Galningar värda att tas på allvar
29 mar 2010, kl 11:12 | Galningar?, Samhälle och politik Jag har kommit att intressera mig för galningar i samhällsdebatten.
Det är lätt att i vissa läger få galenstämpel i den svenska debatten. Den som är galen i en viss fråga avfärdas gärna i alla frågor av sina meningsmotståndare. Ett annat sätt att få galenstämpel är genom att använda överord eller osympatiska drygheter i bloggosfärens kommentarsfält.
Folk som anses galna både på höger- och vänsterkanten - (inga namn, man jag kan ju länka) - intresserar mig inte lika mycket som de som i vissa kretsar anses helgalna, samtidigt som de anses smarta i andra.
Jag tänker nu drista mig till att ge tvenne exempel och därmed boktips.
1. Daniel Ankarloo: man få ha överseende med en del, men mycket av det Daniel skriver om är intressant, relevant och inte uppenbart fel. Därmed utmärker han sig kraftigt bland vänsterns samhällsdebattörer. Hans bok Marknadsmyter är definitivt värd att några timmar, och hans kritik av köpkraftsbegreppet är inte så stollig som vissa vill få den till.
2. Fredrik Segerfeldt. Har hört mycket sägas om honom, men sällan att han har fel i sak. Även om hans sammanfattning av vad forskningen faktiskt säger om biståndets effekter är korrekt, var det en tidigare bok som imponerade mest på mig:
I sin bok om vattenprivatiseringar gör Fredrik något som signalerar verklig intellektualitet: Han ägnar mest utrymme åt motståndarnas bästa argument. Fredrik tar de mest välkända skräckexemplena på hur vattenprivatiseringar sägs ha gått överstyr och bemöter dessa övertygande.
Båda böcker rekommenderas.
Reader Comments (34)
Jag kan inte se annat än att han tycker att relativ fattigdom är värre än absolut, och då måste han kritisera ett absolut rikedoms/fattigdoms-begrepp.
Eller har PPP andra problem än att det mäter reell möjlighet att komma över delar av livets goda?
Sedan borde det finnas ganska stor samvariation att fattiga personer lägger majoriteten av sin inkomst på mat och kläder, som produceras lokalt?
Hur gör du en rättvisande köpkraftsjämförelse mellan dessa länder?
Kricke: riktigt så uttrycker jag mig nog inte. Däremot är det svårt att sammanfatta hela böcker eller delar därav i ett kommentarsfält på en blogg. Därför brukar jag svara att det är bättre att personen i fråga läser boken, eftersom svaret finns där.
Viktigare: jag undrar vad du menar med att jag påstod att Tor Larsson "ljuger" och vad som var uppenbart fel i det jag hävdade? Däremot var det uppenbart att Larsson gömde sin egen ideologiskt motiverade uppfattning bakom en akademisk mask.
När det gäller tillfället du anklagade Larsson för att ljuga - du sa "falsk verklighetsbeskrivning" - var det ca 59 minuter in i programmet (SVT Play).
Det du hävdade i programmet var inte uppenbart fel, men det var grovt överdrivet. Du kan inte dra de slutsatser du gör av Frykman & Hansens rapporter, och det är jag övertygad om att de också skulle instämma i.
För ett försök till samlad bedömning av hela sjukfrånvarorodebattens rimlighet, och en samlad översikt av forskningen kring sjukfrånvaroökningen i början av 2000-talet, se min bok om sjukfrånvarodebatten, Kampen om sjukfrånvaron (Arkiv 2010).
Hedborgs utredning är en av de mest ensidiga, hårdvinklade utredningar jag har läst. Hon har dragit oerhört långtgående slutsatser av ett bitvis mycket magert material. För en diskussion om detta, se min bok, som innehåller en utförlig kritik av Hedborgs utredning. Se även bl.a. debatten i läkartidningen mellan Åke Thörn och Lars Englund (länkar finns i slutet av denna recencion: http://www.lakartidningen.se/07engine.php?articleId=14387).
När det gäller Tor Larssons forskning så är den enligt min uppfattning mycket övertygande. Ingen vetenskaplig kritik mot den har formulerats, vilket tyvärr är en del av problemet. Larssons analys gynnar varken sossar, borgare eller arbetsgivare, eftersom deras ansvar för den höga sjukfrånvaron tydliggörs.
En annan sak när det gäller Hedborgs utredning: det är märkligt att hennes roll inte ifrågasatts ur ett jävsperspektiv; hur kan man tillsätta en central policymaker, tidigare sjukförsäkringsminister (1994-96) och GD för RFV (1996-2004), för att utreda bristerna på det område där hon själv varit en av de huvudansvariga arkitekterna för politiken?
Och där har vi gått från "felaktigheter" till "överdrifter" och från "lögn" till "falsk verklighetsbeskrivning". Två steg framåt.
Vad överdrev jag?
Jag baserade mig, (förutom det arbete som jag själv varit med i http://www.svensktnaringsliv.se/material/rapporter/arbetslinjens-renassans_822.html visserligen inte vetenskapligt publicerat men som ändå rätt gediget visade på hur bidragssystemen är kommunicerande kärl) på följande källor:
1. Berghs bok Den kapitalistiska välfärdsstaten (om hur de lågproduktiva inte får vara med och bilden av det totala utanförskapet och hur de olika bidragssystemen samvarierar negativt)
2. Frykmans essä: http://www.vr.se/huvudmeny/tvarsnittnr12009/essasjukskrivningarochkulturmonsteriohalsansland.4.ead945b11f699b508580007887.html om hur olika regionala sjukskrivningskulturer uppstått.
3. Assar Lindbeck: http://people.su.se/~alind/Links/EkDeb_6_2008.pdf om hur sociala normer påverkar bidragssystemen.
4. Hedborg. Kritiken mot henne känner jag inte till.
Din bok har jag inte läst. (Jag antar att Martin fortfarande inte har läst min bistånsbok heller så jag tar mig friheten att precis som han fortsätta debattera ändå. Jag har nu i efterhand förstått att Martin är vida känd för att vara lika osympatisk som han var i vår biståndsdebatt här hos Bergh häromåret.) Just nu har jag inte betalt för att arbeta med såna här frågor så jag har tyvärr inte tid. Jag har dock läst om den.
Eftersom jag bara är en enkel näringslivslobbyist (vilket jag inte är längre dock) får jag förlita mig på de populärvetenskapliga versionerna.
Vad gäller verklighetsbeskrivningen tivlar jag inte en sekund på Larssons forskning. Jag har inte läst något han skrivit så hur skulle jag kunna avfärda den? Han svarar dock ja på Belindas fråga om det är en myt att det har skapats en bidragskultur. Han avfärdar då Lindbeck och Frykman. Det var det jag menade var en falsk verklighetsbeskrivning. Det är ungefär som när biståndsindustrin väljer att lyfta fram en studie som stödjer deras tes, och sedan ignorerar de dussintal som kommit till motsatt slutsats.
Min huvudsakliga kritik mot Larsson var dock att han talade mer som en ideolog än som en forskare. Det han betonade var ingen neutral redovisning av vad vi vet i sak, utan att "politikerna har brutit ett löfte som de gav folket på 50-talet" (eller när det nu var). Som om de politiker som fanns då fortfarande skulle vara vid makten, och som dagens politiker hade makten då. Dessutom satt han och viftade med ett 15 år gammalt brev från en rad generaldirektörer. Knappast någon peer-reviewad text. Han uppvisade en tydlig bias för en mer generös sjukförsäkring, och kunde attackera regeringen i egenskap av forskare, i stället för som debattör, vilket ger en tyngd i debatten han inte förtjänar.
När det gäller din beskrivning av sjukfrånvaroproblematiken lutar jag nog ändå åt att den är mer "felaktig" än "överdriven". Du fokuserar konstant på de regionala skillnaderna i sjukfrånvaron och talar om "bidragskultur", men det finns inget i forskningen som talar för att detta hade någon som helst betydelse för sjukfrånvaroökningen kring millennieskiftet. Som jag visar i min bok ökade sjukfrånvaron lika mycket i norrlandslänen som i landet som helhet. Regionala skillnader i sjukförsäkringen har funnits sedan 1970-talet, och de ökade ett dyft under den aktuella tidsperioden. De tre nordligaste länen svarar för totalt ca 10 procent av den totala sjukfrånvaron i landet, så den skurkroll som givits åt "norrlänningarna" är kraftigt överdriven.
Försäkringskassan konstaterade redan 2003 att ca hälften av de regionala skillnader som finns kan förklaras av strukturella omständigheter, som skillnader i åldersstruktur och arbetsmarknad. Resten är "oförklarad", och en del kan säkert bero på överutnyttjande. Att dra långtgående slutsatser om detta utifrån Frykmans & Hansens studie låter sig dock knappast göras; dels har de inte studerat sjukfrånvaro per se, utan hur folk _talar om_ och beskriver sjukfrånvaroproblemet, dels har de bara jämförts orter i Småland och Jämtland - som statistiskt sett framstår som extremerna. Att generalisera det till övriga landet låter sig helt enkelt inte göras.
När det gäller kommunicerande socialförsäkringar så är det gelt visst och sant, men hur det hela ska tolkas är inte lika säkert. Det finns flera alternativa teoretiska förklaringar, som jag går igenom i min bok. Oaktat detta kunde vi inte se något ökat flöde från a-kassan till sjukförsäkringen under den aktuella perioden - flödet minskade faktiskt. Att andelen arbetslösa ökade i sjukförsäkringen berodde dels på att de stod längre från arbetsmarknaden, och därmed hade ännu svårare än anställda att komma tillbaka, dels på att många anställda förlorade sina jobb under sjukskrivningen, men kvarstod i sjukförsäkringen (eftersom de var sjuka).
Att flödena mellan a-kassan och sjukförsäkringen inte ökade visades faktiskt i en av Socialförsäkringsutredningens delrapporter, men som brukligt var när de upptäckte något som stred mot de etablerade föreställningarna struntade de i att dra några slutsatser av detta eller ifrågasätta det de redan hade bestämt sig för. Typiskt fall av "groupthink", blir min diagnos. Och det för min över mot kritiken av utredningen mer generellt.
1. Den postulerar det som återstår att bevisa och har generellt mycket svaga belägg för de långtgående slutsatser som dras (dokumenteras utförligt i mina analyser av utredningens texter). Frykmans och Hansens förstudie får en viktig roll i utredningen, trots att den knappast medger några skarpa slutsatser om vad som styr sjukskrivningsbeteende, vare sig bland individerna eller inom sjukvården eller Försäkringskassan. Ett annat exempel är den roll som givits Lars Englunds metodologiskt starkt begränsade studier (se debatten i Läkartidningen, fr.a. http://www.lakartidningen.se/engine.php?articleId=14154 och http://www.lakartidningen.se/engine.php?articleId=14358).
2. När intressanta resultat fås i statistiska analyser bortser man från detta om det strider mot grundteserna om överutnyttjande och "för mjuk" försäkring (exemplet ovan, men även analyser som visar att ökningen av inflödet i sjukförsäkringen var förhållandevis litet, mindre än 20 %).
3. Man bortser från höggradigt relevant vetenskaplig kunskap. Det är frapperande att varken Jan Rydhs två omfattande utredningar eller Tor Larssons studier finns med i utredningen - eller ens i referenslistan. Utredningen har så gott som enbart använt sig av nationalekonomisk litteratur, med undantag för några etnologiska (Frykman & Hansen!) och statsvetenskapliga studier.
4. Jävsproblematik. Anna Hedborg var djupt insyltad i policymaking på området, och om Tor Larsson har rätt var hon huvudansvarig för de två allra mest skadliga besluten (den s.k. renodlingen av sjukfrånvaron 1995 och införandet av steg-för-stegmodellen 1997, varefter de långa sjukskrivningarna började öka). Att en sådan person ens accepterar att leda en utredning om sitt eget fögderi tyder på bristande omdöme. Slutresultatet blev också därefter.
När det gäller de studier du hänvisar till har jag inte läst den från Svenskt Näringsliv, men jag tvivlar på att den skulle ge mig något. Jag har läst en massa inlägg från SN när det gäller sjukfrånvaron, och de är generellt sett rätt osakliga, eller ska vi säga grovt ensidiga och benägna att dra slutsatser som inte logiskt följer av materialet. Andreas bok har jag inte heller läst, men jag tvivlar på att han har studerat sjukfrånvaroproblematiken i detalj (vilket faktiskt krävs om man ska förstå området ordentligt). Ska dock skaffa boken, för den verkar intressant.
Slutligen studien av Lindbeck et al. Den är enormt bristfällig och arbetar med osakliga antaganden. När det gäller variationer i sjukfrånvaro mellan arbetsplatser så har den t.ex. inte kontrollerat för skillnader i arbetsmiljö (sannolikt pga avsaknad av lämpliga indikatorer, men det är knappast en ursäkt eftersom sådana skillnader är grundhypotesen för skillnaderna). Vidare har de i sin aformler antagit att sjukfrånvaro är en normalfördelad variabel, när det i själva verket är en extremt snedfördelar variabel (i Tor Larssons studie av en mellansvensk kummun stod 4 % av de anställda för 90 % av sjukpenningutnyttjandet).
Det blev långt det här, men hoppas att du orkat läsa allt. Och hoppas också att du tar dig tid att läsa min bok. Det är nyttigt att utmana sin förförståelse ibland, vet du.
Jag skriver dock inte särskilt mycket om sjukförsäkringen specifikt, det jag fokuserar på är den större bild som ges om transfereringarna summeras:
http://www.andreasbergh.se/blogg/2009/12/7/nya-data-over-utanforskapet-1970-2009.html
Din kritik av Lindbeck et al är intressant, men om jag inte minns fel från min tid på Riksförsäkringsverket (på den tiden det hette så) så tror jag det finns studier som visar att skillnad i sjukskrivningsmönster inte kan förklaras av skillnad i arbetsmiljö i någon större utsträckning? Här vet du sannolikt bättre än jag!
Men, du kan uppenbarligen det här mycket bättre än jag. Och jag har ingen möjlighet att bemöta dina påståenden om att Hedborg är jävig och därför inte trovärdig och Lindbeck (Sveriges största nu levande nationalekonom) och Frykman undermåliga, även om det låter väl konspiratoriskt att alla dessa tre har fel medan de mindre berömda Björn Johnson och Tor Larsson har rätt.
Vår diskussion här handlar inte heller om jag hade fel eller rätt, utan om att jag inte bör tas på allvar, eftersom jag hävdar "uppenbara felaktigheter" och anklagar Tor Larsson för lögn.
Möjligen skulle man kunna komma till slutsatsen att det jag sa var felaktigt efter ett gediget forskningsarbete. Det vet jag inte. Men, särskilt "uppenbart" var det i vilket fall som helst inte.
Jag accepterar inte heller din beskrivning av begreppet lögn. Falsk verklighetsbeskrivning skulle lika väl kunna betyda att man inte ger hela bilden. Om jag kommer ihåg rätt var Larssons forskning också begränsad i tid och rum.
Jag tror att du är dels frustrerad över att din bok inte fått större genomslag och så sitter det någon idiot i TV och hävdar motsatsen (jag vet hur det känns, jag lovar), dels har problem med min personlighet (Annars skulle du vara lika irriterad på Suhonens klassargument och Lindes anklagelse om extrem nyliberal ideologi.) Det får du gärna ha. Du är inte ensam om det, som framgår av galningepitetet i huvudinlägget ovan.
Men SVT Debatt är inget akademiskt seminarium. Den ena sidan driver klassanalysen och jag driver normförskjutningen, ungefär som vi är tillsagda att göra. Det är så det går till i den typen av program. Det är därför jag brukar tacka nej att vara med när det handlar om bistånd.
Filmen som inledde Debatt var för örvigt under all kritik. De regionala skillnaderna är tämligen små numera - 2,5 sjukdagar mellan länen med högst och lägst sjukfrånvaro - filmen utgick från de föreställningar om överutnyttjande norrlänningar som dominerat sedan 2002. Jag var för örvigt inbjuden till debatten, men tackade nej dels av tidsbrist, dels sen jag fått höra upplägget och filmens innehåll.
För övrigt är jag rätt nöjd med genomslaget för min bok. http://stardustsblogg.blogspot.com/2010/05/kampen-om-sjukfranvaron-i-media_29.html
Att de som kritiseras i boken inte kommenterat är jag dock mindre nöjd med. Förutom att jag debatterade med Hanne Kjöller på Malmö högskola (http://www.sydsvenskan.se/malmo/article628401/Sjukfusk-eller-inte---det-var-den-heta-fragan.html) har ingen borgerlig ledarsida kommenterat (förutom Expressen, som kritiserade boken utan att ha läst den, vilket Ann-Charlotte Marteus erkände när jag frågade henne). Ingen politiker har bemött mig, varken från det borgerliga hållet eller S. Anna Hedborg har tackat nej till åtminstone tre debatter där det varit föreslaget att hon och jag ska debattera. Det är jag besviken över, men samtidigt var det väl rätt väntat, även utifrån forskningen (se antologin "Cultural Strategies of Agenda Denial").
Andreas, arbetsmiljö har enormt stor betydelse för sjukfrånvaron. Det debatten mycket handlat om har varit om försämrad arbetsmiljö var huvudförklaringen till fördubblingen av sjukfrånvaron 1997-2003, vilket påstods i debatten. Jag menar att man kan utesluta detta som huvudförklaring, eftersom en så försämrad arbetsmiljö borde ha lett till ett ökat inflöde i sjukförsäkringen, och inte (nästan) enbart till längre sjukskrivningstider.
då har vi exakt samma bild av arbetsmiljöns roll. Jag skrev detta för att arbetsmiljön dök upp i din kritik av Lindbeck-artikeln.
Låt mig därför inflika att jag tycker att kritiken mot honom är lite orättvis. Visserligen är det inte särskilt begåvat att hemfalla åt personangrepp när man förlorat en debatt, men till skillnad från en del andra inom lobbysvängen ger killen faktiskt intryck av att ibland kunna formulera självständiga tankar.
Som sagt, vad gäller sjukförsäkringen har jag inga fler argument. Du vinner.
Martin: tack. Men jag ser inte några personagrepp.
Detta beslut fattades i samband med regeringen Bildts första budgetproposition (prop. 1991/92:100), alltså av en moderatledd, borgerlig regering. Socialdemokraterna och Vänsterpartiet reserverade sig mot beslutet.
Min biståndsbok Gör ingen skada är mer forskningstung, Men har man läst Easterly eller har pejl på biståndets historia så tillför den inte särskilt mycket.
Följ Andreas rekommendation ovan.
Såg inslaget/debatten om bemanningsföretag i TV4 där du medverkade.
Har endast detta att säga om det inslaget: Du verkar vara en sjukt osympatisk människa!
Tack för mig.