Det låg pengar på gatan. Jag vet. Jag såg dem.

På 90-talet låg det - bildligt talat - pengar på gatan. Jag tänker på följande tre tillfällen:

1. Mitten på 90-talet. Nokia har precis slutat göra gummistövlar och börjat med mobiltelefoner. Affärsvärlden kallar företaget för möjlig turn-aroundkandidat. Där stack de ut hakan.

2. Mitten på 90-talet. En bostadsrättsetta i Malmö kostar 15000. Det är bostadsbrist i Lund och universitetet växer så det gör ont. Byggsatsen till öresundsbron har precis packats upp. Göran Persson har gett Malmö en högskola. Men jag bor lugnt kvar hos af-bostäder. För 2600 i månaden.

3. September 1992. Valutakaos i hela Europa. Sverige har minoritetsregering stödd av ett parti som leds av en greve och en tivolidirektör. Fast kronkurs är målet. Finland släpper marken. Sverige kontrar med styrränta på 70 procent. Det är lugnt. England släpper Pundet. Samma dag (!), klämmer Bengt Dennis till med 500 procents ränta. Utan ironi talades om trovärdig växelkurs.

Comments

[PerS]

4. Tidigt 90-tal när bankerna handlas till konkurskurser på börsen. Troligt att alla banker skulle gå under/förstatligas? (Jag böjde mig inte heller ner för att plocka upp tusenlapparna, möjligtvis kan jag skylla på att jag var för ung)

Beträffande din etta så framstår det ju givet i efterhand, men hur mkt aktier skulle du köpa i Tretorn om de plötsligt svängde om till nanoteknik (eller vad man nu ska jämföra med) idag? Dessutom är det konstigt att mobiltelefonen lyckats förbli en högmarginalprodukt (jämf. bilar) och inte blivit en standardelektronikpryl (jämf. miniräknare)

Blanka Framfab 2000 då? Uppenbarligen är inte möjligheterna förbi, bara att fortsätta vara vaken. Rättelse: bara att vakna, ska det vara.

[Mats]

Greven och tivolidirektören var de enda som tidigt i Riksdagen stod upp och sa att kronan borde släppas fri. Alla andra partier stod bakom fast kronkurs skulle försvaras nästan hur låmgt som helst.