Om jämlikhet och universitetsavgifter maa DN och TCO-utredarna

Utredarna på TCO har noterat att det finns en del likheter mellan gårdagens ledare i DN om universitetsavgifter, och ett visst kapitel i Den Fria Akademin. Diskussionen är intressant. TCOs German Bender skriver bl a

Det amerikanska systemet för högre utbildning är extremt differentierat, med lärosäten av mycket varierande kvalitet. Dels har USA en enorm flora av stipendier och fonder med syftet att vaska fram de allra mest begåvade ur alla samhällsskikt, inte att utjämna de sociala skillnaderna.

Det är väl en ganska korrekt beskrivning. Men ärligt talat, är det självklart att den svenska strategin, med ett högt antal skattefinansierade lärosäten som alla är nätt och jämnt ok med internationella mått mätt, är den bästa för jämlikheten?

Jag har under min tid i Lund stött på ett antal riktigt begåvade studenter från icke-akademikerhem som blivit besvikna på de låga kraven och den anti-intellektuella attityden vid svenska universitet, och av detta skäl hoppat av sina studier.

Och det är ju förvisso fullt logiskt när politiken syftar till att "utjämna de sociala skillnaderna" snarare än att ge alla goda chanser att uppnå sin potential, eller något annat floskel-liberalt...

Comments

[Baron]

Det här är helt klart ett intressant ämne, som jag funderar ofta på.

Först en liten utvikning:
Nu funderar jag också på om kraven verkligen är så låga vid svenska universitet. Möjligen vid ett stort antal utbildningar på de regionala högskolorna där det är lätt att komma in, men i allmänhet...?. Detta har jag visserligen inga konkreta belägg för eller personliga erfarenheter av, men antagningspoängen är ofta beklämmande låga på högskolorna. När högskoleprovskraven ligger under medelvärdet kan man börja undra. Jag har sett exempel på utbildningar som krävt under 0,5 på högskoleprovet. Då kan man verkligen börja ifrågasätta kvaliteten. Vad det är för grupp människor som börjar att läsa där? Om de inte har studieförmåga sedan tidigare, visad genom högskoleprovet eller åtminstone hyfsade betyg, och således inte ansträngt sig tidigare, kan man undra vad det är som talar för att de helt plötsligt skulle börja anstränga sig ordentligt när de börjar på högskolan/universitetet. Detta var bara en parentes, men ovanstående är ändå så pass viktigt att det förtjänar att nämnas.

Räknar man däremot de fem-sex mest kända och anrika universiteten i Sverige anser jag att de kan anses ha en ganska hyfsad standard med euorpeiska mått mätt. Utbytesstudenter och "free riders" från andra länder i Europa är ju ofta nöjda med svensk utbildning. Vad innebär "nöjd" förresten? Att kvaliteten är hög och at man lär sig mycket eller något helt annat?

För att återgå till ämnet:

Som jag ser det är inte problemet att vi har statliga, skattefinansierade universitet i Sverige - problemet är snarare
1. Alldeles för många utbildningsplatser
2. För stort utbud av kurser, åtminstone inom vissa utbildningar/ämnen. Dock inte därmed sagt att jag är emot en mångfald av inriktningar. Man kanske dock ska fundera lite i nyttotermer här och var.

Jag funderar på om stort utbud av privata universitet kanske fungerar lite bättre i stora, folkrika länder (ska utvidga resonemanget senare när jag har tänkt igenom det lite mer ingående). En annan faktor är om ternminsavgifter tas ut för inhemska studenter eller inte. Terminsavgifter gör att färre studerar, och således hålls arbetskraftsutbudet nere bland akademiker, och därmed lönerna hålls uppe (vid oförändrat arbetsutbud och därmed efterfrågan på arbetskraft). Man kan dock reflektera över andra saker också. Vad händer t ex om en student ertappas för fusk vid ett privat universitet - en avstängning leder ju minskade intäkter för lärosätet i fråga plus att studenten kan tycka att det är orättvist. Även vid ett statligt universitet måste en såndan avstängning få ekonomiska följder, men vet inte hur stora konsekvenserna blir i termer av HÅS/HÅP.
Hur ser incitamenten att sätta höga/låga betyg ut vid ett privat universitet jämfört med ett offentligfinansierat sådant? Ju större konkurrens mellan universitet (t ex stor mångfald av privata och statliga alternativ), desto större incitament att få verksamheten att se bättre ut i ett externt perspektiv för att kunna locka till sig studenter.

Privata universitet i USA med stora donationer bakom sig har ju säkert enorma resurser att ge mycket altid, bjuda in framstående yrkesmänniskor som föreläsare, ha mycket schemlagd tid etc. Att bli antagen till ett sådant elituniversitet kan säkert säkra ens framtid med avseende på arbetsmarknaden och även ge de duktiga arbetarklassstudenterna chansen att utveckla sin potential. Ett problem härvidlag är dock, vad jag har hört, att de stipendier som erbjuds till mindre bemedlade medborgare, är väldigt få. Därför blir konkurrensen hög om att få dessa pengar. Räcker stipendierna till för att "fånga upp" alla studenter som har otraditionell bakgrund?

Avslutningsvis kan jag bara tillägga att det svenska systemet riskerar att inte bara misslyckas med att ge de studenter som inte har akademikerbakgrund chansen, utan också undergräva chansen att utveckla deras studiepotential. Detta på grund av att de riskerar att välja "fel" i myllret av utbildningar och kurser. Man kan inte bara bunta ihop alla akademiker som det ofta görs i undersökningar i vårt land. Det står att akademiker (som grupp) har klart lägre arbetslöshet än icke-akademiker (som grupp). Titta då på när ett valritt statlig verk i Sverige annonserar ut en akademikertjänst. Är det inom det sammhällsvetenskapliga/ekonomiska/juridiska fältet är det kanske 100 sökande till en tjänst. Jämför med t ex en tjänst som busschaufför (som inte kräver högskoleutbildning utan snarare rätt körkort för att vara behörig). Jag vet inte hur många sökande det är till en sådan tjänst - någon som vet? Jag tippar på att det inte är hundra i alla fall.

[Martin]

"högt antal skattefinansierade lärosäten som alla är nätt och jämnt ok med internationella mått mätt"

Jag hittar faktiskt inte så många andra lilleputländer som har fyra lärosäten på denna lista:

http://en.wikipedia.org/wiki/Academic_Ranking_of_World_Universities

Men det är klart, det är bra att ha höga ambitioner!

[bergh]

Martin, det var väl just min poäng? Ett högt antal ok lärosäten, men inget som är i närheten av den kvalitet som topp-10 på listan du länkar har!

[Martin]

Jag tycker som sagt att de höga ambitionerna är sympatiska, men undrar ändå lite varifrån förväntningen kommer att just Sverige ska lyckas med något som inget annat land (undantaget möjligen Schweiz) i den storleksordningen lyckas med.

OECD har 30 medlemsländer, så enkel aritmetik torde ge vid handen att samtliga dessa inte kan ha ett universitet var på topp-10. Så varför skulle just ett av de mindre länderna lyckas med det?

Nu finns det alltså fyra universitet i världsklass (den länkade hundralistan består ju genomgående av riktigt bra universitet). Skall kritiken ovan tolkas som att resurserna som ges till dessa fyra borde koncentreras för att klämma fram ett enda lärosäte på topp-10? Det låter inte som en särskilt bra ekonomi i mina öron att låta en liten bråkdel av studenterna studera vid ett universitet i internationell toppklass, medan resten utbildas på Högskolan i Skövde. Tvärtom tycks dagens svenska system erbjuda en sympatisk kompromiss mellan elitism och utjämningssträvanden.

Vidare är det lite oklart vad skattefinansieringen per se har med saken att göra. Sveriges offentliga sektor omsätter i runda slängar 50 % av BNP. Det är svårt att tänka sig en mer penningstinn finansiär. Så om pengarna tryter är det väl snarare en fråga om prioriteringar? Dessutom: de privata sektorn förfogar över exakt de resterande 50 procenten av BNP, så jag förstår inte riktigt hur trolleritricket går till när man säger att ökad privat finansiering leder till att elituniversitet plötsligt växer fram som svampar ur jorden. Topp-10-universiteten har ju betydande egna tillgångar, och det är väl det som är den avgörande konkurrensfördelen?

[Baron]

Martin:

En annan sak värd att notera är att det alltid är en oproportionerligt stor andel unversitet i engelsktalande länder som ligger överst på de listorna. Det kan ju bero på att en av de viktigaste faktorerna vid bedömningen är antalet citeringar från det aktuella universitetet. Dessa citeringar gäller nästan alltid vetenskapliga tidskrifter på engelska.

Det finns säkert en självförstärkande mekanism inblandad också; exempelvis är det ju så att de allra flesta asiater som läser på universiteten i Europa väljer engelsktalande länder. Därför får dessa universitet högre söktryck än t ex universiteten i Frankrike och Tyskland och därmed mer prestige överlag. Det påverkar troligen också resurstilldelningen och hos externa finansiärer att ge bidrag.