär kan ha avsevärda effektivitetsfördelar. När man väl öppnar för finansiering från flera olika håll kan det bli väldigt svårt att få till stånd ett genomtänkt och rationellt system, vilket erfarenheterna från exv Storbritannien, Tyskland och USA visar. En socialförsäkring av japansk modell, med ett nationellt system för vårdtyngdsmätning samt ett väldefinierat servicepaket vore förmodligen att föredra. Jag skulle gissa att ett sådant system är bättre ägnat att vidmakthålla stödet för välfärdsstaten, än möjligheten att köpa till extratjänster från kommunen.
Och om japanerna med sin demografiska outlook vågade satsa på ett sådant system för bara 10 år sedan, torde det vara förhållandevis riskfritt att göra det i Sverige.
Sen får man förstås hoppas att arvingarna bistår med "toppingen" när man gjort sig fattig.
Ang inkomstrelaterade avgifter: De har en hel del klurigheter i detaljerna för utformningen som måste beaktas. Incitamentet att göra sig fattig innan man hamnar på äldreboende skapas dock även av andra system som använts i Sverige. Jag vet dock inte uppdaterad på hur avgiftsstrukturen i Sverige ser ut just nu.
Anledningen till att det inte finns någon tydlig gräns för omsorgsbehov är att ingen sådan definierats. Mot bakgrund av haveriet i sjukförsäkringen bör man kanske hysa en viss skepsis mot politikernas förmåga att definiera omsorgsbehov. Men i andra länder verkar sådana system fungera alldeles utmärkt. Inget system är naturligtvis perfekt, men alla är förmodligen bättre än det svenska godtycket.
Vad jag däremot tror man bör undvika är att hamna i en situation liknande den brittiska, som p g a konkurrensen på både finansierings- och utbudssidan blivit ett sammelsurium av olika finansiärer och olika utförare. Alla britter jag känner tycks vara överens om att deras modell är irrationell, men ingen regering tycks ha förmågan att reformera systemet, eftersom det finns så starka intressen som föredrar status quo.
En omsorgstjänst som inte kopplas till omosrgsbehov är som vilken tjänst som helst och det är oklart varför inte också människor i förvärvsaktiv ålder ska få tillgång till motsvarande utbud (det är här butlern kommer in). Jag tycker det är väldigt jobbigt att raka mig, så jag skulle gärna anlita en kommunalt subventionerad barberare. Det är mycket möjligt att mitt stöd för välfärdsstaten skulle öka av en sådan åtgärd. Men välfärdsstatens överlevnad ska väl inte drivas hem genom att kommunerna subventionerar tjänster som är helt orelaterade till deras kärnverksamheter?
Personligen är jag som sagt snarare böjd att tro att stödet för välfärdsstaten upprätthålls genom enkla och tydligt definierade principer för "eligibility" -- alltså i princip motsatsen mot det ni förespråkar. Jag har inga vetenskapliga belägg för detta, mer än min personliga reflexion att det verkar som att engelsmännens (obegripliga) stöd för NHS eller tyskarnas starka tro (nåja) på det egna socialförsäkringssystemet är ett resultat av att det offentliga åtagandet uppfattas som tydligt och överskådligt.
Men har man kommunal hemtjänst kan man inte göra det. Om man vill ha mer städning än biståndsbedömningen gett rätt till måste man köpa det av någon annan. Jag tänker mig att det kan innebära att man får städning säg en timme i månaden av kommunen, och sedan x antal timmar extra av ett företag.
Att köpa tjänsterna är alltså fullt möjligt redan idag, och inte bara för äldre utan för vem som helst. Jag ser det mest som ett sätt att höja kvaliteten för den enskilde att kunna få alla hushållsnära tjänster utförda av samma personal. Det är naturligtvis också en konkurrensfördel för privata företag att kunna erbjuda mer tjänster än kommunen. Ska man behålla förtroendet för den offentligt utförda välfärden, vilket jag tycker är viktigt, måste villkoren vara mer lika.