Kan fri invandring och generös välfärdsstat kombineras?

Wolodarski skriver läsvärt om den fria rörligheten efter EU-utvidgningen 2004. Fler journalister borde följa upp vilka slutsatser som s, fp och m idag drar av det faktum att de genom att varna för "social turism" och "bidragsrisker" helt i onödan hjälpte främlingsfientliga krafter med argumentationen.

Wolodarski nämner Legrain, författare till boken "Immigrants - your country needs them", och påpekar att även "Legrain medger att välfärdsstaten är en komplicerandefaktor och diskuterar behovet av att strama åt bidragssystemen förnyanlända."

Jag tror välfärdsstats-problemet ofta överdrivs i denna debatt. Så här kan man resonera:

• Jobben tar inte slut vid fri invandring. Invandrare tar inte jobben från Svenskar. När människor kommer hit ökar både efterfrågan och utbudet av varor och arbetskraft: Invandrare behöver också bostäder, mat, tidningar, bussresor och dataspel - och så vidare.
• Välfärdsstaten innebär skatter och bidrag som förändrar incitamenten på ett sätt som skulle kunna vara riskabelt. Men om vi får systemet att gå ihop med svenskar, varför skulle det bli svårare om folk kommer från andra länder? Om invandrare i genomsnitt är lika kapabla att försörja sig själva som svenskar, är saken biff.
• Mot detta invänds ibland att just eftersom Sverige är en generös välfärdsstat, kommer antagandet ovan inte att vara uppfyllt: De som väljer att komma hit, lockas av våra generösa välfärdsförmåner och gör därför att välfärdsstaten blir dyrare.
  
  Denna tes kallas i forskningslitteraturen för "welfare magnets" och det råder viss konsensus om att den inte stämmer:  Folk flyttar ogärna från sitt hemland, och när de flyttar styrs de inte till generösa välfärdsförmåner utan till möjligheter att arbeta och tjäna pengar.
  
  Det finns nämligen en motverkande effekt, låt oss kalla den Vilhelm Moberg-effekten (det var de tappra som drog... de som stannade kvar kallade dem äventyrare), nämligen att de som lämnar sina länder är selekterade och mindre riskaverta.
  
  
• Slutligen kan invändas att en tillräckligt dumt konstruerad välfärdsstat och arbetsmarknad skulle kunna insocialisera nyanlända invandrare och flyktingar i ett passivt bidragsberoende - men det finns inget som säger att en välfärdsstat med nödvändighet måste vara så dumt konstruerad. Och i den mån så är fallet, är stängda gränser snarast en skadlig form av kosmetika.
  

Comments

[Tomas]

Hm... intressant. Jag har nog på något sätt utgått ifrån att eftersom välfärdsstatsförespråkare sällan eller aldrig även är förespråkare för fri invandring så är de inte kombinerbara.

Då funderar jag istället på om en mer och mer globaliserad värld, som suddar ut gränserna och därmed gör människor mindre obenägna att flytta runt, skulle kunna förstärka fenomenet "welfare magnets"?

Men det är nog sällan ett problem med fri invandring, om det inte är för att man som du påpekar har en dumt konstruerad välfärdsstat. Men många välfärdsstater är kanske dumt konstruerade?-)

[Rille]

"viss konsensus"? Oxymoron-varning? Tala ur skägget! (dock menat med glimten i ögat)

[Marcus]

"men det finns inget som säger att en välfärdsstat med nödvändighet måste vara så dumt konstruerad."

Vilka exempel på "bra konstruerade" välfärdstater omnämns i forskningen, och hur definieras egentligen en bra konstruerad välfärdstat närmare bestämt?

[bergh]

"viss konsensus" - de flesta håller med, men det går nog att hitta någon som inte gör det. (vän av ordning kan säkert hävda att konsensus är ett dikotomt tillstånd, så visst, där ger jag mig direkt :-)

Marcus, en välfärdsstat som inte insocialiserar folk i bidragsberoende kan man tänka sig teoretiskt, medan faktiska välfärdsstater lyckas i varierande utsträckning i denna aspekt.

[Marcus]

Jo det låtter vettigt, men finns det någon forskning på vilka länder som lyckas med detta bättre än andra?

[p]

En synpunkt på svårigheten att skapa nya jobb i en "mogen" välfärdstat år väl det faktum, att 1990 fanns i arbete 4.5 miljoner sjutton år senare i högkonjuktur fortfarande lika många arbetstillfällen men antalet personer i arbetsför ålder har ökat med 0.6 milj.