Fler pusselbitar i krisen – varför den expansiva penningpolitiken inte tycks skapa inflation
10 aug 2012, kl 12:17 | Samhälle och politik (Bakgrund: Tidigare inlägg om krisens orsaker 1 2 3 4 5 6)
4 augusti publicerades en kort notis i DN:
ECB:s styrande råd beslutade i torsdags att höja gränsen för kortfristiga lån som Greklands centralbank kan acceptera som säkerhet i utbyte mot nödlån.
Gränsen har hittills varit 3 miljarder euro, men nu utökas den till 7 miljarder. Därmed kan Greklands regering få tillgång till ytterligare 4 miljarder euro
Den exakta innebörden av dessa ord är mystik även för skolade ekonomer. Uppenbart är dock att Greklands regering genom manövern får tillgång till nya pengar. I allt högre grad hanteras krisen i Europa genom att både banker och stater “rekapitaliseras”, ofta på sätt och villkor som inte är helt transparenta (LTRO är nyckelordet, och det kommer sannolikt mer av den varan).
Nyligen talade Lars Calmfors klarspråk i DN om vad som händer:
Om krisländerna verkligen är i grunden insolventa, kommer ECB att göra stora kapitalförluster om man köper […]statspapper som sedan faller i värde. [men] ECB kan alltid trycka hur mycket pengar som helst. […] Till skillnad från vanliga banker kan en centralbank förlora allt eget kapital och fortsätta att arbeta med ett negativt sådant. Det beror på att rätten att utge sedlar innebär tillgång till räntefria lån från företag och hushåll. […]
Calmfors anlägger även ett public choice-inspirerat synsätt på skeendet:
Att låta ECB och de nationella centralbankerna ta kostnaderna för krisstöden uppfattas ibland som ett sätt att inte belasta skattebetalarna [men] ECB-stöd till krisländerna är i själva verket ett sätt att dölja kostnaderna för krisstöden för väljarna, eftersom finansieringen i form av lägre offentliga utgifter och högre skatter skjuts på framtiden. Några parlamentsbeslut behövs inte heller. Det är lätt att förstå varför många politiker tycker att den bristande transparensen är bekväm. Men den är ett allvarligt demokratiskt problem [och] politiskt mycket farlig, eftersom de känslor som finns av att den politiska eliten manipulerar väljarna riskerar att förstärkas.
I flera av länkarna ovan, uttrycker jag skepsis mot försök att hantera krisen genom att sätta fart på sedelpressarna, dels för att nyskapande av pengar gör att pengarna faller i värde, dels på grund av de fördelningspolitiska implikationerna, och (framför allt) för att detta inte är en långsiktigt lösning. I kommentarsfältet och på andra håll har jag stött på två motargument rörande de två första punkterna, som jag funderat en hel del på:
Tänkbar invändning 1. Inflationen är fortsatt låg, så det är ingen risk att penningpolitiken är för slapp.
Korrekt. Men den korrekta jämförelsen är inte inflation över tid, utan vad inflationen skulle vara med en annan penningpolitik. Utan interventionism skulle priser och löner i krisländer och krisbranscher falla mot jämviktsnivåer. Många skulle bli fattigare men deras konkurrenskraft skulle återställas.
Den nuvarande penningpolitiken syftar alltså till att undvika deflation, och eftersom vi eljest sannolikt skulle se en kraftig sådan, är politiken inflatorisk trots att inflationen inte tar fart. Pengar är mindre värda än vad de annars skulle vara.
Tänkbar invändning 2. Den expansiva penningpolitiken leder inte till högre inkomstspridning
Korrekt igen. Men även här är den relevanta jämförelsen inte över tid, utan med ett kontrafaktiskt scenario. Med den rådande politiken (nödlån, partiella skuldavskrivningar, låga styrräntor och rekapitaliseringar av Europas banker) trycks nya pengar så att de som gjort stora förluster kan täcka dessa. Konsekvenserna av stora förluster för kapitalägarna mildras, arbetare slipper kraftiga reallönefall. Är detta bra eller dåligt?
När kapitalägare skyddas från stora förluster är detta (som jag ser det) normativt problematiskt: Inkomstskillnaderna i kapitalismen försvaras ofta med att kapitalägarna tar en risk, blir rik om det går bra, tar en förlust om det går dåligt. Om förlusterna socialiseras medan vinsterna är privata, är det inte längre kapitalism. Bortsett från denna normativa aspekt uppmuntras ett överdrivet risktagande, vilket hämmar den ekonomiska utvecklingen för alla.
När arbetarna skyddas från kraftiga reallönefall kan detta naturligtvis uppfattas som positivt. Men nackdelen är att konkurrenskraften inte återställs, och arbetarna får hög arbetslöshet.
(Det här blev långt… får spara lösningarna till ett senare inlägg ;-)
Reader Comments (4)
Vad baserar du detta på? Är ingen ekonom, men trodde man talade om sticky wages/prices osv. Eller?
Frågan är hur lång tid det tar, ty det råder ingen tvekan om att löner och priser är "sticky" på kort sikt. Men det tar utan tvekan längre tid om man inte talar klarspråk om att detta måste ske. Min poäng är att man får den nominella flexibilitet så den ekonomiska politikens institutioner bäddar för.