Kinas aggressivt låga växelkurs - hur stort är problemet?

Då och då gnistrar det till på institutionen - som nyss, när följande diskussionsseminarium revs av:

• Seminar in Macroeconomics
  "Finanskrisen - ett diskussionseminarium"
  Inledare:
  Björn Hansson: "Bankerna - rekapitalisering - bankkrisen - bankaktierna"
  Hans Byström: "CDS-erna och finanskrisen"
  Ingemar Bengtsson: "Bostadsmarknaden och finanskrisen"
  Anne-Marie Pålsson: "Den globala krisen"
  Klas Fregert:"Penningpolitiken och finanskrisen"
  Friday 2008-11-07, 13.00, EC3:211

När det gäller credit default swaps och bostadspriser är jag numera en smula klokare, men inte när det gäller Kina, deras växelkurs och konsekvenserna för resten av världen.

Följande har jag snappat upp:

För att befolkningen i Kina ska hålla sig lugn, måste regimen leverera tillväxt på minst 8 procent årligen. Ett sätt att åstadkomma detta är att hålla en aggressivt låg växelkurs och exportera duktigt.

Således sitter Kineserna nu på en väldig massa dollar (men rimligen andra valutor också), och resten av världen har fått köpa en massa billiga prylar tillverkade av Kineser.

Mina enkla frågor: Vad är problemet, varför är det ett problem och hur stort är det?

Comments

[Wasabi]

Jag vet inte om Kinas ekonomi är för liten, men blir inte kineserna lite som Swedbank i förhållande till Baltikum. Fast problemet är kanske störst för kineserna, de har lånat ut en massa pengar de inte kommer att få tillbaka, i slutändan sliter en massa kineser så att väst kan konsumera för pengar kineserna lånat ut men inte får tillbaka.. Det känns som en kreditbubbla i vardande. Heller har jag det helt fel?.

[Dennis]

Barry Eichengreen skrev för ett tag sedan:
"Of equal importance were the rise of China and the decline of investment in much of Asia following the 1997-8 crisis. With China saving nearly 50 per cent of its GNP, all that money had to go somewhere. Much of it went into U.S. Treasuries and the obligations of Fannie Mae and Freddie Mac. This propped up the dollar. It reduced the cost of borrowing for U.S. households by, on some estimates, 100 basis points, encouraging them to live beyond their means. It created a more buoyant market for Freddie and Fannie and other financial institutions creating close substitutes for their agency securities, feeding the originate-and-distribute machine."
http://www.voxeu.org/index.php?q=node/1684

Sedan vill jag minnas att någon påstod att USA hade sänkt räntan som svar på Kinas sparande i dollar, men jag tror inte att det fanns några egentliga belägg för att det skulle vara på det viset.

[Peter Ingestad]

Precis rätt fråga. Kineser inlett med stor Versal, ha ha ha! :oD Herr Bergh har stilkänsla. Danne Nordling, vars blogg jag varmt rekommenderar, har framhållit obalansern KJina / USA som en grundläggande orsak till finanskrisen. Själv anser jag mig inte riktigt kompetent att bedöma detta, men det är onekligen en spännande hypootes, som jag själv i mån av tid ska undersöka närmare.

Så till en värdering. Jag håller för min del tummarna för Kineserna. De gör helt rätt. De är hänsynslösa och kompetenta, liksom för övrigt Ryssarna. Däremot har jag tappat all respekt för amerikanerna. USA styrs nämligen helt och hållet av de allra rikastes klassegoistriska intresse. Enligt min åsikt är detta finanskrisens grundläggande orsak jämte finanspolitiken. I USA har inkomstskillnaderna ökat drastiskt i tre decennier. (En liknande trendens kännetecknade 20-talet. Sen kom kraschen som bekant.) USA:s skattesänkningshysteri, som bara gynnat de rika, har skapat ett gigantiskt underskott i statsfinanserna. Samtidigt försökte Clintonadministrationen med stöd från Wall Street muta de lägre klasserna med billiga lån vilket under republikanska presidenter understöddes av an vettlös lågräntepolitik från Fed.

För en analys av problematikens grundstruktur:

http://www.newsmill.se/artikel/2008/09/02/om-de-okande-klyftorna-i-det-svenska-samhallet

Även denna artikel borde i sammanhanget ha intresse:

http://www.newsmill.se/artikel/2008/10/21/ekonomins-elande

[Mattias]

Det är verkligen ett mysterium hur befolkningen kan kräva växande valutareserv istället för växande konsumtion.

Det är inte helt enkelt så att asiatiska länder har ett stort incitament att skaffa sig tillräckligt med reserver för att aldrig någonsinn behöva sitta på fel sida i ett IMF-möte? Effekterna av att driva en sådan politik kanske ser ut som ett exportorienterat tillväxtmål?