Senaste poster
Populära
Google Scholar
« Har Sverige hög tillväxt och vems förtjänst är det i såfall? | Main | Skapar mer kapitalism alltid större klyftor? Exemplet Kina »
måndag
aug072006

Vem vinner på att man inte frågar folk vad de tjänar?

Dan Hylander citeras för lite i samhällsdebatten. Ur Höst i Paradis från plattan Lycklig Måne (1990) rycks därför följande:

En fest på sjätte våningen
med kallprat över drinkarna
där tystheten har blivit estetik
alla vet vad alla har
men ingen nämner summorna
för blygsamhet är alltid tres tres chic

Utan tvekan är det tabu att berätta eller fråga om inkomster. Däremot är det helt accepterat att diskutera inkomstökningar, exempelvis lönepåslag. (Man får passa sig så att man inte anger förändringen både i kronor och procent, för då kan ju nivån härledas - fast skolmatten täcker kanske inte detta längre?)

Vad förklarar denna norm?

Vissa jag frågat menar att det är oviktigt vad folk tjänar, vilket väl förvisso är ganska sant. Men många minst lika oviktiga saker är det ju helt okej - för att inte säga påbjudet - att göra konversation av.

Ovetenskapligt runtfrågande i bekantskapskretsen visar dock att det är ett extra stort normbrott att fråga sina egna arbetskamrater som jobbar med liknande göromål. Däremot kan man komma undan med att fråga folk i helt andra brascher: -Jaha, och vad tjänar "man" som proffessionell optimistjolleseglare då?

Således: Ju mindre nytta man har av att veta - desto mer okej är det att fråga!

Normen gör det lättare för arbetsgivare att behålla omotiverade löneskillnader. En annan effekt är att den ger facket sitt kanske starkaste argument för medlemskap:

-Vi kan hjälpa dig att löneförhandla, för vi - inte du - vet vad andra på din arbetsplats tjänar!

PrintView Printer Friendly Version

EmailEmail Article to Friend

Reader Comments (10)

Vad ar "omotiverade löneskillnader"? T.ex: Jag vet att jag tjanar mer an vissa av mina kollegor men det ar (till viss del) for att jag var battre pa att forhandla (och aven det kan ju vara en positiv signal till arbetsgivaren.)

When it comes to the norm and the fact that you are wondering about it, I can't help but think about how similar you sometimes are to Kramer! I am reminded of Jerry referring to him as "Pod". As Wikipedia puts it,

"Pod: a slang term for an entity living as a human, but unable and/or unwilling to conform to societal and cultural norms and mores. There are a disproportionate number of IT professionals and math teachers who live as pods. The term was first used on the Seinfeld television show when Jerry Seinfeld told Cosmo Kramer that he (Kramer) was a pod."
8 aug | Unregistered Commenterdr
Om framgång mäts i pengar och människors värde i framgång så blir inkomsten ett känsligt ämne - det kan vara stigmatiserade att tjäna för mycket såväl som för lite (möjligen i högre grad det förra - "du ska inte tror du är nån").

Ett relaterat fenomen är att man inte berättar (och den väluppfostrade frågar inte) hur mycket skog man äger i Norrland. Min bedömning är att detta inte beror på att folk i Norrland är allmänt tysta utan på att man inte vill placera sig och andra i en obekväm situation genom att relatera till en hierarkisk ordning. Hemmansägare och speciellt de med mycket mark har av hävd åtnjutit en viss position jämfört med de som har små eller inga ägor...
8 aug | Unregistered CommenterSarke
Bäste Dr Bergh,

Kanske kan "man själv" också vinna på att inte fråga? Jag tänker så här: jag inbillar mig att många människor inte har så stort inflytande över sina löner. Kanske pga dåligt självförtroende -> dålig på att löneförhandla individuellt ("jag förtjänar inte mer än så här")... Eller enväldiga chefer (läs prefekter) som strikt rangordnar sin personal enligt vissa kriterier (som kanske ligger utanför individens möjlighet att påverka)... Att då få veta att "man" är den sämst betalde på jobbet, eller att någon bekant i samma position någon annanstans håvar in två lock mer i månaden kan svida...

Kort sagt: fråga inte, så får du inget veta. Ignorance is bliss...

En morgontrött

A sugarplum lunker
Med andra ord: sinnesro. Ingen gnagande känsla av att vara orättvist behandlad, ty "man" vet inte sin relativa position.

A sugarplum lunker
Av daniel och sugarplum förstår jag följande:

De som lyckas bra i löneförhandlingarna, gillar normen för det att blir lättare för dem att lyckas bra. De som lyckas mindre bra, gillar normen för att de då slipper bli påminda om sin låga inkomst.

Som Pod har svårt att greppa sånt här, men jag gör mitt bästa ;-)

Men rörande Sarkes kommentar vill jag nog påpeka att hans tvenne antaganden känns orealistiska: Framgång mäts inte i pengar, och människovärde mäts inte i pengar. (Möjligen mäts det i skog, då ligger jag risigt till. Hur mycket skog äger du, Sarke?)
8 aug | Unregistered Commenterbergh
Dude! Sånt frågar man inte!
Orealistiskt måhända, men det är naivt att tror att framgång inte förknippas pengar och att människor inte värderas efter sina framgångar. Sen är det förstås så att alla värderar dessa ting olika och med olika måttstockar.

Själv värderar jag skog högre än pengar ;-). Som svar på din fråga: "Några tallar och en hel del myrmark"
8 aug | Unregistered CommenterSarke
Min pappa brukar ofta påpeka att denna norm inte alls är lika stark i GB där han är uppvuxen, särskilt inte i de högre inkomstskikten. Jag har bara antagit att denna norm brett ut sig i Sverige eftersom man snabbt kunde drabbas av replisalier om man visade sig ha för hög inkomst under då landet dallrade mellan kapitalism och socialism. Sen tycker jag inte alls att denna norm är lika utbredd bland de som tjänar mkt dåligt eller går på bidrag. De talar ofta om hur knapert de har.

Därmed inte sagt att rika svenskar inte kommunicerar deras lön. Det hittas på alla möjliga sätt att tala om det på, att man gärna åker skidor i franska alperna, att man har aktiekursutveckling som hobby, att man tycker det är fult med för korta kjolar, att man gärna piffar upp sin outfit med en scarf från harrods, att man ler vänligt när man blivit förolämpad.

Värt att notera är att de gamla ståndsrestriktionerna för klädsel verkar gå igen. Medelklassens män bär helst inte rosa skjorta. Arbetarklassens män helst inte skjorta alls. Det är viktigt att visa var man står på samhällsstegen, men att "ljuga" om sin position genom backslick när man bara är säljare på on-off är inte ok - det straffar sig i längden. Och att fylla sin garderob med nyanser i svart och något enstaka brunt/beige plagg för mer casual tillfällen får man bara göra om man pluggat vid lärosäte (Karlstad räcker inte).

De rika vinner på att aldrig tala högt om sin rikedom och samtidigt markera den tydligt skulle jag tro. Outsagda saker är nämligen mycket svårare att ifrågasätta än utsagda.
8 aug | Unregistered Commenterjenny
Taxeringskalendern, ett intressant påfund. Inte minst för att nyfikenheten kan stillas utan att bryta tabut att fråga. Min känsla är att det var vanligare förr att folk köpte den, vad nu det ska betyda.
8 aug | Unregistered CommenterDennis
Jenny,

jag tror också att normen är ovanligt stark i Sverige, och du har absolut rätt i att den blir starkare ju högre inkomsterna är (det är en överklassfest som dan hylander sjunger om :-)

Utan tvekan vinner rika på att signalera sin rikedom på olika sätt. De måste dock välja signaler som är svåra att fejka för den som inte faktiskt är rik. Det är väl därför tillverkarna är så noga med att berätta hur man skiljer en äkta rolex från en falsk (sekundvisaren rör sig tydligen i hack endast på falska)

Dennis, jag trodde knappt att den fanns längre! Men det gör den. 190 kronor, inklusive frakt. Fast bara för ett län.

http://www.kalenderforlaget.se/taxering2004.html
9 aug | Registered Commenterbergh

PostPost a New Comment

Enter your information below to add a new comment.

My response is on my own website »
Author Email (optional):
Author URL (optional):
Post:
 
All HTML will be escaped. Hyperlinks will be created for URLs automatically.