Forskare som uttalar sig om sådant de inte forskat om
30 jan 2012, kl 23:10 | Lite väl akademiskt, Samhälle och politik Bloggen forskarfeministen (Christine) påtalar att Annica Dahlström (aktuell pga avgång) inte forskat om könsskillnader i hjärnan, utan mestadels om vävnader. Eftersom Dahlström ofta framställs som en forskningsauktoritet i frågan om biologiska könsskillnader, är detta intressant att veta. Men Christine skriver också:
en forskare är enbart expert på det ämne hen forskar i/om.
Det är en vanlig hållning: Folk som ogillar Stiglitz åsikter om globaliseringen brukar påpeka att han fick priset för forskning om något helt annat. Fler exempel finns.
Men stämmer det? Jag är tveksam – av två skäl:
1. Det finns forskare som inte ens är experter på det ämne hen själv forskar om. De kan sägas vara experter på sin egen forskning, men har inte prioriterat att skaffa sig en överblick över ämnet som helhet. Jag har läst många artiklar som har intressanta resultat och en övertygande metod, men där författarna inte ansträngt sig märkbart för att sätta den egna forskningen i kontext eller ta reda på varför resultaten skiljer sig från andra som studerat exakt samma ämne.
2. Det går utmärkt att läsa in sig på vad forskningen säger utan att själv ha forskat. Det underlättar nog att ha forskat på åtminstone något område, men vissa lyckas utan att ens själva vara forskare.
Således: Idealiskt borde en forskare vara expert, inte bara på sådant hen själv forskat om. I praktiken är det inte ens säkert att forskaren kan sätta den egna forskningen i ett begripligt sammanhang.
(NB: inlägget är INTE tänkt som vare sig ett försvar eller kritik av Dahlströms skriverier om könsskillnader eller Stiglitz dito om globaliseringen)
Reader Comments (13)
Men föreställningen att forskare inte bör uttala sig utanför sina områden bottnar ju i ett informationsproblem, nämligen att det krävs en expert för att avgöra vem som är expert. Vill man luckra upp den föreställningen bör man ju också komma med ett svar på hur olika avarter ska motverkas, såsom exv det "Madestamfenomen" som diskuterades förra året.
Problem kan som jag ser det uppstå när forskare uttalar sig som kommenterande experter, men uttalar sig utanför det område där man har expertkunskaper. Man kan lätt tänka sig att en disputerad statsvetare som själv forskar om svensk partipolitik har bra mycket bättre koll på andra områden än han/hon specifik forskat om än 95 procent av befolkningen. Jag ser det alltså inte som apriori problematiskt att man uttalar sig utanför sina egna specifika oråden.
Problem kan dock uppkomma när man uttalar sig om sådant där andra är bra mycket mer lämpade. Jag fick en gång frågor från Skånska Dagbladet om vad som driver lokala partier, apropå Staffanstorpspartiet i min hemkommun. Jag visste förstås en hel del mer än journalisten om detta, men valde ändå att hänvisa till Gissur E, som ju specifikt forskar om sådana frågor.
Problem kan också uppkomma om man uttalar sig osakligt. Henrik Oscarsson har använt begreppet "statsvälska" om detta, om statsvetare som uttalar sig mot bättre vetande (eller snarare mot etablerad vetenskaplig kunskap).
Personer som de statvetare vi ofta ser - ingen nämnd, ingen utpekad - behövs också i offentligheten, det är min bestämda uppfattning. Hellre att de uttalar sig än att Lena Mellin och KG Bergström gör det.
Hur som helst: de akademiker som väljer offentlighetens ljus måste nog ta med i beräkningen att de kan bli ifrågasatta på sakliga grunder. Vilket också torde gälla för de ovan utpekade journalisterna.
<i>Det går utmärkt att läsa in sig på vad forskningen säger utan att själv ha forskat. Det underlättar nog att ha forskat på åtminstone något område, men vissa lyckas utan att ens själva vara forskare.</i>
Jag håller faktiskt med dig, och hade faktiskt planerat att problematisera detta påstående i kommande inlägg. Jag ska också säga att trots att jag inte skrev så i inlägget anser jag inte att det är HELT irrelevant att någon är professor i ämne X även när denne skriver om ämne Y, för jag tror att någon som har forskarutbildning och som har forskat länge har större möjlighet än andra att läsa in sig på ett ämne och också till viss del bedöma kvaliten på studierna även utanför sitt direkta ämnesområde (givetvis så finns det som du skriver många som kan det utan att ha någon formell utbildning också). Om jag bara utgår från mig själv så upplever jag efter fyra år som doktorand att jag har lättare att sätta mig in i ämnesområden som ligger utanför mitt forskningsfält än vad jag skulle ha haft för fyra år sedan.
(Att jag skrev som jag gjorde var mest i frustration över att så många verkar se Dahlström som en auktoritet på området könsskillnader, samt att många inte kan hålla reda på vad hon verkligen forskar på)
Ja självklart. Håller även med om att forskare som driver en kontroversiell tes ibland kanske är mindre noga med att ge en rättvisande bild av hela forskningen.
Nåväl, en brännande fråga är ju som du skriver, "att det krävs en expert för att avgöra vem som är expert". Hur löses detta?
Det vore ju trevligt om den med doktorshatt eller åtminstone professorstitel alltid har förmågan att återge konsensussynen i det egna fältet på ett rättvisande och någorlunda begripligt sätt, men så är ju inte fallet.
Men kanske är korrelationen tillräckligt hög för att motivera viss auktoritetstro?
Jag misstänker det finns fog för en hel del kritik av Dahlström men jag skulle inte fästa särskilt stort avseende vid att könsskillnader inte är hennes forskningsområde. Som neuroforskare med intresse för könsskillnader borde hon vara insatt och kunnig i området. Dessutom torde hon ha samma incitament att behålla sitt anseende bland sina forskarkollegor genom att uttala sig sakligt som en som specialiserat sig på området.
Kanske uttalar sig Dahlström trots det osakligt, men utifrån det enskilda fallet tycker jag inte man kan dra några generella slutsatser. Det finns ju också exempel på forskare som uttalat sig osakligt utan att man kan använda ursäkten att de uttalar sig om saker de inte forskat om.
det finns goda argument mot Chomsky, men inte att han är lingvist. (dito Johan, men inte att han är idéhistoriker)
Håller även med Johan.
det här blev ju en intressant tråd!
Men vilka tips ger man till en lekman som vill veta vilka som går att lita på?
Ingen kanske ar det basta radet som kan ges?
Gäller det någon med exekutiv makt så har man ju inte den lyxen, track record är kanske just det enda man har att gå på, eller?
Fast hur ofta hör man av sig till någon kunnig för att få veta nåt?