Om regeringens försök att begränsa topping up
28 jan 2008, kl 15:27 | Samhälle och politik I senaste Fokus uppmärksammas ett av regeringens mest kritiserade förslag: Att begränsa sjukpenningen efter ett år till 75 procent. De mest kritiska i både fack och näringsliv har talat om en "attack mot avtalsrätten". Är det så?
För det första: Marknaden för så kallade topping up-kontrakt är skapad av det politiska beslutet att ha en socialförsäkring. Någon attack mot avtalsrätten kan det därför inte röra sig om.
I det här fallet föreslår regeringen att den som varit sjukskriven längre än ett år, ska få ersättningsnivån 75 procent (gäller löner under taket på 25625 kronor). Detta skapar en efterfrågan på topping up, dvs tilläggsförsäkringar som täcker upp till 90 eller 100 procent.
För det andra: Eftersom topping up-kontrakt ställer till det genom att kraftigt minska självrisken, finns det redan idag en regel som säger att avtalsförsäkringar inte får toppa upp till mer än 90 procent. Skälet är att kostnaden för beteendeförändringar (moral hazard, i det här fallet längre sjukskrivningsperioder) faller främst på socialförsäkringen, och därmed på skattebetalarna. Ändringen innebär att reducering ska göras även vid privata försäkringar så att total ersättning hålls på 75 procent.
Motivet för nivån 75 procent är naturligtvis helt pragmatiskt: nivån går att leva på men innebär samtidigt att det lönar sig märkbart att återgå till arbetsmarknaden.
På 80-talet var de flesta borgerliga politiker - och många socialdemokrater - överens om att ersättningsnivåer på 90 procent och högre var problematiska, och att systemen borde förändras så att den totala ersättningsnivån rymde en kännbar självrisk.
Nu verkar vissa ha ändrat sig. Tror de att problem med moral hazard blir mindre bara för att försäkringen säljs privat, eller ingår i ett löneavtal?
Relaterat: En föredömlig riksdagsledamot gör ett försök att förklara.
bergh
Niclas resonerar klokt i frågan. Se även inlägg från personen som mycket väl skulle kunna vara en av förslagets utformare, Mattias Lundbäck.
Reader Comments (22)
Du skriver att "marknaden för så kallade topping up-kontrakt är skapad av det politiska beslutet att ha en socialförsäkring. Någon attack mot avtalsrätten kan det därför inte röra sig om." Men kan man verkligen resonera på det viset? Är det aldrig att inskränka avtalsrätten om den aktuella efterfrågan är skapad av statliga regleringar? Och vad innebär en klassificering byggd på det kriteriet?
Privata sjukförsäkringar som specifikt erbjuder vård utomlands för att kringå den socialiserade svenska vårdens kösystem, ligger de också också utanför den fria avtalsrätten? Även utan det svenska systemet skulle ju visserligen sjukvårdsförsäkringar finnas, men de skulle knappast utformas på det vis som de gör idag. Jag menar att det är på samma vis med den aktuella sjukförsäkringen. Även utan statliga regleringar på området skulle det ju finnas försäkringar som ersätter inkomst vid sjukdom. Dock skulle de inte utformas på det aktuella viset.
Det verkar således som om du vill anamma principen att vi rör oss utanför avtalsrätten även då a) ett generellt behov skulle finnas även helt utan statliga regleringar men b) utformningen av avtalet påverkas av statliga regleringar som de facto existerar. I en sk. välfärdsstat av Sveriges storlek är detta i min mening en problematisk definition att använda. Vilka avtal faller egentligen utanför definitionen i ett samhälle av det svenska slaget?
En nyliberal som tycker att skatt ar stold borde valkomna forslaget da det forbjuder manniskor att sluta avtal med stulna pengar som insats.
Detta ar ocksa en avgorande skillnad mot privata sjukvardsforsakringar, som inte toppar upp utan ersatter det som det offentliga systemet erbjuder.
Naturligtvis kommer det aven fortsattningsvis vara tillatet att kopa privat sjukpenningsforsakring som betalar hela sjukpenningen pa privat vag.
Två fel gör inte ett rätt. Jag trodde det var grundläggande.
Briljant. Tack för ett gapskratt så här framåt natten.
http://blogs.su.se/jvlac/jvlac-8S85I8be
"Skälet är att kostnaden för beteendeförändringar (moral hazard, i det här fallet längre sjukskrivningsperioder) faller främst på socialförsäkringen"
Verkligen? Varför då?
Det är också intressant att notera att den privata marknaden faktiskt vill gå in och utöka försäkringen. Det skulle aldrig hände för t.ex. arbetslöshetsförsäkring. Är moral hazard-effekterna mindre i sjukförsäkringen kanske?
(Ps. vad heter moral hazard på svenska?)
beteenderisk är nog det bästa, men alltjämt dåliga, försöket att översätta termen. Jag föredrar den engelska.
Jocke: Den artikel jag hade i huvudet var följande: http://links.jstor.org/sici?sici=0022-3808(199808)106%3A4%3C806%3AEASAUI%3E2.0.CO%3B2-2
Första meningen lyder: "Unemployment insurance is unique in that unlike other forms of insurance it has never been provided by the private sector"
Och detta är JPE, vilket förstås innebär det är en Sanning!
Ok, men jag tänkte att det i alla fall är en värdefull signal över vad den privata sektorn ser som problemen i att försäkra sjukdomsbortfall. Dom, i alla fall, sätter/ställer/lägger sina pengar där deras mun är (wtf!).
Pontus, det är förvisso sant att helt privata arbetslöshetsförsäkringar knappast finns någonstans men däremot finns det åtskilliga exempel på kompletterande avtalslösningar, främst på akademiker och tjänstemannsidan.
http://www.sweden.gov.se/sb/d/9517/a/87558