Senaste poster
Populära
Google Scholar
« Den nya konservatismen. | Main | Finansinspektionen, kontanter och sexhandel »
fredag
nov182005

Nya Zealand - föredöme eller skräckexempel?

365946-212539-thumbnail.jpgNya Zealand är ett lustigt land för samhällsvetare, eftersom det framhålls både som föredöme och skräckexempel på konsekvenserna av ett liberalt systemskifte innebär.  1994 gav Tidens förlag ut boken Nya Zeeland - systemskifte i kris . Ungefär samtidigt bjöd Timbro in landets tidigare finansminister, Sir Roger Douglas, såsom varandes hjärnan bakom systemskiftet, att tala under rubriken "Från stagnation till tillväxt".

365946-212554-thumbnail.jpgDet går att hitta ekonomer som är kritiska: 1997 kunde John Quiggin driva tesen att liberala reformer misslyckats i både Nya Zealand och i Australien - Australien klarade sig dock aningen bättre för att systemskiftet genomfördes lugnare där.  Men vad har hänt sedan dess?

Lite letande i OECDs databaser leder till slutsatsen att det varit ganska bra drag i både Nya Zeeland och i Australien de senaste 10 åren: Både Real BNP (irriterande nog inte per capita) och arbetslöshet utvecklas starkt. (I diagrammen jämförs med Sverige och USA.)

365946-212559-thumbnail.jpgReal BNP och jobb är dock inte målet med all mänsklig verksamhet, och vid en titt på spädbarnsdödligheten kommer Sverige mycket bättre ut i jämförelsen.  Och dataserien för Nya Zealand upphör mystiskt strax efter att spädbarnsdödligheten vänt uppåt (!).

När det gäller ojämlikheten har skeptikerna rätt: Den har ökat enligt Statistics New Zealand, framför allt mellan 1986 och 1991. Huvudorsak till detta var att toppinkomsterna drog ifrån medelinkomsterna, vilket inte syns i diagrammet som visar kvoten mellan den rikaste och fattigaste femtedelen av hushållen.

Det tycks dock som om ojämlikheten slutat öka: "Income inequality rose slightly over the period from 1991 to 1998, but has not shown any significant change between 1998 and 2001."  Samma mönster gäller andelen barn som lever i familjer med under 60 procent av medianinkomsten - dvs en markant ökning kring 1990, därefter en viss minskning. (Källa)

Fig72.gif 

Vilka slutsatser kan då dras av detta? Egentligen inga alls: Tillväxten kanske skulle ha varit ännu högre om länderna infört planekonomi. Men mina tankar om vad liberaliseringar innebär bekräftas av dessa grova data: Ökad ojämlikhet i utfall är en väntad konsekvens, men nästan lika snabbt får man positiva effekter av ökad konkurrens.

Beroende på vad som anses viktigast kan således Nya Zealand sannolikt duga både som föredöme och skräckexempel.

PrintView Printer Friendly Version

EmailEmail Article to Friend

References (1)

References allow you to track sources for this article, as well as articles that were written in response to this article.

Reader Comments (12)

Spädbarnsdödligheten kan ju dock vara lite problematisk att tolka. Att de blivit rikare och fått bättre teknisk utveckling kan ha lett till att de medicinskt försöker rädda barn tidigare, lyckas med en del med misslyckas med en del.
18 nov | Unregistered CommenterMikael
Tur att du inte är läkare och drar slutsatser på basis av "råa korrelationer" som är "nerlusade av kausalitets- och endogenitetsproblem"!
18 nov | Unregistered CommenterMartin
Här kommer lite info om det Nya Zeeländska tillväxtmiraklet, baserat på köpkraftsjusterad BNP per capita: 1985 hade Sverige en BNP per capita på $14.504, Nya Zeeland $12.459 och Australien $14.835. Siffrorna för 2003 är S $28.987, NZ $23.229, AU $30.103.

Uttryckt som index har NZ växt med 86 procent sedan systemskiftet började, Australien med 103 procent och Sverige med 100 procent.

Med andra ord: om Sverige är en tillväxtmässig katastrof gäller detsamma för Australien och Nya Zeeland. Och omvänt.
18 nov | Unregistered CommenterMartin
Martin, varfor drar du jamforelsen fran 1985? Borde inte aret for systemskiftet vara lampligare?
18 nov | Unregistered Commenterpontus
Douglas tillträdde 1984. Menar du att effekter kan noteras redan första året?

Jag hänger inte med riktigt.
18 nov | Unregistered CommenterMartin
Ar det ocksa da systemskiftet skedde?

Jag trodde det fanns en poang i att Bergh tittade pa siffror fran 1995. Men kanske inte.
18 nov | Unregistered Commenterpontus
Men jag haller inte med om slutsatsen: "om Sverige är en tillväxtmässig katastrof gäller detsamma för Australien och Nya Zeeland. Och omvänt."

Ett land kan forandra sin tillvaxt fran 0% till 2% och detta kan betraktas som en stor framgang. Ett annat land kan ga ifran 4% till 2% och detta bor raknas som en katastrof. Eller?
18 nov | Unregistered Commenterpontus
Martin, jag hoppas du förutsåg att jag skulle förutse din kommentar om råa korrelationer, så mitt svar redan finns i artikeln.

Diskussionen om när systemskiftet började är underlig, eftersom det inleddes så smått redan före 1984, men Douglas fullföljde och intensifierade reformerna - till väljarnas förvåning, om jag minns rätt.

Intressantare ät ju såklart att fråga sig hur lång tid det tar innan ett "systemskifte" får effekt, därav min nyfikenhet på vad som hänt de senaste 10 åren.

Eftersom Martin ändå är inne och rotar i data, kanske det snart kommer en indexserie över köpkraftjusterad BNP per capita för länderna i fråga - 1985 är väl ett ok startår.
18 nov | Unregistered Commenterbergh
Pontus: Jag ar ingen makrokille, men jag hade for mig att man brukar tala om betingad konvergens, d v s att en lagre utgangsniva ger hogre tillvaxt "per automatik". I det perspektivet torde Nya Zeelands tillvaxt te sig extra futtig: nivaskillnaden gentemot Sverige/Australien (och USA osv) var sa stor att man borde fa lite extra skjuts automatiskt.

Andreas: Savitt jag kan se ar alla dina referenser overens om att 1984 representerar startaret. Men vad ar det som ar underligt med denna diskussion?

Hur kanslig min iakttagelse ar for valet av startar vet jag inte. Jag tror att Australien och NZ framstar som nagot mer framgangsrika om man flyttar fram startpunkten tio ar.

Men ett systemskifte som far positiva effekter forst pa femton ars sikt kanske inte ar den optimala forebilden?
19 nov | Unregistered CommenterMartimn
Men med "betingad konvergens" sa brukar man prata om ulander vs. i-lander. Dvs att det inte ar konstigt att Kina vaxer med 10% arliga pga deras laga utgangspunkt. Sverige hade 16% hogre BNP/capita an Nya Zealand 1985,k inte 400% som relationen ar idag med Kina. Det ar lite naivt att tro att de effekterna skulle ha kickat in (som exempel kan det namnas att sverige ligger ungefar 20% over spanien i samma matt, men sveriges tillvaxt ar hogre: shame on spain!).
19 nov | Unregistered Commenterpontus
>Men ett systemskifte som far positiva effekter forst pa >femton ars sikt kanske inte ar den optimala forebilden?

Optimalt, knappast. Men kanske bättre än alternativet, om vilket vi bara kan gissa: Hur skulle det se ut i NZ om inget i politiken förändrats?
20 nov | Unregistered Commenterbergh
Hum... Jag drar mig till minnes att ha läst en studie av Barro och Sala-i-Martin som analyserar och hittar konvergens för USA:s delstater. Och nog har argumentet varit att konvergensen framför allt kommer för länder med liknande ekonomiska och poltiska system? Är det någon som på allvar tror att Zimbabwe ör på väg att konvergera med USA?

Men bortsett från detta: finns det anledning att tro att konvergensen plötsligt upphör? Om Kina har en stor "fördel" av ett lågt utgångsläge borde Spanien väl åtminstone ha en liten? Om inte - vad är det för mekanismer som leder till konvergens? Jag trodde det var möjligheten att åka snålskjuts på andras tekniska landvinningar. Låter som Spanien för mig; för inte har man etablerat ett nytt Silicon Valley i Spanien?
21 nov | Unregistered CommenterMartin

PostPost a New Comment

Enter your information below to add a new comment.

My response is on my own website »
Author Email (optional):
Author URL (optional):
Post:
 
All HTML will be escaped. Hyperlinks will be created for URLs automatically.