En gång universitet, alltid universitet

I stockholms fria ser jag att Miljöpartiet och de borgerliga gör en del för att motverka omvandlingen av den högre utbildningen i Sverige till en enda stor examensfabrik. Utmärkt. Men om folkpartisterna Axel Darwik och Cecilia Wigström är så måna om kvalitet framför kvantitet, varför lovar folkpartiet mer pengar till universiteten? Dessutom förstår jag inte varför argumentationen måste vara så svulstig:

Folkpartiet liberalernas viktigaste ambition, om vi får möjligheten att efter nästa val leda landet, är att se till att Sverige kan möta den globala utmaningen. Ryggraden i vår strategi är kunskap. Därmed är högskolan spjutspetsen i vår arsenal för att möta utmaningen från länder som Kina och Indien.

Trots dessa floskler är det bara en gradskillnad vi talar om. De borgerliga kommer exempelvis inte att ta tillbaks någon av de universitetsuppgraderingar som diverse högskolor nyligen fått (Av samma skäl som förhindrar socialdemokraterna från att förstatliga privatiserade bolag, eller lägga ner fungerande friskolor).

Min poäng är att de, framförallt socialdemokrater, som driver på den kraftiga utbyggnaden av massutbildningen har missat en viktig faktor: Mer utbyggnad, och mindre resurser per student skapar missnöje hos en växande grupp av både studenter och lärare. Det är bara en tidsfråga innan detta i sin tur leder till ökade krav på terminsavgifter och selektiva elitinstitutioner av amerikanskt snitt.

Är det verkligen den utvecklingen som utbildningsfabrikens ingenjörerer vill påskynda?

Comments

[Mikael]

Jag tycker det borgerliga stått för ett antal märkliga utspel i utbildningspolitiken. Jag kan t ex inte för allt i världen förstå, som tas upp i den hänvisade artikeln, varför de skulle vara glada för införande av yrkesexamina och liknande. Och varför envisas dem med att trycka på för mer monopoliserande? Lärare ska auktoriseras etc. Vansinnigt i mina ögon. Dels eftersom en hel del forskning tyder på att frågan om "behöriga" lärare knappast är något viktig faktor i att förklara grundskolans kvalitet, och som sagt p g a monopoliserandts normala negativa effekter.

Vad angår finansieringen tycker jag Norges intitiativ skall bli spännande att följa. Där det mer explicit kopplas till publicering. Jag tycker systemet att smeta ut resurser över hela Sveriges flora av universitet och högskolor är olyckligt. Men när man, som verkar komma i större omfattning, skall satsa på "elitcentran" eller slussa pengar i större utsträckning via t ex Vetenskapsrådet kan man fråga sig vilka mekanismer man sätter i rullning. Återigen handlar det då snarast om rätt professorer som känner rätt professorer som ger professorer och deras kollegor mer pengar.

Basera istället finansiering baserat på publicering. Ex post, där finanseringen styrs av tidskrift och antal etcetera. [Jag tror förstås att ett sådant system i princip kommer innebära samma sak som explicita satsningar på elitcentran. Men det blir mer öppet, mindre av vänskapskorruption, och ett system som är mer skyddat från kritik mot just detta]

[bergh]

Det ligger i mycket i vad du skriver, mikael. Fokus på auktorisation av lärare är jag också skeptisk till.

Finansiering enbart på basis av publikationer låter farligare, risken blir uppenbar att detta snedvrider verksamheten på ett olyckligt sätt, oavsett hur man räknar publikationer och viktar dess tyngd. Men det är nog en god idé att låta denna faktor spela viss roll.