Statlig opinionsbildning: Vad är problemet?
28 apr 2010, kl 15:59 | Samhälle och politik Vid dagens Timbro-seminarium om statliga myndigheters opinionsbildning inställer sig frågan: Vad är problemet?
Alternativet till att staten styr med opinionsbildning är inte nödvändigt vis att staten helt avstår från att styra. Alternativet kan mycket väl vara att staten styr med våldsmonopolet i ryggen. Vad är då det stora problemet med att staten innan den tar till lagstiftningsmakten via myndigheter och verk pekar på fördelarna med exempelvis jämställdhet och nackdelarna med nazism?
När statlig opinionsbildning kritiseras från höger nämns ofta exempelvis skatteverkets reklamfilm mot skattefusk, eller energimyndighetens opinionsbildning mot att äta kött.
Vänstern kan istället irriteras över statlig opinionsbildning mot kommunism och för fri konkurrens. För att inte tala om Globaliseringsrådet!
Jag tycker inte allt detta är självklart bra. Man jag tycker inte att alla lagar är bra heller. Styrning genom opinionsbildning har dessutom den tilltalande egenskapen att det vädjar till människors förnuft och tankeförmåga, och den som inte håller med kan säga emot och lägga fram motargument.
Ett samhälle där politisk förändring kommer till genom goda argument snarare än hot om våld känns som ett ganska sympatiskt samhälle.
I varje fall känns det inte som något jag av princip är emot.
Reader Comments (10)
Ta t ex frågan om könsfördelningen i bolagsstyrelse. Varför skulle jag motsäga mig en statlig informationskampanj men inte lagstiftad kvotering? OM jag betraktar detta som ett område där staten har legitimitet att påverka, hur kan jag motsätta mig en sådan kampanj, som är långt mindre frihetskränkande än användandet av tvångsmakt?
Personligen är jag mycket obenägen att förespråka kvotering i olika sammanhäng. Men har mindre emot att exempelvis jämställdhetspolitik förs genom statlig opinionsbildning. Är detta en orimlig hållning?
Jag hade häromdagen en diskussion med Jakob Heidbrink om presstödet, där vi var inne på en liknande frågeställning. http://bjornostbring.wordpress.com/2010/04/25/presstodsfragan/
Vädjandet till folks förnuft sker ju inte utifrån en neutral position, utan utifrån förantagandet att det nuvarande systemet är mer förnuftigt än alternativet.
Varför ges värderingen att konkurrens är bra primat framför motsatsen genom exempelvis konkurrensverkets verksamhet, broschyrer och entusiastiska föreläsare? Är det fel av kommerskollegium att arbeta för "öppen handel med klara spelregler" när det finns de som ogillar handel?
Du frågar vad det har med en stat att göra. Ganska mycket, skulle jag säga. Varför ska staten få styra med hot om våld, men inte med rationella argument?
Statlig opinionsbildning går utöver rent rationella argument. Ta forskning om hälsa t ex. Vi finansierar genom staten forskning som berättar för oss konsekvensen av vissa hälsobeslut, t ex rörande cigaretter, socker, motion och alkohol. Rationell faktapresentation och i mina ögon problemfritt.
Men opinionsbildning tar det ett steg längre genom att införa ett "bör". T ex genom att Folkhälsoinstitutet talar om för oss av vi bör välja den långsiktiga glädjen av välfungerande lungor, framför den kortsiktiga glädjen av god rök och nikotin i blodet. Trots att lungorna är våra egna.
Det är det statligt sanktionerade "bör" som är problemet. Inte den rationella faktagrunden som sådan.
När det gäller konkurrensverket handlar det om att värna den individuella rätten att etabliera sig som leverantör, och rätten att välja leverantör. Det är en rättsvårdande instans. Mitt motstånd mot statligt sanktionerad opinionsbildning är ett uttryck för samma sorts rättstänkande, fast på ideernas marknad. Det är inte mer problematiskt än att polisen finns för att värna t ex din rätt till din kropp.
"Är det fel av kommerskollegium att arbeta för "öppen handel med klara spelregler" när det finns de som ogillar handel?"
Nej, men det är fel att det arbetet finansieras av skattemedel och att uppdraget är offentligt. De som har intresse av att kommerskollegium bedriver detta arbete kan säkerligen själva finasiera det.
Ser du på kommersiell reklam (dvs komersiell opinionsbildning) på samma sätt? Jag tror inte påverkansmekanismerna vid varken kommersiell reklam eller statlig opinionsbildning främst är rationella, utan snarare verkar det på ett psykologiskt/emotionellt plan.