Vem vinner på att man inte frågar folk vad de tjänar?
7 aug 2006, kl 19:00 | Samhälle och politik Dan Hylander citeras för lite i samhällsdebatten. Ur Höst i Paradis från plattan Lycklig Måne (1990) rycks därför följande:
En fest på sjätte våningen
med kallprat över drinkarna
där tystheten har blivit estetik
alla vet vad alla har
men ingen nämner summorna
för blygsamhet är alltid tres tres chic
Utan tvekan är det tabu att berätta eller fråga om inkomster. Däremot är det helt accepterat att diskutera inkomstökningar, exempelvis lönepåslag. (Man får passa sig så att man inte anger förändringen både i kronor och procent, för då kan ju nivån härledas - fast skolmatten täcker kanske inte detta längre?)
Vad förklarar denna norm?
Vissa jag frågat menar att det är oviktigt vad folk tjänar, vilket väl förvisso är ganska sant. Men många minst lika oviktiga saker är det ju helt okej - för att inte säga påbjudet - att göra konversation av.
Ovetenskapligt runtfrågande i bekantskapskretsen visar dock att det är ett extra stort normbrott att fråga sina egna arbetskamrater som jobbar med liknande göromål. Däremot kan man komma undan med att fråga folk i helt andra brascher: -Jaha, och vad tjänar "man" som proffessionell optimistjolleseglare då?
Således: Ju mindre nytta man har av att veta - desto mer okej är det att fråga!
Normen gör det lättare för arbetsgivare att behålla omotiverade löneskillnader. En annan effekt är att den ger facket sitt kanske starkaste argument för medlemskap:
-Vi kan hjälpa dig att löneförhandla, för vi - inte du - vet vad andra på din arbetsplats tjänar!
Reader Comments (10)
When it comes to the norm and the fact that you are wondering about it, I can't help but think about how similar you sometimes are to Kramer! I am reminded of Jerry referring to him as "Pod". As Wikipedia puts it,
"Pod: a slang term for an entity living as a human, but unable and/or unwilling to conform to societal and cultural norms and mores. There are a disproportionate number of IT professionals and math teachers who live as pods. The term was first used on the Seinfeld television show when Jerry Seinfeld told Cosmo Kramer that he (Kramer) was a pod."
Ett relaterat fenomen är att man inte berättar (och den väluppfostrade frågar inte) hur mycket skog man äger i Norrland. Min bedömning är att detta inte beror på att folk i Norrland är allmänt tysta utan på att man inte vill placera sig och andra i en obekväm situation genom att relatera till en hierarkisk ordning. Hemmansägare och speciellt de med mycket mark har av hävd åtnjutit en viss position jämfört med de som har små eller inga ägor...
Kanske kan "man själv" också vinna på att inte fråga? Jag tänker så här: jag inbillar mig att många människor inte har så stort inflytande över sina löner. Kanske pga dåligt självförtroende -> dålig på att löneförhandla individuellt ("jag förtjänar inte mer än så här")... Eller enväldiga chefer (läs prefekter) som strikt rangordnar sin personal enligt vissa kriterier (som kanske ligger utanför individens möjlighet att påverka)... Att då få veta att "man" är den sämst betalde på jobbet, eller att någon bekant i samma position någon annanstans håvar in två lock mer i månaden kan svida...
Kort sagt: fråga inte, så får du inget veta. Ignorance is bliss...
En morgontrött
A sugarplum lunker
A sugarplum lunker
De som lyckas bra i löneförhandlingarna, gillar normen för det att blir lättare för dem att lyckas bra. De som lyckas mindre bra, gillar normen för att de då slipper bli påminda om sin låga inkomst.
Som Pod har svårt att greppa sånt här, men jag gör mitt bästa ;-)
Men rörande Sarkes kommentar vill jag nog påpeka att hans tvenne antaganden känns orealistiska: Framgång mäts inte i pengar, och människovärde mäts inte i pengar. (Möjligen mäts det i skog, då ligger jag risigt till. Hur mycket skog äger du, Sarke?)
Själv värderar jag skog högre än pengar ;-). Som svar på din fråga: "Några tallar och en hel del myrmark"
Därmed inte sagt att rika svenskar inte kommunicerar deras lön. Det hittas på alla möjliga sätt att tala om det på, att man gärna åker skidor i franska alperna, att man har aktiekursutveckling som hobby, att man tycker det är fult med för korta kjolar, att man gärna piffar upp sin outfit med en scarf från harrods, att man ler vänligt när man blivit förolämpad.
Värt att notera är att de gamla ståndsrestriktionerna för klädsel verkar gå igen. Medelklassens män bär helst inte rosa skjorta. Arbetarklassens män helst inte skjorta alls. Det är viktigt att visa var man står på samhällsstegen, men att "ljuga" om sin position genom backslick när man bara är säljare på on-off är inte ok - det straffar sig i längden. Och att fylla sin garderob med nyanser i svart och något enstaka brunt/beige plagg för mer casual tillfällen får man bara göra om man pluggat vid lärosäte (Karlstad räcker inte).
De rika vinner på att aldrig tala högt om sin rikedom och samtidigt markera den tydligt skulle jag tro. Outsagda saker är nämligen mycket svårare att ifrågasätta än utsagda.
jag tror också att normen är ovanligt stark i Sverige, och du har absolut rätt i att den blir starkare ju högre inkomsterna är (det är en överklassfest som dan hylander sjunger om :-)
Utan tvekan vinner rika på att signalera sin rikedom på olika sätt. De måste dock välja signaler som är svåra att fejka för den som inte faktiskt är rik. Det är väl därför tillverkarna är så noga med att berätta hur man skiljer en äkta rolex från en falsk (sekundvisaren rör sig tydligen i hack endast på falska)
Dennis, jag trodde knappt att den fanns längre! Men det gör den. 190 kronor, inklusive frakt. Fast bara för ett län.
http://www.kalenderforlaget.se/taxering2004.html