onsdag
feb132008
Nog med sandlådefasoner mot Norberg
13 feb 2008, kl 11:37 | Just nu i bloggosfären, Samhälle och politik
Nu tänker jag haka på ett så kallat bloggdrev. Jag delar inte alla Johan Norbergs åsikter och värderingar, och det är lätt att förstå varför han provocerar i Sverige.
Men de metoder som Sveriges kulturskribenter använder mot Norberg är pinsamma: Lösryckta citat, krystade försök att hitta faktafel, underliga personpåhopp & förvägrad replikrätt (här), och möjligen även Twinglymixtrande. (Detta är bara några relativt nya exempel).
Nu kommer bloggosfären onekligen till sin rätt.
Varför beter sig stora delar av det som ska vara den svenska intellektuella vänstern på detta sätt? Kanske är de rädda för konkurrens: Norberg är trots allt författare till en del av det bästa som DN-kultur någonsin publicerat - se exempelvis denna artikel om islam och modernism. En annan tänkbar förklaring är att de är genuint övertygade om att Norberg är ond, och att alla medel bör användas i kampen mot det onda.
Oavsett vilket tror jag det är dags för vissa kulturskribenter att byta strategi.
(f ö har facebook-gruppen Lägg ned DN-kultur i skrivande stund 81 medlemmar)
Men de metoder som Sveriges kulturskribenter använder mot Norberg är pinsamma: Lösryckta citat, krystade försök att hitta faktafel, underliga personpåhopp & förvägrad replikrätt (här), och möjligen även Twinglymixtrande. (Detta är bara några relativt nya exempel).
Nu kommer bloggosfären onekligen till sin rätt.
Varför beter sig stora delar av det som ska vara den svenska intellektuella vänstern på detta sätt? Kanske är de rädda för konkurrens: Norberg är trots allt författare till en del av det bästa som DN-kultur någonsin publicerat - se exempelvis denna artikel om islam och modernism. En annan tänkbar förklaring är att de är genuint övertygade om att Norberg är ond, och att alla medel bör användas i kampen mot det onda.
Oavsett vilket tror jag det är dags för vissa kulturskribenter att byta strategi.
(f ö har facebook-gruppen Lägg ned DN-kultur i skrivande stund 81 medlemmar)
Reader Comments (27)
Nyfikna hälsningar.
Jag är i likhet med Erik nyfiken på varför det är lätt att förstå varför Johan Norberg provocerar i Sverige; jag läste hans "När människan skapade världen" och fann den inspirerande. (För övrigt har jag din "Den kapitalistiska välfärdsstaten" som väntar på läsning de närmaste veckorna!).
Min poäng är denna, och jag tror att det är vad även Hanse menar. Du får det att låta som om det är stor skillnad på vad Norberg säger i sak och vad som är poltiskt korrekt att säga i Sverige. Detta understryks av att du säger att sverige är präglat av socialdemokratiska tankar medan Johan är nyliberal. Ja, om så vore fallet så har du rätt i att det är förståeligt att Norberg blir provocerande - alla relativt slutna kulturer har svårt att acceptera outsiders. Men då skillnaden i praktiken är väldigt, väldigt liten mellan dem så framstår det inte alls lika naturligt att Norberg är provocerande. Snarare framstår det som om det är löjligt lågt i tak i Sverige där en så liten avvikelse kan ge upphov till en så småaktig motaktion från etablissemanget.
Är det för övrigt nån som kan tipsa om någon bra presshistorisk litteratur där man kan försöka finna svaret på gåtan varför en s.k. "oberoende liberal" tidning som DN anställer skribenter från den yttersta extremvänstern på sin kulturredaktion? Jag har svårt att se att en socialdemokratisk tidning skulle anställa extrema libertarianer till sin kulturdel.
De läste journalistik runt 1968, utexaminerades några år senare, intog kulturredaktionerna, sedan kom LAS och stängde portarna bakom dem vilket gör att de sitter där än idag (medan frilansare och vikarier täcker upp vid eventuellt dalande produktivitet).
De läste journalistik runt 1968, utexaminerades några år senare, intog kulturredaktionerna, sedan kom LAS och stängde portarna bakom dem vilket gör att de sitter där än idag (medan frilansare och vikarier täcker upp vid eventuellt dalande produktivitet).
Enligt Wikipedia blev Andreas Malm emellertid medarbetare på DN Kultur först 2005.
Då jag har en viss förmåga att ta till väl starka ord ibland vill jag tillägga för de som inte känner till det att Andreas Malm verkligen tillhör just yttersta extremvänstern, dvs. han är inte socialdemorkat. Han är knuten till syndikaliströrelsen och har gjort sig känd för att rakt ut stödja våldsdåd utförda av Hezbollah. Det är mot den bakgrunden min oförmåga att förstå varför han har knutits till en tidning som kallar sig "oberoende liberal" skall ses.
Vill man som svensk få en bra överblick av vad som händer i världen måste man läsa utländska tidningar, för svenska tidningars "korrespondenter" och kommentatorer vet i regel väldigt lite om de skeenden de rapporterar om.
Mot bakgrund av denna allmänna inkompetens är det inte förvånande att en ideologiskt färgad kulturskribent tillåts breda ut sina personangrepp i spalterna på landets ledande tidning.
Således: problemet är nog inte i första hand en ideologisk slagsida i rapporteringen, utan en allmän inkompetens som får till följd att man kan presentera vilket skräp som helst som journalistik.
Att en oberoende liberal tidning släpper fram individer som har helt andra ideologiska utgångspunkter än den egna hade inte varit något problem - om det funnits en god journalistisk tradition att falla tillbaka på.
Det märkliga upplägget att de facto köra med dubbla ledarsidor av olika färg, en på sid. 2 och en i kulturdelen, gällde även på Sydsvenskan under 90-talet. Den på sid. 2 var möjligen en aning bättre.
Angående kultursidorna specifikt så funderar jag på hur de utvecklats under tiden. Om de tidigare enbart sysslat med kultur ur ett ganska snävt perspektiv, säg anmälningar och recensioner, så är väl inte kulturskribenternas politiska åsikter alltför intressanta. Det blir intressant först när kultur också kommer att handla om åsiktsbildning. Är det någon som vet om det går att göra en sådan tidsmässig åtskillnad, eller har det alltid handlat om rena kulturfrågor och åsiktsbildning på kultursidorna?
Angående Ståhls teori och just DN så kan man väl säga att Olof Lagercrantz var allt annat än liberal. Han var kulturchef på DN redan på 50-talet, och efter det chefredaktör.
Men sen tror jag det handlar om frustration också. De som ofta hoppar på Norberg med slag under bältet är ofta s.k. "intellektuella", dvs. personer som läst en del men som inte är speciellt kunna vad gäller statistik och logik. De vill snacka globaliseringens fenomenologi, inte jämföra statistik över hur många barn som får gå i skolan. Ställda inför en motståndare som känner tvärtom så blir de frustrerade och tappar fattningarna.
Här är ett mycket snarlikt exempel:
http://www.chomsky.info/onchomsky/20041108.htm
Andrew Sullivan ljuger öppet om Chomskys åsikter (utan att Chomsky har möjlighet att replikera då han nyss blivit bortkopplad från studion) i tv och vägrar i efterhand att be om ursäkt. Bara ett av otaliga exempel på alla lögner om Chomsky åsikter.
Framgångsrika ''dissidenter'' som Chomsky och Norberg blir förr eller senare felaktigt tillskrivna vidriga åsikter av oärliga skribenter och andra intellektuella . Är väl inget nyhet att det är så etablissemanget fungerat och fungerar?
Hoppas Malm ber om ursäkt snart.
Erik.
Jag blev fundersam när jag läste detta. Det finns väl inga som helst motsättningar mellan att vara nyliberal och att vara frihandelsvänlig, vilja utöka homosexuellas rättigheter där de är skrala och att ha ett verklighetsanknutet världsperspektiv? Det är väl snarare saker som hör samman med (ny-)liberalismen? Jag tror att du kanske har lurats av en underlig definition av nyliberaler som innebär motsvarande barnätande vampyrer - kanske ur Aftonbladets kulturdel eller DN:s dito.
Vi återkommer återigen till vad detta säger om takhöjden i den svenska debatten. Att Chomsky behandlas som dissident är inte svårt att smälta, för hans anarkistiska socialism är verkligen väldigt långt ifrån vad som kan kallas mainstream i USA. Men jag menar fortfarande att Norberg är en väldigt pragmatisk liberal som på intet sätt utmanar det svenska etablissemanget. På sin höjd refererar han officiell statistik och ger den en liberal men i internationell debatt helt normal tolkning. Vi har INTE med en Bryan Caplan att göra precis. Är denna minimala avvikelse från den officiella linjen nog för att ge honom dissidentbehandling? Vad säger det egentligen om takhöjden i den svenska debatten?
Ståhl har inte skrivit något om sin teori, han jobbar mest med anekdoter.
a
http://www.johannorberg.net/?page=displayblog&month=2&year=2008#2559
Visst. Men DN:s kulturdel är väl knappast ''oberoende liberal''?
''Vi återkommer återigen till vad detta säger om takhöjden i den svenska debatten. Att Chomsky behandlas som dissident är inte svårt att smälta, för hans anarkistiska socialism är verkligen väldigt långt ifrån vad som kan kallas mainstream i USA. Men jag menar fortfarande att Norberg är en väldigt pragmatisk liberal som på intet sätt utmanar det svenska etablissemanget. På sin höjd refererar han officiell statistik och ger den en liberal men i internationell debatt helt normal tolkning.''
Här håller jag inte med dig. Norberg är en klar dissident både inom Sveriges gränser och även på många sätt internationellt (Den (enligt min mening mkt naiva) marknadstro som Norberg står för är vad jag vet inte direkt allmänt utbredd i särskilt många delar av världen).
Chomsky refererar liksom Norberg till officiell statistik och officiella dokument. Men visst kan man kanske klart säga att Chomsky är mer provocerande i USA än Norberg är i Sverige.
Läs gärna denna bok också:
http://www.adlibris.se/product.aspx?isbn=9171732594