söndag
jul222007
José Carreras i Karlstad och utförsäljning av allmännyttan som Gerrymandering


Joel Malmqvist är ofta rolig att läsa. Här konstaterar han exempelvis att Karlstad kommun betalar sopranen Carreras 750 000 kr för en konsert i höst. Syfte: "att sätta Karlstad på kartan". Joel menar att liknande slöseri sker i Stockholm i form av att allmännyttans lägenheter ombildas till bostadsrätter som säljs under marknadspris. Stämmer det?
Carrera kräver alltså 750 000 för att ge en konsert i Karlstad. Det faktum att någon konsert inte hållits tidigare betyder att människors samlade betalningsvilja understiger 750 000. När kommunen likväl betalar denna summa med skattemedel uppstår en samhällsekonomisk förlust.
I fallet med de nybildade bostadsrätterna är situationen annorlunda. Kommunen säljer en fastighet, och de första bostadsrättsinnehavarna får i regel köpa till ett pris som understiger marknadspris på bostadsrättsmarknaden. Skillnaden beror på att bostadsrätter marknadsprissätts, vilket inte gäller för hyreskontrakt. När Joel här talar om slöseri menar han att kommunen kunde fått in mer pengar. Även om så är fallet, är detta inget samhällsekonomiskt slöseri, utan en fråga om fördelning mellan kommunen och de första säljarna.
Joel går vidare och hävdar att utförsäljningarna är ett slags Gerrymandering:
Därmed inte sagt att detta är syftet med politiken, men det är en bieffekt som sannolikt inte bekymrar de borgerliga särskilt mycket.
Carrera kräver alltså 750 000 för att ge en konsert i Karlstad. Det faktum att någon konsert inte hållits tidigare betyder att människors samlade betalningsvilja understiger 750 000. När kommunen likväl betalar denna summa med skattemedel uppstår en samhällsekonomisk förlust.
I fallet med de nybildade bostadsrätterna är situationen annorlunda. Kommunen säljer en fastighet, och de första bostadsrättsinnehavarna får i regel köpa till ett pris som understiger marknadspris på bostadsrättsmarknaden. Skillnaden beror på att bostadsrätter marknadsprissätts, vilket inte gäller för hyreskontrakt. När Joel här talar om slöseri menar han att kommunen kunde fått in mer pengar. Även om så är fallet, är detta inget samhällsekonomiskt slöseri, utan en fråga om fördelning mellan kommunen och de första säljarna.
Joel går vidare och hävdar att utförsäljningarna är ett slags Gerrymandering:
Genom att rensa Stockholms innerstad på hyresrätter vill Kristina Axén Olin och alliansstyret garantera framtida valsegrar. De som bor i hyresrätter röstar statistiskt sett mer vänster än bostadsrättsinnehavarna och genom försäljningen koncentreras de mer välbeställda i Stockholm medan de som köpts ut får söka lyckan i kranskommunernaTvå faktorer talar för att Joel har rätt: Selektionseffekten (de som köper nybildade bostadsrätter är mer borgerliga än de som flyttar in i hyresrätter) och inkomsteffekten (folk blir rikare av att plötsligt äga och ev sälja en bostadsrätt vilket också ökar sannolikheten att rösta borgerligt).
Därmed inte sagt att detta är syftet med politiken, men det är en bieffekt som sannolikt inte bekymrar de borgerliga särskilt mycket.
Reader Comments (12)
Det räcker ju som bekant inte med efterfrågan, någon måste ju tillhandahålla ett utbud också.
Eller?
Om marknadsvärdet på bostadsrätterna överstiger vad de nya ägarna får betala, så speglar detta enbart att det är attraktivt att bo där. Och det gör ju redan hyresgästerna, utan att behöva betala något särskilt alls för det. Det skulle inte vara möjligt att försöka sälja den förmånen till dem till marknadspris. Och verkligen ingen god affär för hyresgästerna.
Sanningen är att de allmännyttiga bolagen inte kan ha kvar dessa fastigheter och sköta om dem på ett vettigt sett utan rejäla hyreshöjningar. Då kan man fråga sig: vilket som är bostadssocialt att föredra: att låta de som bor där köpa fastigheterna, eller att skruva upp hyrorna till en sådan nivå att de inte har råd att bo kvar.
Situationen är en följd av att de statliga bostadspolitiken satt den vita hyresmarknaden ur spel. Det må ha varit av de bästa avsikter, men i längden är situationen ohållbar. Vilket bl a bevisas av den svarta bostadsmarknaden i Stockholm.
Diskussionen om t ex Östbergahöjden har från vänsterhåll i vanlig ordning präglats av socialistisk retorik utan substans. Men tanken att privatpersoner (det är mest småfolk som bor i Östbergahöjden) skulle erbjudas möjlighet att bygga upp lite personligt kapital retar gallfeber på de vänsterorienterade. Men för samhället är det bra att fler människor får möjlighet till enskilt ägande. Dessa områden kommer att bli bättre vårdade, och det kapital som finns där kommer att förvaltas bättre, om de som bor där äger sina bostäder. I längden tjänar alla på det. Man ska inte behöva vara statsminister för att ha råd att förvärva sin egen bostad.
tack.
När fastigheten säljs är det en hyresfastighet. Den säljs vanligen inte alls till något subventionerat pris, utan de nya ägarna får betala vad vilken annan köpare som helst skulle få ge för denna hyresfastighet.
Det är först efter köpet som fastigheten blir en bostadsrättsfastighet. Men själva fastighetens marknadsvärde har inte alls ökat genom detta. Däremot har det uppstått ett antal bostadsrätter, som har egna marknadsvärden. Vid ett attraktivt läge överstiger ofta det sammanlagda värdet av bostadsrätterna värdet av fastigheten, kanske med stora belopp.
När privatvärdar säljer till en nybildad förening brukar det inte talas om subvention. Privatvärden ska givetvis inte behöva subventionera den nya föreningen, utan får marknadsmässigt betalt för sin hyresfastighet. De flesta privatvärdar skulle nog föredra att först tömma fastigheten, sedan renovera den och till sist bilda bostadsrätter och sälja på marknaden. I en del fall lyckas de med det och gör då förvisso en mycket bättre affär än om de säljer själva fastigheten. Men denna effekt är en följd av hyresgästernas besittningsrätt. De kan inte berövas den bara för att fastighetsägaren skulle tjäna mer på att bli av med dem och göra något annat av huset. Samma frågeställning uppstår ju oavsett vad han vill använda fastigheten till. Ibland skulle det löna sig bäst att göra en kommersiell hyresfastighet av den, men en ägare av en hyresfastighet för bostäder är alltså aldrig fri att använda fastigheten godtyckligt. Allra minst så länge bostäderna är uthyrda.
Sammanfattningsvis vill jag återigen invända mot påstående att allmännyttan säljer sina fastigheter till hyresgästerna för ett subventionerat pris. Detta är socialistisk retorik, ingenting annat. Vi måste slå vakt om språket och inte tillåta en sådan korruption av det.
Vore det inte rimligt att folk som inte bor i sina lägenheter sedan många år lämnar in dem till hyresvärdarna så att folk som verkligen behöver en bostad kan få det?
Ska för den delen någon få vara med om ett köp av en fastighet borde det inte räcka med att vederbörande har ett hyreskontrakt där utan också bor i huset.
Vad gäller omvandlingenens socioekonomiska aspekter så blir det helt enkelt mycket svårare i framtiden för en person utan fast anställning att skaffa sig en lägenhet i innerstaden i och med att allmännyttans andel av hyresfastigheterna minskar. Det leder i sin tur till ytterligare ekonomisk och social segregering av staden, som knappast är bra för samhället i stort även om det givetvis gynnar enskilda personer med kapital.
Folk brukar lyfta fram argument som att "alla kan ju inte köra Porsche", och att folk som inte har pengar får nöja sig med enklare och billigare bostäder längre ut från stadens centrum. Varför det? undrar jag.
Bostäder kan inte betraktas som vilken handelsvara som helst. Alla har rätt till en dräglig bostad och samhället vinner på att vi bor i blandade områden, och inte i ekonomiskt segregerade områden.
Tycker vi däremot att ekonomisk segregation är bra och efterstävansvärt, ja då ska vi naturligtvis privatisera boendet i största möjliga utsträckning.
Nästa steg kanske kunde vara en utförsäljning av studentlägenheterna till enskilda i kommunen? Varför ska inte även enskilda individer få bedriva kommers med boende? Blir alla studentlägenheter privatägda så skulle det skapa en ny lukrativ marknad och säkerligen generera bra omsättning och vinst.
Stockholm med flera storstäder i Sverige har redan blivit mer ekonomiskt segregerade sedan 1980-talet än vad de var på 1960- och 70-talet.
Det vore trevligt om den trenden vändes, i stället för att ytterligare späs på.
Hyresvärden kan inte sälja enstaka lägenheter, utan endast hela huset, som därmed bör prissättas med nuvärde på avkastningen under tiden till nästa genomgripande renovering plus en premie för läget.
FÖr övrigt, José Carreras är inte sopran, han är tenor...