Är valet en seger för den socialdemokratiska modellen?
20 sep 2006, kl 10:30 | Samhälle och politik Av de statsvetare som paraderat på DN-debatt sedan valet, är det (föga förvånande) Bo Rothstein som varit skojigast. Hans tes är att Reinfeldt må ha vunnit valet - men den socialdemokratiska samhällsmodellen har segrat: De borgerliga kunde vinna endast genom att lägga alla systemskiftesambitioner på hyllan.
På några punkter måste Rothsteins artikel dock modereras en smula:
1. Sverige har inte "exceptionellt hög tillväxt" som Rothstein skriver (ett enskilt kvartal på toppen av en högkonjunktur räcker inte). "Hyfsad" är ett bättre ord. Lite bättre än EU-snittet de senaste åren, men å andra sidan föll Sverige desto mer 90-93.
2. Studerar man i detalj vad som hänt sedan 80-talet, finns det fog att hävda att s gått åt höger minst lika mycket som "de nya moderaterna" nu gått åt vänster.
På en annan punkt skulle man kunna hävda att den borgerliga segern är en återgång till den arbetslinje som en gång var socialdemokraternas, vilket skulle stärka Rothsteins tes. Det formuleras väl exempelvis i Anders Isakssons krönika, också den i DN:
Förre statsministern Ingvar Carlsson [...] liknade talet om moderaterna som "det nya arbetarpartiet" vid en förklädnad för klassisk högerpolitik. "Moderaterna försvarar sin politik med att ett dåligt jobb är bättre än inget jobb alls . . . men inget verkligt arbetarparti skulle formulera alternativen så", skrev Carlsson. Varför? Jo, för att "dåliga jobb nämligen är detsamma som dåliga livsvillkor", förklarade han.
Men vem avgör vilka jobb som är dåliga eller bra? I arbetslinjen som den ursprungligen formulerades fanns inga sådana distinktioner. Ett jobb vilket som helst till avtalad lön var per definition bättre än inget jobb alls.
Talet om dåliga jobb tog fart i början av 1990-talet när LO-facken bekymrade sig för att så kallade Macjobb i de växande servicenäringarna skulle pressa ner lönenivåerna. I förlängningen väntade dramatiskt växande inkomstklyftor, ett två tredjedels-samhälle där majoriteten levde gott och resten hänvisades till att försörja sig på låglönejobb, leva på a-kassan eller hanka sig fram på bidrag.
Numera närmar vi oss de facto detta två tredjedels-samhälle, men fackets varningar har sedan länge tystnat.
Reader Comments (10)
http://www.vk.se/Article.jsp?article=79666
svaret på din fråga är just "både och". Och det är väl det som gör sverige ganska spännande och intressant.
Jag undrar vad Bo menar med "nyliberal"? Mig veterligen har de stora ideologiska konfliktytorna inte stått mellan en social och en "nyliberal" modell sedan försvaret slukade halva statsbudgeten under PA Hansson. Och inte ens då tycker jag något parti i svensk politik förtjänar att jämföras med det som kallas nyliberal ideologi.
Vad som har hänt är väl snarare det mest naturliga i världen i en demokrati. Nämligen att de dumma förslagen rensas ut och de bra stannar kvar genom trail and error samt genom mycket visa och retoriska män och kvinnors insatser att förutspå vansinne i politiska förslag.
Med tanke på att sossarna fått rensa bort politiska visioner som att avskaffa penningens makt, införa arbetaredemokrati (vad nu det skulle innebära?) och lägga generalstrejkerna som skulle driva bort kapitalisterna för alltid på is så får de nog sägas ha förlorat stort. Vad skattetryck och socialförsäkrningar anbelangar tror jag varken Lindman, Staaf eller Branting skulle hurra om de då visste vad som nu är.
De nyliberala idéerna (från 80-talet främst) har helt övergivits i realpolitiken.
Den socialdemokratiska modellen har också övergivits i realpolitiken.
Samlingen mot mitten beror på väljarnas behov av trygghet (därav misstron mot nyliberal ekonomisk politik) och de tvingande nya omständigheterna i en globaliserad värld (som den gamla sosse-modellen uppenbarligen inte är anpassad för... Nyliberalismen är det för övrigt inte heller, vad den än säger). Båda dessa är direkta konsekvenser av strukturomvandlingen.
Min analys är att årets val är något av det sista slaget mellan två världskartor som inte följer verkligheten - det ideologiska kompromissandet intill menlöshetens gräns är resultatet av en smygande insikt om allt detta. Ideologisk förnyelse står om hörnet, för både vänster och höger. Spännande!
Det fina vore väl om det gick att både ha kakan och äta den. Göran trodde att man kunde det. Väljarna trodde det inte.
Cider kommer att vara för homogen, politiska partiers plattformer för likartade och reklamfinansierade radiostationer kommer att spela samma slaskiga sörja i kampen om lyssnarna...
A sugarplum lunker